januari 2012

I tider när allt fler röster höjs mot djurskyddslagen kan det vara intressant att titta på den mest infekterade striden som lagen hittills har orsakat: Förbudet mot att hålla värphöns i bur.

Att korna skulle ut på bete och hönsen släppas ut ur sina burar var de två riktigt stora symbolfrågorna när nuvarande djurskyddslag trädde i kraft 1988. Det skulle dröja ändå tills 2003 innan burförbudet trädde i kraft fullt ut och krävas en stor kompromiss – att höns fick sitta kvar i buren om de hade pinne, sandbad och värprede. Men oavsett kompromiss, så skedde ändå en stor förändring. I dag är det bara cirka 35 procent av hönsen som sitter i de sk ”inredda” burarna, drygt 50 procent går fritt inomhus och cirka 12-13 procent är ekohöns och får även gå utomhus. Det kan tyckas som fnuttigt, men tro mig, det har varit en revolution.

Jag följde utvecklingen under många år och kunde inte annat än häpna över den energi som lades ner på att stoppa burhönsförbudet. Motståndet var benhårt och argumentationen allt annat än nedtonad. Alla skulle nämligen dö – hönsen skulle hacka ihjäl varandra om de fick frihet, konsumenterna skulle bli sjuka eftersom livsmedelskvalitén skulle bli sämre och djurägaren själv skulle gå en för tidig död till mötes på grund av damm och höga ammoniakhalter i de frigående systemen.

Och framför allt skulle svensk äggproduktion bara vara ett minne blott. Ägg från Det Stora Stygga Utlandet, som inte hade infört burförbud, skulle helt ta över den svenska marknaden. Sverige skulle genom sitt burförbud importera ett ännu sämre djurskydd.

Striden var bitvis oerhört hätsk och de producenter eller företag som försökte följa lagen, blev mer eller mindre idiotförklarade.

Men i dag har vi facit. Den svenska äggproduktionen har inte minskat, utan tvärtom ökat med drygt en miljon ägg sedan 2003, vilket tyder på en rätt bra lönsamhet.

Riktigt intressanta är ekoäggen, som är mer än dubbelt så dyra som andra ägg, men som ändå har kunnat öka riktigt snabbt och nu alltså har 12-13 procent av marknaden. En sådan tanke – att det skulle gå att sälja ägg dyrt, baserat på ännu högre djurskyddskrav än vad lagen kräver, den tanken ansågs som ren utopi när lagförslaget kom i slutet av 1980-talet.

Köttfri måndag är budskapet som sprids allt mer. Vi ska rädda världen, djuren, oss själva och minska världssvälten genom att en dag i veckan avstå från biffen eller köttbullarna. Så vem vill vara en dålig människa och säga nej till allt detta goda som kan åstadkommas med en så enkel handling?
Hur många gånger har jag inte under det senaste året hört människor be om ursäkt för att de har för mycket kött på sin lunchtallrik? Eller omvänt, fälla beundrande kommentarer om bordsgrannens sallad. För vi har vetat det länge nu, kött är helt enkelt ett tecken på dålig karaktär, grönsaker däremot bevisar att vi är en sund själ i en sund kropp. Inte undra på att Stockholm under senaste året har fått ett antal nya köttkrogar som formligen frossar i välhängt raskött – köttet är det nya svarta.
Därför har också kampanjen för en köttfri måndag tagit fart på allvar under det gångna året. Kampanjen smögs igång försiktigt redan 2003, men det var först 2009 som det började hända saker, när två av världens mest kända vegetarianer, Paul och Stella Mc Cartney, ställde upp som frontfigurer.
Här hemma tog Jonas Paulsson, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Täby, tag i frågan och utsågs till Årets Miljöhjälte av WWF. Flera kommuner och även en del företag har hörsammat uppropet, däribland flygbolaget Malmö Aviation, en åtgärd som den elaka skulle kunna kalla hyckleri på hög höjd.
För även om vi är många som skulle må bra av att dra ner på köttet, så finns det utan tvekan en irriterande förenkling och ett visst mått av dubbelmoral i den här typen av kampanjer. Allt kött dras över samma kam, när vi i stället borde ställa oss frågan vad är det för kött vi egentligen äter?
Den stora miljö- och klimatbelastningen hittar vi i djurens foder. Ta kossan, som har målats ut som den stora klimatboven, en ekologiskt uppfödd ko som får äta mycket gräs, dessutom hämta sitt gräs själv genom att gå ute en längre period och beta, ger inte alls samma miljöbelastning som en ko som äter mycket spannmål som odlats med konstgödsel. Äter hon dessutom importerad soja och palmkärna, som ofta odlats på skogsmark som bränts ner, då blir ekvationen ännu sämre. Däremot gör kon en del nytta, dels som naturvårdare av den biologiska mångfalden, dels binder hennes beten koldioxid.
Bryr vi oss dessutom om djurens välfärd, ska vi också välja ett kött där vi kan garanteras någon slags nivå på djurskydd.
Men Köttfri Måndag tar inga sådana hänsyn. Likaså använder man sig av ett klassiskt, men tyvärr felaktigt argument, nämligen att om vi inte äter djur så frigörs en massa åkermark som används för att odla djurfoder, mark som skulle kunna föda världens svältande. Men ett sådant samband finns inte – mindre köttätande hos den rika världen innebär inte att den fattiga världen får mer att äta. Moderna tiders svält har hittills inte berott på matbrist, utan på brist på vettig politik.
Att inte vilja döda djur är fortfarande det starkaste argumentet mot att äta kött, och hälsan – forskning visar på ett samband mellan hög köttkonsumtion och hjärt- och kärlsjukdom/cancer. I Sverige äter vi idag 1,5 kg kött i veckan. Enligt Världscancerfonden bör vi halvera detta.
Att skippa kött en dag i veckan är givetvis enkelt. Svårare är det att skaffa sig kunskap och i stället välja vilket kött vi ska äta, men det är den läxan vi borde göra. V skulle åtminstone kunna börja med att äta ekologiskt kött och därmed få en bättre miljökalkyl. Då kommer vi troligen minska vår köttkonsumtion också, eftersom ekoköttet helt enkelt är dyrare.