Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

februari 2013

Revolution, inte gulle-gull
 Revolution, inte gulle-gull 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Imorgon presenteras utvärderingen av Matlandet. Av döma av det som redan har sipprat ut, inte minst i den artikel i DN för några veckor sedan, är kritiken massiv. Ingen verkar ha något gott att säga om satsningen, vare sig dagligvaruhandeln eller livsmedelsindustri. Alla verkar de rörande överens om att det är pengar i sjön!

Kritiken är inte förvånande, betydligt märkligare är det att Matlandet så länge lovprisades, trots att det från början var tydligt att detta bara var ett genialt marknadsföringsdrag av regeringen och Landsbygdsdepartementet. Vem kan tycka illa om politiker och tjänstemän som kramas med mathantverkare och stjärnkockar? Men skälet till att ingen har ropat att kejsaren är naken, beror givetvis på att Sverige trots allt är ett litet matland, så pass litet att de flesta aktörer har kunnat rymmas runt köttgrytorna. Och man biter som bekant inte den hand som stöder en.

Men nu börjar det stå klart att det inte har blivit några 20 000 nya jobb inom lantbruks- och livsmedelskedjan. Kraften från den pågående strukturomvandlingen är betydligt starkare, arbetstillfällena fortsätter att minska. Det börjar också bli uppenbart att det inte blir någon fördubblad matexport. Och börjar man dessutom nagelfara projekten som fått pengar, finns det åtskilligt att höja på ögonbrynen över. Men det ska vi återkomma till i en senare text.

Problemet är att det handlar om alldeles för lite pengar, i praktiken mellan 20 och 40 miljoner kronor per år, beroende på hur man räknar, som verkligen är nya pengar för Matlandet. För den miljard kronor som nämns i DN-artikeln och som även Landsbygdsdepartementet går ut med, merparten av den summan kommer från Landsbygdsprogrammet, en del av EUs jordbruksstöd. Och de pengarna gick även innan Matlandets uppkomst till ungefär samma saker som nu, nämligen till olika utvecklingsprojekt ( läs arbetsmarknadsprojekt) för att kompensera lantbrukets och livsmedelsindustrins svikande konkurrensförmåga.

Det ironiska är nu att departementets propaganda om en miljardsatsning har varit så lyckad att man får klä skott för detta. Det är väl en sak att dutta ut 20-40 miljoner kronor per år till lite trivsamma projekt som åtminstone håller de involverade sysselsatta, men en miljard är en helt summa och därmed en helt annan sak.

Den bittra sanningen är att hela Landsbygdsprogrammet, som omfattar drygt elva miljarder kronor, inte egentligen förmår att bryta den pågående utvecklingen. Lantbruket fortsätter att krympa. Priset och volymen fortsätter att vara det som gäller inom matproduktionen, där skandaler som hästlasagne bara är symtom. Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset. Och de lantbrukare och livsmedelsföretag som försöker stå för kvalitet och miljöhänsyn kommer alltid att dra det kortaste strået.

Och då spelar inga gulle-gullprogram någon som helst roll. Det vi behöver är inget annat än en revolution i Matlandet Sverige. Och politiker som på allvar är beredda att ta ansvar för maten.

Men just det är det nog ingen som kommer att säga under morgondagens presskonferens.

 

 

 

Priset på en hästlasagne
 Priset på en hästlasagne 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så var det dags igen för nästa matskandal – hästlasagnen har fått hela Europa att falla i vilt sken, om ordvitsen tillåts. I kväll håller Eskil Erlandsson och de andra europeiska jordbruksministrarna ett extramöte i Bryssel. Här i Sverige ska Livsmedelsverket ut och DNA-testa färdigmat som påstås innehålla nötkött och det ropas på kontroll och strängare straff för matfuskare. Det är säkert så att det behövs en starkare kontroll, precis som Annika Ström Melin skriver på ledarsidan i dagens DN och vi kommer säkert också att få se fler kontrollprogram av olika slag, men detta är egentligen inte grundproblemet. Det ironiska är till exempel att alla inblandade företag redan är kvalitetssäkrade enligt ISO 9001, som Gunnar Rundgren skriver på sin blogg Trädgården Jorden.

Alla dessa certifieringar som ska borga för redlighet och kvalitet har en tyngd som väger lättare än ett hästtagel. Inga kontrollprogram i världen kommer att kunna uppväga vad det egentligen handlar om – prisjakten. Det är den enögda fokusering på pris som gör att det pumpades ut minst 70 ton rödfärgad fläskfilé under namnet ”oxifilé” under ett antal år. Det är samma mekanism som gör att en färdig lasagne från Findus kan kosta 23,50 eller 18,50 under Icas märke, tacka tusan för att man måste blanda i en billigare råvara! Det är samma orsak som gör att Coop numera använder tyska grisar för sitt Änglamarksbacon. Inget fel på tyska grisar, men i det här fallet är det en tydlig kvalitetsskillnad i form av ett bacon som släpper i från sig mer vätska och vitt protein när det steks. Vad spelar det då för roll att Coop en gång stöttade de ekologiska grisproducenterna, när man sedan väljer bort dem av prisskäl? Det senare är visserligen inget brott eller fusk, men det är en konsekvens av precis samma system där det enbart går ut på att pressa priset på bekostnad av matens kvalitet. Och den logiska slutstationen i den kedjan heter fiffel och båg, eller hästlasagne och fuskfilé.

När det pratas om pris brukar alltid konsumenten få bära hundhuvudet, den snåla konsumenten som säger sig vilja betala för bra mat, men sedan väljer det billigaste. Och visst, vi har ett ansvar. Varje dag har vi ett ansvar när vi handlar vår mat att ställa frågan – hur kan det här vara så billigt? Vad är egentligen skälet till det? Men det är sannerligen inte enbart konsumenternas ansvar. Största ansvaret har livsmedelsindustrin och handeln som verkligen borde fråga sig varför priset är så lågt?

Och i stället för att ägna tid åt kvalitetssäkringar så borde alla aktörer få en rejäl grundkurs i hemkunskap. Så att man förstår att det inte är muttrar och skruvar som man säljer, utan faktiskt något av det viktigaste som finns, nämligen vår mat!

Som om marknaden inte spelar någon roll
 Som om marknaden inte spelar någon roll 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I gårdagens ledarstick i Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson att anledningen till glesbygdens problem inte stavas vare sig marknad eller att staten inte förmått att lokalisera ut fler jobb. I stället ges hela skulden till den politik som LO-ekonomerna Rehn och Meidner lanserade på 40-talet. Politiken gick i korthet ut på att öka produktiviteten, minska arbetslösheten, hålla inflationen nere och jämna ut lönerna. Och det är framför allt detta sista, kraven på lika löner, som Ludvigsson attackerar. Enligt henne var det den politiken som gjorde att små företag på mindre orter inte kunde konkurrera med stora företag i områden med betydligt snabbare tillväxt.

Men det som Ludvigsson väljer att bortse ifrån var att detta skedde med storföretagens välsignelse. För dem var det givetvis en oerhört passande politik som innebar att de slapp mindre företag som kunde konkurrera med lägre priser.

På samma sätt har staten och kapitalet gått hand i hand när det gäller strukturomvandlingen av jordbruket, det som egentligen är landsbygdens, om vi pratar landsbygd på riktigt, enda motor i näringslivet. När det moderna Sverige skulle danas efter andra världskriget, togs en rad politiska jordbruksbeslut som ledde till att mindre gårdar slogs ut och gynnade de stora, specialiserade lantbruken. Det fanns givetvis en välvilja i detta – Sverige behövde producera mera mat, många bönder levde på så små gårdar att de inte kunde försörja sig och passande nog behövde industrin arbetskraft. Men effekterna var också förödande. Mellan åren 1944 och 1999 försvann tre fjärdedelar av våra lantbruk och en tredjedel av åkerarealen. Mängder av lokala spannmålssorter och husdjursraser fick stryka på foten när hög produktivitet var det enda som gällde. I vissa fall handlade det om arter och raser som med rätta kunde passeras till historien, men rätt många barn slängdes ut med badvattnet.

Men det går inte att bortse ifrån att marknadskrafterna också har spelat en roll i den utvecklingen och att de krafterna har blivit allt starkare sedan EU-inträdet. I dag är det svårt att skylla politiken på att lantbruket krymper, det styrs betydligt mera av priserna på världsmarknaden. Trots att Sverige betalar ut drygt 11 miljarder kronor i jordbruks- och landsbygdsstöd varje år, så räcker inte de pengarna för att bromsa utvecklingen. (Matlandet Sverige-pengarna är givetvis en så liten peng att det från början borde varit uppenbart att de inte skulle förändra något.) Detta säger något om marknadens oerhört starka kraft.

Visst har staten haft sin slev med i grytan, men att låtsas som att marknaden inte har spelat någon roll för landsbygdens utarmning blir lite fånigt. Ännu märkligare är det att den diskussion som nu pågår kring landsbygden, igångsatt av Centerns idéprogram, inte handlar ett smack om lantbruket. För det är ändå lantbruket som är den näring som kan utveckla eller avveckla landsbygden