Att sälja sig
Att sälja sig https://www.hungryandangry.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Ann-Helen von Bremen https://secure.gravatar.com/avatar/88255445418f62883f7b3c40f969232d?s=96&d=mm&r=gVad är egentligen makt och inflytande värt? Ja i Skånemejeriers fall är prislappen redan satt, 700 miljoner kronor är vad Lactalis bud på Skånemejerier är värt, efter att alla skulder har betalas. Uppdelat på de 650 bönder som är medlemmar i Skånemejerier innebär det en drygt en miljon kronor per mjölkbonde. En miljon kronor kan man ha mycket kul för men frågan är om det inte ändå är väl lågt pris för att sälja sin själ? Första steget togs i går, när extrastämman sa ja till att sälja sig till världens största mejeriföretag och därmed också sälja sitt inflytande som ägare till att enbart bli leverantörer. Leverantörer till ett oerhört slutet och hemligt företag som har gjort sig känt som en stenhård förhandlare som inte lägger fingrarna emellan när det gäller prisförhandlingar med mjölkbönder.
Det finns många anledningar till att klaga på föreningsföretagen och jag har själv ägnat mig åt det, där finns en tröghet i besluten som inte minst gör att man ibland är steget efter på marknaden. Men det kanske allvarligaste är att många föreningskooperativ, inte bara mejerierna, har lidit och lider av allt för svaga och okunniga styrelser. Det saknas kompetens att förstå ekonomiska rapporter, att dra upp strategiska affärsplaner och ibland har det även saknats grundläggande affärsengelska, vilket blir särskilt pinsamt när det i vissa fall handlar om internationella företag.
Skånemejerier är ett alltför tydligt exempel på detta. En expansiv ledning, som hade kunnat vara en tillgång om styrelsen hade haft en affärsstrategi och hållit styr på ledningen, har i stället förvandlats till full galopp i ren Vilda Västern-stil och på samma sätt rider man nu rakt i armarna på Lactalis.
Föreningsföretagen har en unik styrka och det är möjligheten till makt och inflytande för varje mjölkbonde, där en man/kvinna räknas som en röst. Hur mycket den är värd såg jag för första gången i Storbritannien, där mjölkbönderna hade sålt ut sitt inflytande och nu är i händerna på privata mejerier, med låga mjölkpriser som följd. Även i oktober låg brittiska mjölkpriset i bottenligan. Jag såg det ännu tydligare i Uganda, ett land utan ett enda bondeägt företag och där bonden aldrig kan veta vad han får betalt för mjölken, om han får mjölken såld eller om det helt enkelt slutar med att företaget drar med hans pengar.
Det är inte så länge det såg ut just precis så i Sverige också.
Inte kan väl minnet i Skåne vara så kort?
2 comments
-
-
ann-helen
Det är en intressant fråga du ställer och som jag uppfattar den så är det ju en fråga om förtroende och ett förtroende som blir mer skört när ett tidigare inhemskt företag, blir globalt. Jag hör inte till dem som med automatik anser att svenskt alltid är bäst och att allt som är utländskt dåligt, även om det är ett tänkande som har präglat och fortfarande präglar en hel del av debatten inom Lantbrukssverige.Däremot tror jag att när företag blir mer globala eller när de, som i Skånemejeriers fall, köps upp av ett privat företag med liten insyn, då finns det en risk att konsumenternas förtroende får sig en törn, precis som du skriver. När jag har skrivit om Skånemejeriers försäljning till Lactalis, har jag framför allt pekat på att de skånska bönderna säljer ut sin inflytande, vilket jag tror är ett stort misstag. Men man kan ju också fundera på hur konsumenterna kommer att reagera på detta.
Kent Åsberg
Mitt förtroende för Arla fick sig en törn, när det stod klart, att företaget hade samröre med ett kinesiskt företag, som förmedlade barnmat utdrygad med giftigt material för att öka volymen i vinningssyfte. Många offer skördades bland spädbarn.
Kvibille blev danskt, men jag fortsätter trots allt att köpa osten som ombyte till Västerbottensost.
Mjölk, smör och grädde, som jag konsumerar, kommer från Skånemejerier.
Så, vad skall jag nu göra, när även sistnämnda företag i faktiskt bokstavlig mening sålt sin själ?
Kent Åsberg, Vellinge