Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som  Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

Av gästkrönikör Anna Sjögren:

Häromdagen fick jag veta att Joe Labero underhållit när Ica Viksjö firade 25 år. Han åkte taxi från Paris eftersom det var aska i luften. Jag har ingen aning om vad Joe Labero tar betalt för att komma och trolla i Viksjö och jag behöver inte lägga mig i hur en lönsam Ica-butik firar sitt 25-års jubileum. Jag kanske bara är avundsjuk. Men jag kan inte sluta tänka på att samtidigt som många av dem som producerar mat har svårt att få sina små företag och jordbruk att gå runt,  finns det andra längs matens väg mellan åker och köksbord som verkar dra in väldigt mycket pengar.

Och kan skicka Joe Labero i taxi från Paris.

LRF bjuder in till presskonferens nästa vecka för att diskutera de stora frågorna. Exakt vad det ska handla om är lite svårt att förstå, men det ska omfatta ämnen som  världssvälten, livsmedelsförsörjningen men också vilken livsstil och vilka förändringar som dagens unga vill se. Inbjudna är företrädare för politiska ungdomsförbund, men även personer från Djurens Rätt och Bättre mat.nu.

- Jag vill möta den unga generationen och höra vilka livsstilsförändringar de vill se framöver, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och det låter ju alldeles utmärkt, ett möte och en diskussion med unga människor som kanske är morgondagens beslutsfattare. Det är precis sådant som lantbruket behöver, mer kontakt med konsumenterna, mer kontakt med omvärlden.

Men i nästan andetag säger LRFs ordförande:

- Jag upplever att kännedomen om vad vi bönder står för, hur vi jobbar och vilka visioner som driver oss är låg. Om detta vill vi diskutera med några av våra framtida beslutsfattare.

Återigen budskapet, “Ni förstår oss inte, men om vi bara får förklara så kommer ni att förstå att det vi gör är rätt.”

Vilket annat företag skulle resonera på detta vis, att utebliven framgång beror på att man är missförstådd?

Inget ont om Lars-Göran Pettersson, han företräder bara en rörelse där denna åsikt är utbredd – “Vi har en bra organisation, en bra produkt, men kunden förstår oss inte.”

Jag hoppas att jag har helt fel, att detta inte alls kommer att bli en uppvisning i allt gott som lantbruket står för, utan att det verkligen kommer att handla om att lyssna på vad de unga vill och att diskutera framtida förändringar.

Men jag har tyvärr haft fel förr.

Vissa dumheter trodde man ändå var historia, men så dyker de plötsligt upp igen. Som till exempel kodressörer.  Denna tekniska apparat som med hjälp av en elstöt tvingar korna att backa ut och bajsa i gödselrännan, har varit förbjuden i drygt 20 år. Icke desto mindre så lever de kvar.

I dagarna kom besked från Högsta Domstolen att man vägrar ta upp en överklagan som gäller en gård i Halland där man använt kodressör. Och det är inte svårt att förstå Högsta Domstolens beslut, det var som sagt var länge sedan de förbjöds.

Kodressörer används i stall med uppbundna kor, där djuren alltså står fastbundna vid sin plats. Med kodressörer förhindrar man att djuren ligger och står i sin egen skit, vilket minskar risken för vissa sjukdomar som klövröta. Men forskningen kunde visa att den eventuella hälsovinst som kodressörer innebär, väger lätt mot den ohälsa som de orsakar. Elstötar stressar inte bara korna, utan gör dem också sjuka.

Fallet som HD vägrade ta upp, har pågått under fyra års tid. Det var 2006 som tingsrätten dömde lantbrukaren till 3 000 kronor i böter. Jag har ingen aning om hur vanligt det är med kodressörer i svenska stall, i ett nyhetsinslag i Västnytt för ett år sedan, påstod lantbrukare att det inte alls var särskilt ovanligt.

Oavsett vad som är sant, borde verkligen kodressörer vara ett passerat kapitel för svensk mjölkproduktion. Det borde också vara en självklarhet från svenska mejerier att inte ta emot mjölk från producenter som bryter mot djurskyddslagen.

Endast Sverige en svensk djurskyddslagstiftning har. Vårt lantbruk är världsbäst när det gäller miljöarbete och djuromsorg. Det budskapet har vi hört många gånger från näringens sida. Och i andra ändan, där vi konsumenter befinner oss, betonar vi i undersökning efter undersökning att god djuromsorg och miljön är väldigt viktigt för oss när vi köper vår mat.

Allt borde alltså vara frid och fröjd för det svenska lantbruket, men så är det inte. Ungefär hälften av vår livsmedelskonsumtion är importerad. Särskilt tydligt blir det om man tittar på köttkonsumtionen, där hälften av allt nötkött och nästan två tredjedelar av lammköttet är importerat.

Varför gör konsumenterna så här? Säger en sak och gör en annan. Det är en fråga som lantbrukarna och deras företag har funderat mycket på. Och svaret brukar vara att när konsumenten väl står där i butiken, då är det plånboken som styr. De fina idealen får ge vika för hushållskassans krassa verklighet.

Det ligger säkert något i detta, men jag tvivlar på att det är hela sanningen. Jag tror att en starkt bidragande orsak är att svenska konsumenter inte riktigt förstår varför svenskt lantbruk skulle vara bättre. Och det är inte så konstigt för i konsumentens ögon verkar nog skillnaderna mera handlar om centimeter än verkliga skillnader.

Ta kycklingarna till exempel. Kycklingproducenterna brukar framhålla att Sverige är det enda land som har satt en gräns för hur trångt kycklingarna får ha det. Enligt djurskyddslagen är det 20 kg per kvadratmeter, ja det är så man uttrycker sig – kg per yta och inte djur per yta, men de som uppfyller branschens eget djuromsorgsprogram har tillåtelse att ha 36 kg per kvadratmeter. Hur ska man kunna kommunicera något sådant? Det blir abstrakt och det låter dessutom inte särskilt rymligt. Vad spelar det då för roll om det är ännu trängre i de utländska kycklingstallen?

På samma sätt kan man gå igenom skillnaderna för de olika djurslagen. Ja, det finns skillnader som talar till fördel för den svenska uppfödningen, men går de att kommunicera och framstår de som tillräckligt stora för konsumenten?

Personligen tror jag inte det.

LRF håller nu på att göra en ny livsmedelsstrategi, en strategi där man ska satsa mer på mat med mervärden, som ursprung, ekologiskt och andra värden som konsumenterna efterfrågar. Syftet är att på det viset kunna ta mer betalt för maten. Det ska bli spännande att se vart arbetet leder och om det kommer att innebära att bönders lönsamhet förbättras, vilket är dem väl unt, men då måste skillnaderna bli tydliga och konkreta för konsumenterna. Är man redo för ett sådant systemskifte, som det då faktiskt är frågan om?

Av gästkrönikör Anna Sjögren:

Grillkarré i stavform är det nyaste nya från Scan. Inför stundande grillsäsong fick jag och andra matjournalister reda på nyheten via ett pressmeddelande.
Den stavformade grillkarrén är smaksatt och färdig att lägga på grillen. Enligt informationen i pressmeddelandet är den kryddad med en “rubbing” som består av en kryddblandning med bland annat cayennepeppar, paprika och rök.
Jag läser innehållsdeklarationen på företagets hemsida och ser att det också ingår druvsocker, två olika antioxidationsmedel samt nötköttsextrakt i karrébitarna.

Produktchefen som sköter marknadsföringen av stavarna är, enligt pressmeddelandet, stolt över sin nya produkt. Han tycker framförallt att den har en spännande form och att den tar liten plats på tallriken. Han säger ingenting om smaken.

Det är klart att Scan har produktutvecklare som komponerar kryddning och kött så att det blir välsmakande bitar att lägga på grillen. Men pressmeddelandet fick mig att tappa aptiten. Jag upplever att maten från den stora köttproducenten i det här fallet består av enheter som laddas med moderna ord som kommer att sälja produkterna.

Varför ska vi äta rubbade stavar av fläskkarré? Och vem har någonsin önskat sig mat som är utrymmeseffektiv, som tar liten plats på tallriken? Jag tycker att det låter… rubbat.

Handelsministern vill fördubbla den svenska livsmedelsexporten inom tio år. Och det är hon inte ensam om. Jordbruksminister Eskil Erlandssons har tidigare slagit många extra slag för exporten, inte minst i satsningen på “Matlandet Sverige”.

Inget fel i det, men det är sällan som man hör någon prata om klimatet när det gäller export av svenska livsmedel. De tongångarna brukar bara ljuda när det handlar om import.

Av gästkrönikör Peter Johansson

Senaste svenska mattrenden är att vi ska äta och laga mat som farmor och hennes mor gjorde den.

Det är bra – min farmor lagade god mat – men människor som är trygga i sina traditioner drabbas inte av matnostalgi.

Chefsbloggare Meyer von Bremen och undertecknad besökte i veckan Sosta Espresso Bar på Sveavägen. Vi tog båda en café macciato och inför en stundande resa frågade jag den italienska barristan om var i Rom man kan äta gott. Svaret blev att den bästa maten serveras, alltid har serverats, och alltid kommer att serveras långt från Rom, i den lilla syditalienska staden Foggia där nämnde italienare såg dagens ljus för si så där 20 år sedan.

– Åk till Foggia i stället för till Rom, blev svaret.

Handen på hjärtat, frågar du tusen 20-åriga örebroare om var den bästa maten i Stockholm serveras, hur många svarar direkt, utan en sekunds tvekan och med rent hjärta:

– Åk till Örebro i stället.

Ingen, tror jag. Varför denna himmelsvida skillnad mellan yngre män från Foggia i Italien och Örebro i Sverige, två lika stora städer i EU? Det är en fråga som vår ”matminister” Eskil Erlandsson kan fundera på. Eskil målsättningen är ju att, jag citerar regeringens pressmeddelande från sommaren 2008: ”Sverige, med sina unika landskap, livsmedelskvalité och kunnande ska bli Europas nya matland.”

Under tiden som Eskil fixar till Matlandet ska vi andra försöka svara på frågan vilken mat som är mest ursprunglig i det västerländska köket? Vilken smak har följt mänskligheten åt längst genom vår jordevandring?

Jag sitter inte inne med facit men har ett förslag. Så här har jag tänkt, rätt eller fel? I den västerländska matrepertoaren är ostronet unikt. Som enda rätt äts det levande och rått. Ostronet är den äkta ur-födan.

Råbiffen är inte den lika naturlig och rå, undrar kanske en uppmärksam läsare. Steak tartara är i dag en elaborerad rätt som ofta tillreds vid bordet och består av flera av följande ingredienser: Äggula, lök, kapris, senap, peppar, salt. Köttet har malts till en barnmatsliknande smet. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Men sushi, är inte den naturlig och rå? Huvudingrediensen i sushi är kokt ris och fisk kryddad med grönfärgad pepparrot. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Sashimi då? Den extremt tunt skurna fisken doppas en soja- och pepparrotssås. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Ett helt vanligt äpple, är inte det minst lika naturlikt som ett ostron? Dagens frukter och grönsaker är resultatet av tusentals år av växtförädling. Inte helt ursprungligt vill jag påstå.

Vill du äta som vi gjort längst? Beställ in ostron. De är odlade i bassänger, övervakade av experter, öppnade av proffs, men smaken – utan Tabasco eller citron – är samma smak som vår urmoder i Afrika smakade för 100 000, kanske miljoner år sedan då hon vadade ut i Atlanten när tidvattnet dragit sig tillbaka för att skörda av ostronbankarna.

Min farmor åt dock aldrig ett enda ostron. Därom är jag helt säker.

Det var framtiden för svensk animalieproduktion som skulle diskuteras under gårdagens möte på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I stället blev det en uppvisning i den intellektuella härdsmälta som just nu verkar råda inom vissa delar av lantbruksrörelsen.

Det saknades inte frågor att diskutera. De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i form av strukturrationalisering, utländskt ägande av tidigare bondeägda företag, en allt mer internationell marknad och inte minst den senare tidens kritik mot djuromsorgen inom lantbruket.  Men några större framtidsdiskussioner blev det inte. I stället var det mest bestående intrycket att böndernas företrädare från främst LRF och Sveriges Grisproducenter, återigen vevade igång den stora gnällvalsen.

Budskapet var att allt är någon annans fel. Det är Djurrättsalliansens fel, som med sina smygtagna bilder visade upp svenska svinstallar från en mindre solig sida. Det är medias fel, som gör attack på attack på de svenska bönderna. Det är handelns fel, som prisar ut maten. Det är konsumenternas fel, som inte förstår att bakom alla gulliga bilder av glada djur springande ute i beteshagar och som sprids av branschen själv, finns en helt annan verklighet. Och nu även myndigheternas fel, som i dag ägnar sig åt snudd på förföljelse när grisproducenterna för första gången blir kontrollerade av oberoende tredje part.  Svenska bönder i allmänhet, och grisbönder i synnerhet, är däremot väldigt duktiga och framför allt – snälla mot djuren.

Om det är denna kommunikation som blir svaret på den kritik som kommit fram i media, då skulle jag som bonde i allmänhet och grisbonde i synnerhet, bli väldigt orolig för framtiden.  Att skylla på alla andra och inte ta sitt eget ansvar är sällan en särskilt framgångsrik väg. I stället borde man fundera på varför svenska grisbönder får bland den lägsta betalningen i Europa, varför de bondeägda företagen inte klarar av att hävda sig på marknaden och vad man egentligen ska göra för att upprätta förtroendet bland konsumenterna. Framför allt borde man inte abdikera från sin roll som marknadsaktör.

I dagens Land Lantbruk framgår det av en artikel att det finns rätt många svinstallar som är från 60-70-talen och som kanske inte kommer att klara av den nya kontrollen. Att inte göra några investeringar under 30-40 år, vilken annan verksamhet skulle överleva så? I Skåne och Blekinge bedöms det handla om 200 000 svinplatser, totalt gissar slakterierna på 700 000 grisar per år, ca 25 procent av hela grisproduktionen.

Grisnäringen har problem och lösningen är inte att skjuta budbärarna.