Junkfood och funk food

• januari 4, 2013
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

”Skriv något om funk food i stället för junk food”, är uppmaningen jag får av bloggaren himself.

Det blir alldeles blankt i huvudet. Junk food har väl alltid varit rock´n roll? Oavsett om man stått på eller framför scenen så har väl hamburgaren varit nästan lika obligatorisk som oblaten till nattvarden? Och kanske också haft samma symbolvärde när både artister och fans förenats i unison tugga, oavsett om burgaren serverats på porslin i logen eller i snålblåsten vid korvmojen efter konserten.

Fett, socker, kött, alkohol och diverse andra stimulantia – se där en diet i populärmusikens anda! Den standarden satte redan Kungen själv som enligt uppgift gärna svullade burgare, brownies, smörstekta mackor med mosad banan och jordnötssmör och sköljde ner med litervis läsk. Med den dieten behöver man inte ens fundera på om han verkligen är död eller inte.

Rock har alltid handlat om att strunta i vad mamma säger och därmed också vägra äta upp grönsakerna på tallriken. Vem brydde sig om att Cliff Richard ratade köttet, när han enligt mitt minne, kom ut som den första vegetariska musikern? Han gillade ju inte sex heller.

Men sedan vet vi ju vad som har hänt. Vi fick en Alex James (Blur)som köpte bondgård och började tillverka prisade ostar, en Alex Kapranos (Franz Ferdinand) som skrev matkrönikor, ja ett antal musiker som visade att de minsann kunde beställa annat på fina krogen än den obligatoriska köttsemlan.

Till och med de riktigt hårda grabbarna, eller numera lite ålderstigna farbröderna, i band som Kiss, AC/DC och Motörhead har övergett Jack Daniels-flaskan och i stället lanserat egna viner.

De enda som på allvar verkar hålla junkmatens flagga högt är flera av de amerikanska hiphopartisterna som gärna ägnar sig åt frosseri och sex och helst på samma gång. Feta rhymes verkar kräva fet diet, något som Fredrik Strage skrev oerhört underhållande om i en DN-krönika för ett år sedan. Men frågan är hur länge de överdimensionerade beatboxande midjemåtten kommer att hålla? Både i Sverige och i USA ser vi hur de nu inte längre så purunga hiphopparna blir allt mer fitnessfokuserade. Kanske var det ingen slump att Kayne Wests fatburger-kedja fick stänga igen sin krog i Chicago för ett år sedan, utan mera ett tecken i tiden?

Bloggtexten publicerades ursprungligen för dahlsidan, en av de bästa musikbloggarna just nu!