Kilopriset för regnskogen

• januari 5, 2013
• Ann-Helen von Bremen
• 2 comments

Säg brasilianskt nötkött och den medvetna konsumenten får direkt bilden av regnskog som skövlas för att ge plats åt betande kor och gigantiska fält med genmodiferad soja, hårt sprutad med tunga bekämpningsmedel. Den bilden är sann, men det finns också en annan.

Brasilien har under de senaste 50 åren genomgått inget annat än ett smärre jordbruksunder, samtidigt som befolkningen under samma tid nästan har fyrdubblats. Landet är nu världens största exportör när det gäller en rad olika jordbruksprodukter, som kyckling, nötkött, etanol och kaffe. Men den mesta maten stannar inom landet. Brasilianarna äter till exempel mer nötkött än vi svenskar.

Reser man genom delstaten Mato Grosso, som jag hade möjligheten att göra i somras, så ser man tydligt spåren av den kraftiga expansionen. Det är här som den mesta sojan och bomullen odlas i landet och cirka 14 procent av köttdjuren föds upp. Mato Grosso är dubbelt så stort som Sverige, men har bara tre miljoner invånare. För 25 år sedan bestod delstaten främst av skog och invånarna av indianer. I dag är två femtedelar av all skog borta och hälften av savannen, cerradon, har blivit jordbruksmark.

Både regnskogen och cerradon är som vi vet, mycket värdefulla naturtyper, inte bara för Brasilien utan för hela världen. Regnskogen kallas inte för inte för ”världens lunga”. Så hur kan det finnas en annan historia än den om förstörelse av viktig natur?

Den andra historien handlar om att Brasilien samtidigt är det land i världen som bevarar mest av sin natur. Mato Grosso har mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av reservat, betydligt mer än vad vi har i Sverige och många andra länder. Lagen säger nämligen att en lantbrukare som köper en fastighet i Amazonas måste bevara hela 80 procent av skogen. Dessutom ska bonden spara en bra bit av naturen kring varje vattendrag, mellan 30 och 500 meter, beroende på hur stort vattnet är.

Och för detta får inte bonden en enda krona, eller real. Säg det till en svensk bonde och han eller hon skulle förmodligen göra revolt inom en halvtimme.

Nu hävdar ingen att alla följer lagarna fullt ut, men regeringen har skärpt till kontrollen och under de senaste åren har exploateringen av ny mark stannat av.

”Är ni i Sverige beredda och betala mera för mitt kött för att jag bevarar skogen?”, undrade lantbrukaren Daniel Wolf i Nova Canaã do Norte.

Han brukar tre gårdar på sammanlagt 12 000 hektar, men hälften av arealen består av skog som han inte får exploatera. (När han köpte gården var lagkravet att 50 procent av skogen skulle bevaras.) Förutom köttdjur och växtodling, odlar han visserligen träd som han avverkar, bland annat teak, men skogen får han som sagt inte röra.

Hans fråga är befogad, är vi beredda att betala mera för kött för att han sparar skogen?

Svaret är väl tyvärr att vi inte ens visste om det.

(Resan gjordes under arbetet med Naturskyddsföreningens årsbok ”Jorden vi äter”, som skrevs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Ann-Helen Meyer von Bremen