Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

februari 2011

Griskrisen: ”Det går inte en timme på dygnet då jag inte tänker på pengar”
 Griskrisen: ”Det går inte en timme på dygnet då jag inte tänker på pengar” 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Han och hans fru har varit smågrisuppfödare i snart 20 år och hör dessutom till de duktigaste i landet. Än så länge kan han betala sina räkningar och känner inte konkursen hänga över nacken. Men hela hans vakna tid funderar han på sin ekonomi. Värre är det för hans kollegor, där nu den ena efter den andra lägger ner. Hans granne sa häromdagen att pengarna och fodret till grisarna räcker högst 14 dagar.

Sedan är det slut.Då handlar det inte bara om att byta jobb, utan också ofta om att sälja sitt hem, gårdar som kanske har ägts av släkten under lång tid. Det handlar om att byta liv och hur lätt är egentligen det?

Den tyska dioxinskandalen ledde till att Kina och Ryssland stängde sina marknader för tyska grisar. I stället trycktes de tyska grisarna ut på den europeiska marknaden, däribland den svenska och därmed dök det svenska priset ytterligare. Egentligen borde det vara tvärtom, tyska dioxingrisar borde leda till ökad efterfrågan och stigande priser på svenskt griskött, men denna marknad verkar leva sitt eget liv.

Men egentligen är dioxinskandalen bara droppen. Svenska grisproducenter har fått mindre betalt än sina danska och tyska kollegor sedan hösten 2009, fast lönsamheten har varit dålig betydligt längre än så.

– Det är tio år sedan det gick riktigt bra, säger smågrisproducenten. I dag täcker inte min betalning foderkostnaderna. Det blir så när man befinner sig i en bransch som inte har pratat pris under 15 år.

LRFs förslag att staten ska ge grisproducenterna stöd för de extra kostnader som de har för att följa djurskyddslagen, tycker han är bra. Men han tror att det är politiskt omöjligt.

– Men någonstans måste pengarna komma ifrån. Snart kommer vi inte bara se svingårdar försvinna, utan även slakterier, avelsföretag och rådgivning.

Men han inser att staten inte kan hålla en näring under armarna. I framtiden tror han att grisproducenter måste gå samman och lansera koncept-grisar, griskött som borgar för olika kvalitéer som lokalproducerat, ekologiskt, hög ätkvalitet, högra djuromsorg osv. Därefter gäller det att förhandla fram fasta priser med slakterierna eller slutkunden.

– Det nuvarande systemet med bulkgris som säljs på en marknad där priset varierar vecka från veckan, det tror jag är helt uteslutet. Ett fast pris gör att slakterierna får ta en större smäll när priserna går upp eller ner och det gör också att de anstränger sig mera, säger han.

Fast hur många som kommer att vara med i den framtiden, det vet han inte. Han hoppas att han kommer vara det, men han är långt ifrån säker.

Gärna högre pris, men först en bra grisuppfödning!
 Gärna högre pris, men först en bra grisuppfödning! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF går i dag ut i ett pressmeddelande och kräver att regeringen ska gå in och rädda de hårt krisande grisproducenterna som nu verkar befinna sig i fritt fall. LRF vill att staten ska ge svenska grisproducenter mer betalt, för att de sköter om sina djur bättre än vad deras europeiska kollegor gör.

” Sveriges djurvälfärdsregler, som ligger högst i hela EU, medför ökade produktionskostnader. Om vi ska kunna konkurrera med lågprisimporterat griskött som säljs utan ursprungsmärkning, måste regeringen införa en djurvälfärdsersättning som kompenserar bönderna för deras djurskyddsåtaganden”, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och visst ska lantbrukare som föder upp sina grisar på ett mer djurvänligt sätt också ska få betalt för detta, men då måste det också finnas en tydlig skillnad. Det är därför som de lantbrukare som föder upp KRAV-grisar också får betydligt mer betalat – skillnaden är tydlig!

Däremot kan man inte säga samma sak om den konventionella grisuppfödningen, även om det finns ett fåtal undantag. Det visade 2009 års grisskandal allt för tydligt. Och nej, nu tänker jag inte på alla de otäcka bilderna med skadade, sjuka grisar och grisar som åt på döda grisar, jag tänker på det som de grisproducenterna själva sa, när de ansåg sig orättvist anklagade: Nämligen att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar att strö ut halm till grisarna. Att det mer är legio än undantag att hålla suggorna fixerade efter födsel, trots att man har marknadsfört att den svenska suggan lever i full frihet. Eller att nästan en tredjedel av de svenska grisarna lever i stall som är från 1960-70-talen! För att nu nämna några saker. Det blev tydligt att teorin är en sak, praktiken en annan.

Visst har den svenska grisen ett högre djurskydd än andra grisar, på vissa punkter, men inte alltid. Smågrisarna kastreras fortfarande utan bedövning i Sverige, men inte i Storbritannien, Irland, Norge och Australien. Danska slakteritransporter har världens lägsta dödlighet. Och när det gäller hälsa och smittskydd ligger Danmark i nivå med Sverige.

Givetvis är den pågående krisen bland svenska grisuppfödare oerhört allvarlig, när allt fler producenter nu tvingas lägga ner. Självklart ska de har bra betalt, men frågan är – för vad?

Och framför allt – är det vi, staten, som ska stå för betalningen? Borde de inte vara grisproducenternas företags absolut viktigaste uppgift att se till att ta betalt för grisköttet?

Det är dit kraven borde riktas, inte till staten.

Oss sjelva nokk
 Oss sjelva nokk 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I takt med att omvärlden påverkar oss allt mer, har vi ironiskt nog blivit allt mer ointresserad av den. Vi är alla som Per Gynt, som var sig sjelv nokk. Det är som att vi fortfarande lider av träningsvärk efter EU-inträdet.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.

Parallella universum i matens Sverige
 Parallella universum i matens Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hem till gården var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung.

Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.