Innan detta årets slut ska 20 procent av åkermarken och 25 procent av matkonsumtionen inom offentliga sektor vara ekologisk. Det har riksdagen beslutat.

Men så kommer det inte att bli. I stället landar man runt 10 procent för både produktionen och konsumtionen. Misslyckande eller framgång? Det beror lite på vem man frågar. På ett sätt är det ett misslyckande eftersom man man inte når det politiskt beslutade målet. Å andra sidan är det nog ingen kvalificerad gissning att det statliga målet har betytt en hel del för att driva utvecklingen inom de offentliga storhushållen, jämför med den privata konsumtionen i handeln som bara ligger på cirka tre procent.

Men den fråga man kan ställa sig är om staten verkligen ska ställa upp den här typen av mål? Även om syftet är gott och grönt, så luktar det ändå planekonomi, även i en näsa som är positiv till ekologiskt lantbruk.

Sverige har sedan tidigare satt upp miljömål och många av dem berör omfattar jordbruket. Alltså är det egentligen inte konstigt att man ställer krav på hur jordbruket ska se ut, särskilt inte som det hittills har funnits en politisk majoritet för att ekologiskt lantbruk ger vissa miljövinster och bidrar till att uppfylla målen.

Men ska verkligen staten bestämma hur stort ekojordbruket ska vara?  Borde inte politiken i stället i större utsträckning ha utnyttjat andra styrmedel, som exempelvis högre skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel,  för att uppfylla miljömålen? För sanningen är ju den att trots att det ekologiska jordbruket har ökat, har ändå användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel ökat. Staten skulle ha kunnat valt att använda andra piskor och morötter för att öka det ekologiska lantbruket, inte minst genom att satsa betydligt mera pengar på forskning & utveckling och rådgivning.

För att nu nämna något.

När det gäller den offentliga konsumtionen är det lite en annan sak, där faller det sig ändå mer naturligt att “staten” i form av kommuner, landsting osv försöker uppfylla de miljömål som man har satt upp.

Men produktionen måste vara en fråga för marknaden. Att sedan marknadskrafterna inte fungerar, att lantbruket och livsmedelsindustrin har varit sega på att svara på efterfrågan och att vi idag importerar hälften av ekomaten, är en annan fråga. Men fortsätter vi att tänka planekonomiskt, kommer vi aldrig komma ur startblocket på marknaden.

Wij Trädgårdar i Ockelbo ställer till med stor bröllopsfest för att fira det kungliga bröllopet. Det blir tårtbuffé, picknick-korgar, champagnebar och säkert hur trevligt som helst. Man räknar med att 8 000 personer ska komma.

Så långt finns det inget att säga om det hela. Det intressanta är dock att man i dag har gått ut med ett stort utskick via mail och frågar om man kan tänka sig att hjälpa till och jobba under denna dag. Gratis! “Som betalning för er hjälp i Ockelbo kan vi inte erbjuda pengar men en överraskningspresent.” Så står det i det mail som jag och säkert hundratals andra människor har fått. Hundra personer, det är så många man räknar behövs i personalen under denna dag, ska alltså arbeta från nio på morgonen till åtta på kvällen för en “överraskningspresent”!

Dessutom ska man ta sig fram och tillbaka till Ockelbo och vi upplyses om att den sträckan dröjer drygt två timmar, enkel resa. Ett litet nätt arbetspass på 15,5 timmar. Gratis.

Wij Trädgårdar är ingen idéell verksamhet. Det är ett företag som under 2008 omsatte åtta miljoner kronor. Visserligen gick affärerna inte så bra, men det är ändå inget försvar för att gå ut och fiska efter gratis arbetskraft. Och själva bröllopsfesten är heller ingen välgörenhet, alla gäster får betala och jag är övertygad om att VDn Maria Eriksson, trädgårdsmästaren Lasse Krantz och kocken Rune Kalf-Hansen, som har undertecknat mailet, inte tänker jobba gratis denna dag.

Jag är republikan och kommer inte att fira bröllopet på vare sig det ena eller andra viset. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är pinsamt att i Ockelbo, av alla ställen, där firas bröllopet med svart, obetald arbetskraft.

Böndernas priser har sjunkit under de senaste åren, men inte matpriserna ute i butik. Så vem tar egentligen hand om pengarna i livsmedelskedjan?

Det undrar jordbruksministern, Eskil Erlandsson, som nu ska tillsätta en utredning för att titta på detta. Han är inte ensam om att ställa sig den frågan. På EU-nivå är detta också ett ämne som diskuteras flitig.  Blanda annat efterlyser man mer “transparens”, ni vet det där fina ordet som betyder att företagen ska redovisa vad de håller på med och hur pengaflödet ser ut.

Men kan man tvinga företag som Arla, Scan, Ica och Coop att öppet redovisa vilka affärer de gör? Jag är rätt tvivlande till det.  Min teori, och den är inte särskilt unik, är nämligen att då skulle vi få se att handeln spelar skjortan av den bondeägda livsmedelsindustrin, samt att det även försvinner en del pengar inom bondekooperationen som bl a har att göra med ineffektivitet och överkapacitet. Jag tror vare sig handeln eller lantbrukskooperationen är så intresserade av att detta kommer fram i ljuset, även om rätt många redan har denna insikt. Och vilka andra branscher skulle man kunna ställa likadana krav på, att öppet redovisa vilka affärer man gör med underleverantörer och kunder?

Men säg att man ändå lyckas med detta, vad ska då politiken göra? Lagstifta om “rättvisa” affärer? Kräva att bönderna ska få “tillräckligt” betalt? För även om vi ömmar för bönderna och tycker att det är viktigt att de får betalt för sitt arbete så handlar detta trots allt om affärer, inte om någonvälgörenhet. Och den som gör bäst affärer – vinner! Så ser marknadsekonomin ut och gillar vi inte den så får vi införa ett annat system.

Jag tycker visserligen att det är bra att strålkastaren riktas mot vilka som är vinnare och vilka som är förlorare inom livsmedelskedjan, men jag undrar samtidigt om inte lantbrukarna, som ägare till sina industrier, borde ställa mer krav på affärsmässighet.

Och helt enkelt skaffa sig duktigare säljare.

Det har pågått ett tag nu, den allt mer högljudda kritiken mot Livsmedelsverkets kostråd, som främst används inom köken på förskolor, skolor, sjukhus och äldreomsorg.

“Det handlar om 30 års förstörd matlagning och därmed sämre livskvalitet. 30 år av dåligt samvete för att vi påstås äta fel”, dundrar professor Fredrik Nyström på Linköpings Universitet.

Hans främsta kritik är att Livsmedelsverkets kostråd inte baseras på modern vetenskap. Allt tjat om att vi inte ska använda smör och grädde i såser, bara dricka lättmjölk och äta lättprodukter, menar han är rent nonsens. Det är inte farligt att äta mättat fett och den diet som Livsmedelsverket förespråkar, mindre fett och mer kolhydrater, leder inte alls till att vi går ner i vikt. Däremot finns det senare studier som visar på motsatsen, nämligen att en kost med mer fett och protein och mindre kolhydrater, minskar vikten mer effektivt.

Fokuseringen på frukt och grönsaker, ni vet “fem om dan” eller att vi ska äta ett halvt kilo frukt och grönsaker, ger han heller inte mycket för. Det finns inget som helst bevis för att frukt och grönt verkligen är nyttigt. Allt snack om antioxidanter tycker han bara är rent nys. Och hans argument är att det faktiskt saknas vetenskaplig bevis. Däremot kan överdosering av vissa vitaminer, som A och E, leda till sjukdom.

Den 3 juni ska han debattera med Livsmedelsverket på Framtidens Land i Skara. Det är mig veterligen första gången som någon från Livsmedelsverket ställer upp och tar debatten om kostråden “live. Jag har fått äran att vara moderator. Det ska bli spännande, men också lite nervöst. Redan nu är debatten i gång på framtidensland.se och tonläget är ganska höjt. Jag får ta på mig hjälm.

Samtidigt tänker jag på min son som för ett tag sedan uppgivet kom hem från skolan och meddelande att nu var det lättmjölk i stället för mellanmjölk som gäller. Jag häpnade. I min enfald trodde jag att den tiden var förbi när man propagerade för illasmakande lättprodukter gentemot barn.

Diskussionen om statens styrning över maten behöver sannerligen fortsätta.

http://framtidensland.se/2010/05/fredrik-nystrom-svarar-livsmedelverket-%E2%80%9Dvem-ar-det-som-saknar-odmjukhet%E2%80%9D/

Runt omkring i landet pågår det kosläpp eller betessläpp  för fullt. Om någon hade sagt för tio år sedan att kornas första vårbete skulle komma att bli en turistattraktion av rang, då hade den förmodligen blivit utskrattad. Men så är det. Förra året hade Arlas mjölkgårdar nästan 70 000 besökare, vilket är imponerande med tanke på att det bara finns knappt 4 000 Arla-gårdar.

Det är framför allt de senaste åren som det har skrällt till rejält och mjölkbönderna själva har fortfarande inte riktigt hämtat sig från förvåningen över att några sprittande kor på grönbete kan dra så stor publik. Jag blir uppringd av en mjölkbonde som, trots uselt väder, nästan fördubblade antalet besökare i år. Förra året var det 600 personer som kom, i år dryga tusen.

“Och det är inte bara stadsbor, det är väldigt många av våra grannar som kommer. De ringde redan i februari och undrade när vi skulle ha betessläpp. Kan du begripa vad det beror på?”

Nej det kan jag förstås inte. Min gissning är kosläppet hänger ihop med vår vurm för landet i form av surdegsbröd, “Bonde söker fru”, sticka & virka och drömmen om ett liten röd stuga. Och att detta också hänger ihop med att mjölkgårdar börjar bli en rätt sällsynt företeelse. Det finns knappt 5 000 mjölkgårdar i landet, de blir hela tiden allt färre och mer koncentrerade till vissa delar av landet, som Västra Götaland, Skåne, Kalmar och Jönköpings län. En av svensk sommars starkaste symboler, den betande kon på ängen, syns inte lika ofta längre.

Kanske är det också så att vi har ett behov av att vara med om något som är “på riktigt”. Vi konsumenter brukar ofta beskyllas för att ha en Astrid Lindgren-uppfattning om det moderna lantbruket, men Skansen drar betydligt färre besökare en genomsnittlig dag än vad många gårdar med kosläpp gör.

Och Säter kommuns största turistattraktion är inte Biografmuséet, utan en ekologisk grisgård.

Hade jag sagt det till mina grannar

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk skriver Peter Einarsson om forskningsresultaten som Jordbruksverket har valt att inte publicera. Det handlar om en studie, gjord av Sveriges kanske främste expert på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, Christel Cederberg. Resultaten från Cederbergs arbete är minst sagt intressanta, de visar nämligen att ekologiskt lantbruk har minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent och det stora huvudskälet till detta är att man inte använder handelsgödsel.

Resultaten är osäkra, beroende på att det saknas tillförlitliga grunddata, men Cederberg har tydligt visat vilken osäkerhet som finns och har även försökt gardera för denna, genom att bland annat räkna med mycket lägre användning av handelsgödsel inom det konventionella jordbruket, än vad som enligt SCB faktiskt används. Så även om vi inte inte kan veta de exakta siffrorna så är ändå tendensen tydlig – ekologiskt lantbruk minskar utsläppen av klimatgaser väsentligt.

Ändå har Jordbruksverket valt att inte publicera studien, den är visserligen offentlig och går att begära ut från verket, men det föresätter givetvis att man vet att den överhuvudtaget existerar, vilket Einarsson påpekar. Men det är inte så att verket själv anser att studien är så otillförlitlig att direkt skulle slängas i papperskorgen. I Jordbrukverkets rapport om ekoersättningens effekter, ägnar man nämligen rätt mycket utrymme mot att argumentera emot denna studie, som man alltså valt att inte publicera.

Låter det snurrigt? Ja, det är det också. Men allra mest beklämmande är att det fortfarande ägnas så mycket energi åt att motarbeta ett av flera sätt att bruka jorden.

Vad är det som är så farligt?

Av Peter Johansson

Det var på den tiden när mamma Scan vacuummörade allt nötkött som chefsbloggare Meyer von Bremen hängde i samma lokaler som tidningen Gourmets redaktion. Det ena ledde till det andra och Meyer von Bremen skrev en intressant, åttasidig artikel – nästen helt utan bilder – om stekt biff.

Texten, något hopkokad, är evig visdom:

Bästa biffen kommer från en äldre ko – minst fyra år. Köttet ska hängas och inte vakuummöras. Med andra ord, allt Scan gjorde – från urval av slaktdjur till paketering – på den tiden var helt fel. Tio år senare har det blivit något bättre i köttdiskarna.

Tack Gourmets chefredaktör Jan Nilsson, chefsbloggare Meyer von Bremen och tack nya, förnuftiga köttgrossister.

På den tiden när biffartikeln skrevs låg Gourmets redaktion i samma hus som restaurang Gondolen och Mac Donalds.

Tiotusenkronorsfrågan är nu: Vilken av nämnda två restauranger besökte redaktörerna på Gourmet oftast?

Tiden är ute! Vi vill ha ett svar.

Åt tidningen Gourmets redaktion – och chefsbloggare Meyer von Bremen – oftare på Gondolen eller på Mac Donalds?

Och svaret är… Mac Donalds!!!

Titta på en inspelning från den tiden. Meyer von Bremen har gul tröja och är nyklippt.

http://www.livevideo.com/video/89C85822DA7F487083DB9A2395697DD0/fun-with-burgers.aspx

Nog finns det en sensmoral här, men jag är inte riktigt säker på vilken den är. Kanske är det så enkelt som att hamburgarkött inte behöver hängas.

Livsmedelsstrategi är ett rätt osexigt ord som inte brukar inge särskilt mycket hopp. Men när jag hör Sören Persson på Sigill/LRF berätta om hans pågående arbete med en ny livsmedelsstrategi för LRFs räkning, då är det precis detta jag känner – hopp för lantbruket och matproduktionen i det här landet.

Svenskt lantbruk håller på att gå ner i spagat. Å ena sidan försöker man producera “mat med mervärden”, dvs en högre djuromsorg och miljöhänsyn än övriga Europa, men samtidigt har man väldigt svårt att kommunicera dessa mervärden och i en del fall skulle jag vilja påstå att det även har skett en uppluckring av dem. Å andra sidan ska man sälja sina produkter på en marknad som bara pratar om en enda sak – priset. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Alltså måste man välja väg, antingen är det bara pris som gäller och då får man göra sig av med allt “konsument-lull-lull” som krav på att mjölkkorna ska gå på bete, att grisarna ska ha halm på golvet osv.

Eller så får man vända sig till en marknad som är beredd att betala mera för att få andra värden som miljöhänsyn, etik för folk och fä, närproducerat, ätkvalitet eller vad som efterfrågas.

Sören Persson tror att man måste välja två vägar. En liten grupp bönder kommer i framtiden ha möjlighet att producera på en prispressad marknad, förutsatt att man blir mer kostnadseffektiv än i dag. Men den stora skaran behöver inrikta sig på den marknad som handlar om andra kvalitéer än priset. Och då gäller det att tydligt säkra upp dessa mervärden och kommunicera dem ordentligt så att konsumenterna inte behöver tveka. Då gäller det också att både producenterna och livsmedelsföretagen förmår att diversifiera produktionen, att producera mat i olika kvalitéer, framför allt i de högre klasserna.

Och det gäller också att hitta nya försäljningskanaler, för annars rinner mervärdet ut i sanden när det väl når butikshyllan och hamnar i någon annans fickor än i böndernas, dvs handelns eller industrins.Och vi konsumenter måste vara med på tåget om vi vill få det lite roligare i våra kylskåp i framtiden.

Det är alltså ingen liten uppgift som väntar och det är sannerligen i elfte timmen. Men därmed inte sagt att det är omöjligt. Det här är precis vad Matlandet Sverige behöver för att kunna göra skäl för namnet och vi vet redan nu att det finns många kreatörer bland landets bönder som förmår att skapa varumärken med mervärden.

Det här är världens chans.

Ta den!

I ett pressmeddelande från LRF, dundrar man mot den föreslagna rödgröna politiken.

Det får man gärna göra, för det finns mycket man kan bli upprörd över där. Framför allt avsaknaden av en idé om hur man vill forma det framtida samhället och den gamla förkärleken från socialdemokraternas sida att enbart ägna sig åt procentsatser, plånboksfrågor och att skrämmas med “högern”.

Men LRFs kritik är mest beklämmande. De rasar över förslaget om höjd dieselskatt och återinförande av skatt på handelsgödsel och kallar detta för “grönsminkade skatteförslag”. Jag skulle nog vilja säga att det här inte bara handlar om smink utan om faktisk grön politik. Sedan kan man tycka att den är bra eller dålig.

Nog förstår jag om LRF skär tänder när det gäller båda dessa förslag, men om man samtidigt vill profilera sig som en yrkeskår som tar miljöansvar, ska lösa klimatfrågan och “visar vägen”, då kanske man får hantera den här typen av klagovisor lite mer diskret. Jag kan förstå att LRF gärna vill fungera som valarbetare åt den borgerliga alliansen, men i dagens läge kanske man borde tänka mer på sin egen image och att putsa på sitt eget varumärke.

Vill man verkligen fortsätta att framstå som dieselkramare och övergödningsanhängare? För även om LRFs ordförande, Lars-Göran Pettersson, bedyrar att “det finns ingen bonde som vill gödsla mer än vad grödorna behöver”, så kvarstår ändå faktum, att bönderna har ökat sin användning av konstgödsel.

Och det finns många möjligheter att angripa de rödgröna, utan att själv framstå som en fossil-ivrare. En sådan sak är att kritisera oppositionen för att inte lansera någon samlad livsmedelsstrategi, som en del socialdemokrater har argumenterat för.  DET är sannerligen en brist och det hade varit en berättigad kritik som hade kunnat göra debatten intressant.

Men om detta skriver man bara två rader. Längst ner i pressmeddelandet.

Av gästkrönikör Anna Sjögren

En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.