Monthly Archives :

oktober 2011

Ska du verkligen äta det där?
Ska du verkligen äta det där? 150 150 Ann-Helen von Bremen

När åt du senast stekt hund? Eller pensionärsmat?

Jag brukar säga att jag äter i princip all mat, även om jag tycker mer eller mindre om den. Det är naturligtvis ren och skär lögn.

Jag brukar också anse att jag inte bangar för att smaka på lite mer udda råvaror. Bäver? Javisst! Jak? Ja, tack, kan man få en portion till! Asp? Visst, vi provar! Råka? Absolut, skånska delikatesser får man inte missa! Säl och val? Ja, när man nu har chansen så!

Till exempel.

Men därmed inte sagt att jag verkligen skulle klara av att äta allt som kommer i min väg, inte för att jag tycker att det verkar otäckt utan för att det känns förbjudet. Och just detta handlar kvällens avsnitt av Landet Brunsås om, den förbjudna maten.

Det är lätt att raljera över människor som av kulturella eller religiösa skäl inte äter viss mat som man själv anser som självklar. Men sätter man ett pekfinger i den egna magen, upptäcker man snart att där finns också ett antal tabun som ligger och skvalpar.

Att som i Kina, äta hund, brukar alltid leda till folkstorm i svenska kvällstidningar Och på senare tid har vi också läst om att delar av den växande medelklassen i Kina också protesterar. Och det är inte bara en reaktion mot att uppfödning och slakt inte alltid är så djurvänlig, utan mot att vi bryter mot första budet i Klas Klättermus Hackebackeskogen – man äter inte sina vänner!

Nej, katter, hundar, hamstrar och för rätt många svenskar även hästar och kaniner, de ska vi klappa på men absolut inte koka i grytan, när deras levnadsdagar är över. Ingen som propagerar för klimatsmarthet då inte!

Och sedan har vi alla oskrivna livsstilsregler. Jag brukar då och då köpa färdig ärtsoppa i slang, när arbetsdagen har blivit för lång och orken är slut. Tycker det är en av få färdiga rätter som är riktigt lyckad. ”Pensionärsmat”, väser mina vänner då. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att det inte i min kundkorg även ligger kalvsylta, risgrynsgröt, rulltårta och blodpudding, för då hade jag väl blivit tvångsintagen på hemmet direkt.

Falukorv, Gorbys, Billys, Findus och Dafgårds ger heller inga som helst lifestyle-poäng. Lösgodis, hämtpizza, Mac Donalds är också något som vi inte gärna skyltar med om vi vill delta i medelklass-racet. Hur många gånger har man inte hört barnfamiljer sitta och utmattade bekänna att – ”jo, det fick bli Mac Donalds i dag” och alla närvarande har nickat besvärat instämmande, ungefär som vid ett AA-möte där någon erkänner ett återfall.

Nej, det är inte tabubelagd mat, men alla som har låtit munnen glappa i fel situation om sina mindre tjusiga matvanor, vet vilket klavertramp det kan vara.

Jag minns den isande tystnad som bredde ut sig när jag som 17-åring under 80-talet berättade för mina nyfunna intellektuella vänster-vänner att jag både ätit falukorv och tittat på Dallas. I samma andetag.

Det var första gången som jag förstod att det finns tabun kring maten och att olika samhällsgrupper äter olika mat.

Jag berättade aldrig att jag också läste Fantomen.

Vem kan man lita på?
Vem kan man lita på? 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på. Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

– Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?

Det stora matracet
Det stora matracet 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Nej, nej, trenden med lakrits kom för några år sedan men lyckades aldrig slå igenom brett.”

Jag hör mig själv, vänligt men bestämt rätta arbetskollegan under jobblunchen. Samtalet handlar om godis, fingodis, vilken choklad som gäller just nu och sedan glider vi som sagt in på lakrits. Och där måste jag återigen bevisa att jag hänger med. Att jag vet vad som är ”big no-no” och vad som är”rätt”.

Och jag är inte ensam. Vi är rätt många i den ständigt klättrande och kravlande medelklassen som försöker visa att vi minsann har koll på läget. Vi kan det här med mat. Vi har lämnat de överkokta grönsakernas och brunsåsens land bakom oss för evigt. Vi har visserligen ingen nämnvärd gastronomisk historia att luta oss tillbaka mot, som tyskarna, fransmännen, italienarna eller kineserna, men vi tänker banne mig se till att vara först med det första – nu och i framtiden!

Senaste avsnittet av Landet Brunsås på SVT handlar just om detta, om maten som livsstilsmarkör, där vi är rätt många som drömmer om härliga middagar i solskenet på en brygga vid vattnet i Stockholms skärgård. Och det är inget fel att drömma, men vad vi också gör är att vi inreder ihjäl våra kök och oss själva, samtidigt som vi febrilt bläddrar i de blanka magasinen, naglar fast oss vid matprogrammen i TV – i ständig jakt på att förstå det rätta, det senaste.Och det har egentligen ingenting med god mat att göra.

Vår trend-oro har en poäng. Det är tack vare den som internationella kökstrender når oss, och då främst Stockholm som är trendoroligast av alla svenska städer, snabbast. För några år sedan pratade jag med en svensk kock som jobbade utomlands sedan en tid tillbaka. Han konstaterade att han aldrig skulle orka med att jobba i Stockholm, just på grund av de snabba trendbytena. ”Det finns ingen tid för fördjupning.”

Men baksidan är just detta, att ständigt ha ett vått finger uppe i luften och kunna bedöma vad som swischar som hetast just nu. Men inte riktigt kunna se vad som egentligen är kvalitet. Och vad mat handlar om på djupet.

Mat har i och för sig nästan aldrig handlat om bara mat, förutom under perioder av svält. Det har alltid handlat om att berätta om vem du är och vad du står för. Och ju högre upp i samhällshierarkin, desto viktigare.

Men ändå, kan vi inte backa lite nu, strunta lite i det där senaste italienska kaklet, ställa undan tepanyakigrillen och inte bryta ihop för att våra dumplings än en gång blev sega degknyten.

Vad sägs om lite pannkakor?