Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

juni 2010

Frankrikes röta
 Frankrikes röta 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I samband med en artikel om mat och politik för Svenska Dagbladet, snubblar jag över några artiklar som handlar om den franska hamburgerkedjan Quick. För en gångs skull handlar de upprörda skriverierna inte om dåliga arbetsförhållanden, fetma eller fusk med råvarorna, som annars brukar kopplas samman med snabbmatsindustrin, utan om ren och skär rasism.

Anledningen är nämligen att Quick bestämde sig i början av året för att på några av sina restauranger enbart servera halal-kött i sina burgare och ersätta baconskivorna med kalkon. Orsaken var enkel, det handlade om restauranger som låg i områden med stor muslimsk befolkning, en kundanpassning helt enkelt.

Man kan tycka att det inte borde ha ordats mer om detta, men i stället blev det politiskt ramaskri och inte bara från den yttersta högerkanten i form av Le Pen i Front National, utan även från socialisternas sida. Det har skrikits om diskriminering och politiker från Sarkozys parti, UMP, har uppmanat till bojkott av hamburgerkedjan för att ”återställa friheten att välja”.

Men naturligtvis handlar det inte om någon valfrihet. Om snabbmatskedjan i stället bestämt sig för att på några få restauranger enbart servera vegetariska alternativ, hade det förmodligen inte sagts ett pip.

Någon dag senare berättar en kamrat som varit på semester i Frankrike att den franska förlusten i fotbolls-VM, nu skylls på att laget består av så få ”riktiga” fransmän. Och även det är kommentarer som inte enbart fälls av tokhögern, utan även av en så kallad upplyst, intellektuell medelklass på vänsterkanten.

Frankrikes rasism sprider sig som röta och berör allt – även burgaren och bollen.

Och nu hörs det allt fler röster som anser att Frankrikes förlust i fotbolls VM, beror på att det är för få ”riktiga” fransmän med i laget.

Köksredskapet från helvetet
 Köksredskapet från helvetet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Peter Johansson

Sitter på tunnelbanan på väg hem och tänker på långpanna.

För det första, långpannan är för liten.

Där hemma väntar biff, pommes och bea, en kärleksfull hustru och vår sexåring. En storlek på familj där det fortfarande går att göra färdigköpt pommes frites i långpanna i ugnen och få ett acceptabelt resultat; spänstiga potatisar med en knaprig yta.

Snart är detta ett minne blott.

Ingen familj, tre vuxenportioner eller större, kan någonsin, jag säger någonsin, göra fryst pommes frites i långpanna med lyckat resultat. Långpannan är för liten för att rymma tillräckligt mycket så att alla ska bli mätta och pommesen också få en knaprig yta. Från den dagen min dotter börjar äta som en vuxen tills hon flyttar hemifrån kommer vår pommes vara sladdrig, blek och oljedrypande.

För det andra, långpannan är för stor.

Den är på tok för stor för att kunna steka en hel fågel i eller en normalstor stek. Om man försöker med en kyckling, en fasan eller en tvåkilos skinkstek så bränner vätskan som lämnar fågeln eller köttet under tillagningen fast i botten och då blir det ingen sås. En kalkon på 10 kilo är lagom för en långpanna, men en fågel av den storleken går inte in i ugnen.

För det tredje, långpannan har för låga kanter.

Känner du igen det här: Det kommer många gäster hem till dig och för att förenkla köper du färdigskuren rostbiff eller något liknande och gör en stor potatisgratäng i långpannan. Som av en händelse kokar det över och du har en förkolnad klump som ser ut att komma från Eyjafjallajökull i botten på ugnen.

Det enda du kan göra med garanterat lyckat resultat i långpanna är kärleksmums.

En oerhört begåvad person, troligen en kvinna, har efter år av tankemöda äntligen hittat ett användningsområde för detta köksredskap från helvetet.

Sorgen i ett dåligt sått fält
 Sorgen i ett dåligt sått fält 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland när jag återvänder hem till Värmland, inser jag att det finns mer bonnblod i mig än vad jag annars reflekterar över. Som nu senast när jag såg de dåligt sådda fälten, där den spirande grönskan blandades med stora kala fläckar. Inte vet jag vad som hade gått fel, om bonden missat vissa rutor när han kört över fältet eller om det blivit stopp någonstans i utmatningen av utsädet. Det enda jag vet är att det gör ont i mig när jag ser dessa fläckiga fält, precis som jag lider om fälten senare på sommaren fylls av ogräs.

För något år sedan blånade en av åkrarna som ligger lite längre bort. ”Blåklint”, sa grannen övertygad. Jag svarade emot. Kunde aldrig tänka mig att det skulle ha kunnat gå så fel att hela åkern var full av klint, hävdade bestämt att bonden måste ha bestämt sig för att pröva en nischgröda, alltså lin.

Grannen visade sig ha rätt.

Jag är uppväxt på en gård som alltid varit utarrenderad och jag har aldrig ägnat mig åt jordbruk. Min enda insats som barn var att ibland få hjälpa till och plocka sten, ett hedersuppdrag. Ändå har jag alltid älskat åkrarnas årstidsväxlingar. Från fiskmåsarnas skrikflaxande efter harven om vårarna till den gråkalla plöjda jorden sent i november, innan snön kommer. Jag har sprungit över åkrarna i mars och karschat isflaken som bildats i de vattenfyllda fårorna och jag kan fortfarande inte låta bli att repa av några korn, skala dem, smaka på dem för att försöka gissa om de är färdiga att skördas.

När jag lämnade min hemtrakt för 25 år sedan fanns det åtminstone 6-7 bönder kvar. I dag finns det bara en och han sliter ont. Så vem är jag att gnälla över några tunnsådda fält? Utan honom skulle det inte finnas några åkrar alls. Jag är väl medveten om det och jag är tacksam över att inte han också har givit upp.

Men sorgen över ett dåligt sått fält, den finns ändå kvar.

Klipp och klistra med Jordbruksverket
 Klipp och klistra med Jordbruksverket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under rubriken ”Vetenskap & Poltik” skrev jag för ett tag sedan om forskningsrapporten som Jordbruksverket bestämde sig för inte redovisa, trots att den innehöll mycket intressanta siffror. I rapporten visar klimatforskaren Christel Cederberg bland annat att det är en stor skillnad i klimatpåverkan mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk.

Cederbergs rapport var, enligt både hon själv och en av författarna till Jordbruksvekets slutrapport, tänkt att publiceras i sin helhet. Men en kvalitetssäkringsgrupp på Jordbruksverket grep in och bestämde sig för att enbart referera till vissa valda delar. Dock utan att nämna några av de intressanta siffrorna, nämligen att omläggningen till eko fram till 2006 hade minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent.

I stället satte Jordbruksverket igång att klippa och klistra tills man hade fått det resultat som man vile ha, nämligen att det inte är så stor skillnad i klimatpåverkan mellan de olika odlingsformerna.

Den stora skillnaden i usläpp av växthusgaser beror enligt Cederberg på produktionen och användningen av konstgödsel. I Jordbruksverkets rapport använder man sig också av Cederbergs formulering och skriver att utsläppen under den studerade perioden, 2006-2008, ökade inom det konventionella jordbruket, eftersom användningen av konstgödsel också steg.

Men sedan lägger Jordbruksverket till en helt egen mening,. Där hävdar man att usläppen egentligen inte alls ökade, eftersom det nu finns teknik att ta fram konstgödsel som bara orsakar 4 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve, mot de sju kg som Cederberg har räknat med.

Men den mer klimatsnåla tekniken existerade inte under denna period, ingen vet ens i dag hur mycket konstgödsel i Sverige som är producerad med denna metod.

I nästa nummer av tidningen Ekologiskt Lantbruk som kommer ut innan midsommar, kan man läsa om Jordbruksverkets pudel i frågan. Men varför Jordbruksverket ansåg det så viktigt att inte redovisa positiva siffror för ekologiskt lantbruk, utan i stället drog en rövare, den frågan hänger fortfarande i luften.

Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset
 Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag önskar att Djurrättsalliansen hade besökt Anders och Maria Engvalls smågrisuppfödning på Forsa Gård i Säter. Även om djurrättsorganisationen principiellt tycker all djuruppfödning är fel, så tror jag ändå att man hade sänkt kameran och i stället sett sig förundrad omkring.

Nej, Engvalls grisuppfödning är inget Astrid Lindgren-land eller månskenssysselsättning, det här är handlar om företagsekonomiska kalkyler och en produktion av drygt 3 000 smågrisar per år, men det är samtidigt ett bevis för att modern grisproduktion också kan ta hänsyn till grisen själv. Engvalls har nämligen valt att föda upp KRAV-grisar, inte för att det gör arbetet enklare, utan för att det helt enkelt blir roligare, både för dem och för grisarna.

Det är ett nämligen ett visst bestyr att låta grisarna gå utomhus året runt. Grisar rymmer, betet tar slut, det regnar för mycket, det regnar för lite och grisar måste flyttas och fångas in.

Men detta vet inte alla de 10 000 människor som varje år besöker Forsa Gård (som numera är Säters största turistattraktion). De ser bara grisar som leker, badar i gyttjepölar, ligger och slöar eller bökar efter maskar och tro mig – det är en syn som skulle kunna få den mest svårmodiga djurskyddsaktivist att dra på munnen. Och det borde vara en reklampelare för hela Sveriges grisproduktion som skulle slå all Bregottsfabriksreklam med hästlängder. Och dessutom – den är totalt sann.

I dag vann Engvalls Coops Änglamarkspris för god djuromsorg. Det var de sannerligen värda!

Grattis!

Att så visst handlar det om grisproduktion, men samtidigt är deras gård ett levande bevis för att det går att

  • 1
  • 2