Priset på en hästlasagne

Priset på en hästlasagne 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så var det dags igen för nästa matskandal – hästlasagnen har fått hela Europa att falla i vilt sken, om ordvitsen tillåts. I kväll håller Eskil Erlandsson och de andra europeiska jordbruksministrarna ett extramöte i Bryssel. Här i Sverige ska Livsmedelsverket ut och DNA-testa färdigmat som påstås innehålla nötkött och det ropas på kontroll och strängare straff för matfuskare. Det är säkert så att det behövs en starkare kontroll, precis som Annika Ström Melin skriver på ledarsidan i dagens DN och vi kommer säkert också att få se fler kontrollprogram av olika slag, men detta är egentligen inte grundproblemet. Det ironiska är till exempel att alla inblandade företag redan är kvalitetssäkrade enligt ISO 9001, som Gunnar Rundgren skriver på sin blogg Trädgården Jorden.

Alla dessa certifieringar som ska borga för redlighet och kvalitet har en tyngd som väger lättare än ett hästtagel. Inga kontrollprogram i världen kommer att kunna uppväga vad det egentligen handlar om – prisjakten. Det är den enögda fokusering på pris som gör att det pumpades ut minst 70 ton rödfärgad fläskfilé under namnet ”oxifilé” under ett antal år. Det är samma mekanism som gör att en färdig lasagne från Findus kan kosta 23,50 eller 18,50 under Icas märke, tacka tusan för att man måste blanda i en billigare råvara! Det är samma orsak som gör att Coop numera använder tyska grisar för sitt Änglamarksbacon. Inget fel på tyska grisar, men i det här fallet är det en tydlig kvalitetsskillnad i form av ett bacon som släpper i från sig mer vätska och vitt protein när det steks. Vad spelar det då för roll att Coop en gång stöttade de ekologiska grisproducenterna, när man sedan väljer bort dem av prisskäl? Det senare är visserligen inget brott eller fusk, men det är en konsekvens av precis samma system där det enbart går ut på att pressa priset på bekostnad av matens kvalitet. Och den logiska slutstationen i den kedjan heter fiffel och båg, eller hästlasagne och fuskfilé.

När det pratas om pris brukar alltid konsumenten få bära hundhuvudet, den snåla konsumenten som säger sig vilja betala för bra mat, men sedan väljer det billigaste. Och visst, vi har ett ansvar. Varje dag har vi ett ansvar när vi handlar vår mat att ställa frågan – hur kan det här vara så billigt? Vad är egentligen skälet till det? Men det är sannerligen inte enbart konsumenternas ansvar. Största ansvaret har livsmedelsindustrin och handeln som verkligen borde fråga sig varför priset är så lågt?

Och i stället för att ägna tid åt kvalitetssäkringar så borde alla aktörer få en rejäl grundkurs i hemkunskap. Så att man förstår att det inte är muttrar och skruvar som man säljer, utan faktiskt något av det viktigaste som finns, nämligen vår mat!

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
16 comments
  • Kristofer Franzén

    Restauranger och storkök har också ett stort ansvar. Det är när man tittar in hos grossisterna och återförsäljarna till restauranger och storkök som man hittar de riktigt vedervärdiga lågprisprodukterna.

  • Fredrik

    Bra skrivet. Jag undrar dock i mitt stilla sinne; var kommer alla dessa hästar ifrån? Uppdagas det snart det vilda hästbeståndet i Rumänien minskat med 98 % för att vi inte orkar göra vår egen lasagne, pizza, pirog, kebab, köttsoppa… gissar att det fler överraskningar kommer.

    Jag undrar: hur är det möjligt att inte se skillnad på fläskfilé med färg och vanlig oxfile. – det måste ha pågått mången tester med det dära färgämnet alltså.

  • Olle Göransson

    Kvalitetssäkringssystem bygger på att det är en människa som fyller i någonstans vad som gjorts. Om chefen säger ”skriv nötkött, även om det är häst, (eller åsna?) och håll käft, annars finns det andra som vill ha ditt jobb” är det systemet inte värt något. Tyvärr är det väl så enkelt att inget kvalitetssäkringssystem som inte har en extern revision av att det som rapporteras också stämmer med verkligheten, inte är värda någonting. Där är KRAV-kontrollen ett föredöme, man spårar råvaran igenom processen till den färdiga produkten.
    Men; i dagens extremt storskaliga livsmedelsanläggningar, blir det här nästan ogörligt utan enorma kostnader. Vilket vore bra, givetvis. Då blev det plötsligt dyrt att producera billighetsmaten.

  • Anders Munters

    Det är väl bara att konstatera att det finns hur många brister som helst i de olika systemen.
    ”Allting går att sälja med mördande reklam”, sjöng Ulf Peder Olrog på femtiotalet, ”Kom och köp konseverad gröt”.
    Intressant det här med skruvar och muttrar. Den som köper några av dem väljer emellan hållfasthet, kan vara 6.6,8.8,12.8, ogalvat, galvat, förnicklat, olika stigningar på gängan mm, unf. Sexkanthuvud, vagnsbult,insex m.m. Med andra ord man måste veta vad man vill ha och framför allt syftet. Kvalité eller bara en bult och mutter. Samma gäller för mat. Kvalité eller bara något att stoppa i magen.

  • Ragna

    När ska media uppmärksamma att vi konsumenter måste börja se förbi prislappen på mat? Den här gången ligger ju fokus på hur svårt det är att äta hästkött för det är synd om hästen. Som det är mer synd om än den plågade grisen. Konsumenterna har ju största ansvaret till att det blir såhär eftersom det är vi som väljer vilka som styr och väljer att bara titta på prislappen när vi handlar mat. Inte varför det kostar som det kostar.
    Inte går folk bara efter priset när de ska köpa ny bil, då hade ju alla åkt Opel 😉

  • ann-helen

    Visst har vi konsumenter ett ansvar och det måste vi också se till att ta, både i butiken och när vi väljer våra politiker, men vår makt i själva butiken är rätt liten. Det är hög tid för handel och livsmedelsindustri att sluta gömma sig under devisen ”konsumenten får välja”, och faktiskt ta ansvar för vad man egentligen säljer för mat.

  • ann-helen

    Liknelsen med skruvar och muttrar är intressant. Och den som vet vad den behöver, kan också göra ett aktivt val och komma hem med en skruv som verkligen fungerar för ändamålet. Vi andra får köra på chansning och det är jag rädd för, gäller maten också.

  • ann-helen

    Ha ha, jag vet faktiskt inte hur det är med tillgången på hästar och om Rumänien, liksom Sverige, hör till de länder som rynkar på näsan åt häst. Men det finns rätt många länder i Europa som inte gärna serverar häst på tallriken och därmed finns det ju en viss tillgång. Dagstidningarna har nu rapporterat om alla svenska hästar som ”försvinner spårlöst” och en enkel gissning är väl helt enkelt att hästarna grävs ner, eftersom slakterimarknaden är liten och det kostar en hel del att skicka sin häst på ”destruktion”, som den inte så trevliga termen lyder. Men jag misstänker att detta lär visa sig.
    När det gäller färgämnet så har åtminstone de foton som har cirkulerat i pressen, visat tydligt att filéernas färg har sett märkligt ut. Men det är lätt att säga med facit i hand. Den som köper en färgad fläskfilé i tron att det är en oxfilé, väljer kanske att inte riktigt lita på sina egna sinnen. Dessutom ska vi komma ihåg att okunskapen om kött är rätt stor.

  • Christer

    Kvalitets säkring i all ära, den säger inte att produkten ska vara bra, eller för den delen inte ens fungerande, utan den säger att den ska hålla en jämn kvalite’ så om den första är dålig eller trasig så ska resten vara det med…… Så är det häst eller krokodil så är det det ska vara. Huvudsaken är väl att lura oss konsumenter är det inte det all affärsverksamhet går ut på? Snart köper man en Volvo och kommer hem med en Saab. Det behöver ju inte vara negativt, det kanske bara säger att jag är okunnig….

  • Ewa Wildmark

    Det är inte bara livsmedelskedjorna som är mäktiga. Titta på ägandet bakom Findus: Tripointe Capital, Lion Capital, CapVest, JP Morgan och Highbridge Capital Management. Där handlar det inte om god mat utan om att mjölka ut pengar. Ofta finansierar fonderna köpet av ett bolag genom att belåna det. Leder till enorm skuldbörda som ska amorteras.
    Livsmedel är en attraktiv investering. Se Warren Buffets investering i Heinz.

  • Thomas K Ohlsson

    OM KVALITETSSÄKRING
    Debattartiklar och blogginlägg i all ära, men är det någon som anmält Findus/Comigel/Ica/Coop/etc till respektive certifieringsorgan?

    Just i det här fallet är dom förmodligen inte okunniga om det inträffade, men frågan är om dom agerar utan en formell underrättelse…

    Jag håller i mångt och mycket med de skribenter som anser att ISO-certifiering inte är någon ”kvalitetsgaranti”, men så länge ingen utnyttjar de sanktionsmöjligheter som faktiskt finns i systemet skall man vara lite försiktig med att återanvända 68-slagordet ”det är systemets fel”!

  • ann-helen

    Tack för din kommentar. Du pekar på en viktig sak, har någon använt sanktionerna? Har skadestånd börjat utkrävas? Det är en väldigt relevant fråga.

  • ann-helen

    Tack för din kommentar. Visst har du rätt i detta, men i detta exempel så är det ju ändå så att alla inblandade företag påstår att de dels säljer produkter som innehåller nötkött, dels att de har total kontroll på sin kedja, vilket bland annat certifieringen ska borga för. Och någonstans på vägen så är det ju uppenbart att det inte fungerade.

  • Olle Göransson

    Hur är det med detta ansvarsutkrävande nu när det ändå gått en tid. Är det någon som ställer ersättningsanspråk på någon varumärkesägare. Livsmedelsverket?
    Konkurrensverket borde engagera sig. Marknadsdomstolen? Det handlar ju ändå om vilseledande marknadsföring och konkurrensfördelar genom att priserna satts för lågt uppenbarligen. Det hade väl kostat lite mer att ha koll på läget. Alltså konkurrerar man på ett otillbörligt sätt ut den som tar kostnaden för att ha den kollen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.