Monthly Archives :

juni 2013

Landet kommer tillbaka!
Landet kommer tillbaka! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Cirkus Almedalen har snurrat igång igen och nu delar vi återigen upp oss i två grupper som antingen överdriver dess betydelse eller bara rackar ner på det som en enda rosépimplande skolavslutning för politiker, organisationer, media och PR-byråer.

Men man kan också ta det för vad det är – en slags folkrörelsernas festival, visserligen med stora inslag av företag, som ägnar sig åt att diskutera politik ur ett antal olika vinklar. Och med tanke på att det arrangeras fler debatter och seminarier än någonsin cirka 2 000, så lär det ju finnas ett och annat guldkorn också.

Särskilt intressant i år är att man har sagt att det är landsbygdspolitiken som är hetast. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och till och med Vänsterpartiet vill alla framstå som de ”riktiga” landsbygdspartiet. Man ser uppenbart att Centern har tappat greppet om frågan.

Även Socialdemokraterna har gjort utspel lagom till Almedalen för att ”rädda jordbruket”. Bland annat föreslår man ett bolag som ska ägas av regeringen och näringen för att få bättre snurr på försäljningen av svenska livsmedel. Ett halvstatligt bolag alltså, borde få en och annan att sätta mellanmjölken i vrångstrupen.

Det går ändå inte att komma i från att det är mycket intressant att landsbygd och jordbruk, som under decennier har betraktats som de mest osexiga frågorna, tydligen verkar segla upp igen.

Och detta under Almedalen som känns allt annat än lantligt utan mera som en satelitstat till Stockholm under denna vecka.

 

 

Priset för lågpris
Priset för lågpris 150 150 Ann-Helen von Bremen

Våra bönder har med rätta kunnat skryta över att man har en högre djuromsorg än omvärlden. Nu verkar dock grisbönderna vara beredda på att ta ett kraftigt steg tillbaka, pressade av den hårda konkurrensen från omvärlden.

Det är lätt att förstå varför grisbönderna nu lanserar ett pilotprojekt för en mer intensiv grisuppfödning. Miljö- och djurskyddslagsstiftning innebär utan tvekan högre kostnader för svenska grisproducenter, jämfört med kollegorna i exempelvis Danmark och Tyskland, som är de största konkurrenterna. På en marknad där enbart pris och volym premieras, blir djusomsorg bara en fördyrande kostnad, såvida man inte lyckas nischa sig ordentligt och skapa ett starkt varumärke.

Men för alla övriga är det volym och pris som gäller. Och det är också bakgrunden till att tolv gårdar nu under en försöksperiod testar en ny uppfödningsmodell för att suggorna ska leva längre och producera fler kultingar. Ja producera, för det är produktion det handlar om. I dag får en svensk sugga igenomsnitt 24 levande kultingar, medan de danska suggorna producerar ytterligare fyra kultingar.

För att lyckas med detta vill man tumma på djuromsorgen: Fler grisar i samma box, fler grisar i samma stall, tidigare avvänjning av smågrisarna och det kanske mest kontroversiella – fixering av suggorna. Nu väljer man visserligen inte att prata om fixering, utan i stället om ”skyddsgrindar”, även om det är samma sak, suggan stängs in bakom ett galler så att hon inte kan röra sig och kultingarna kan dia utan att riskera att suggorna ligger ihjäl dem.

Fixering av sugga är vanligt inom övriga EU och har varit ett starkt argument till varför man ska välja svenska fläskkotletter. Nu hävdar visserligen producenterna att det bara handlar om att fixera suggan under några dagar, medan det i övriga Europa rör sig om betydligt längre tid. Det må så vara, men den dagen när bilder på fixerade svenska suggor börjar publiceras, då spelar det nog ingen roll om det bara handlade om några dagar, en vecka eller månader. I det fallet kommer en bild att säga mer än tusen ord – en gris i bur är ingen vacker syn.

Och det ironiska är att även om detta pilotförsök resulterar i en förändrad grisproduktion så kommer ändå inte de svenska grisproducenterna att få samma kostnadsläge som konkurrenterna, det medger även grisproducenterna själva, byggkostnaderna är till exempel för höga.

Det är som sagt lätt att förstå varför grisbönderna känner sig tvingade att göra detta, men någon framtidsväg är det tyvärr inte, inte för bonden och sannerligen inte för grisen eller oss konsumenter.

Var det egentligen det här vi drömde om när vi drömde om ett avreglerat jordbruk och en fri matmarknad?

När man bara tittar med ett öga
När man bara tittar med ett öga 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Stirra dig inte blind på klimatet. Kolla på miljöpåverkan överhuvudtaget.”Det skriver Naturskyddsföreningen i sin kampanj för att få oss att äta mer ekologiskt, ”ologiskt med o-ekologiskt”. Det är ett väldigt bra råd, eftersom en enögd klimatblick kan göra att man missar andra viktiga miljömål. Tyvärr följer inte organisationen alltid sitt eget råd.

I senaste numret av Sveriges Natur argumenterar man för att vi ska minska vår köttkonsumtion, just utifrån det enögda klimatperspektivet. Visst ska vi äta mindre kött, men det första steget handlar om att välja rätt sorts kött, från uppfödning där man både tar hänsyn till miljön och djuren. Gör vi det valet får vi en minskad köttkonsumtion på köpet, helt enkelt för att svenskt KRAV-kött är betydligt dyrare.

I artikeln rekommenderar man visserligen ekologiskt nötkött och naturbeteskött, bland annat därför att betande djur gynnar den biologiska mångfalden, men slutsatsen är ändå att det framför allt är nötköttet som vi måste minska. Däremot behöver vi inte dra ner lika mycket på grisköttet och det mest häpnadsväckande av allt – vi uppmanas att äta mer kyckling! Och här andas man inte en stavelse om att vi bör välja ekologisk kyckling och gris.

Och det är då man förstår att enögdheten har slagit till och att det bara är klimatfrågan som gäller. Om vi ska utveckla ett jordbruk som hushållar mer med sina resurser, så är det lamm, ko och vilt som ska utgöra den största andelen av vårt kött. Idisslarna kan nämligen äta det som inte vi kan, gräs och de kan dessutom i stor utsträckning hämta sin egen mat, om vi ger dem chansen, vilket också är resurssmart. Dessutom är Sverige ett land som lämpar sig mycket väl för gräs, men betydligt sämre för spannmål, med undantag för vissa delar. Det finns alltså ett skäl till att korna har spelat och spelar en stor roll i svenskt jordbruk.

Och på samma sätt ser det ut på många andra platser på jorden där det finns betande hjordar i stället för majsfält eller spannmål, det är marker som inte är tillräckligt bördiga att odla på men som passar bra för boskap. Att därför, som Naturskyddsföreningen, argumentera för att betesmark konkurrerar med åkermark och kött konkurrerar med grödor som skulle kunna föda människor, är därför i många fall helt enkelt inte sant.

Nu säger kanske vän av ordning att dagens kor inte enbart äter gräs utan rätt mycket spannmål, vilket är helt sant, men kossan är ändå gjord för att äta gräs och vill vi ha en mer ekologisk framtid är det åt det hållet som nötköttsuppfödningen ska gå. KRAV-korna är ett steg på den vägen, de äter redan idag mer gräs än de icke-ekologiska.

De som konkurrerar med oss om födan är däremot grisen och kycklingen. Så länge som de fungerade som gårdagens svar på kompostering av matrester, toppat med lite spannmål, hade de en självklar funktion i jordbruket. Dagens fabriksuppfödning på spannmål är däremot något som helt enkelt inte platsar i en mer ekologisk framtid. Det är vare sig resurssmart eller djurvänligt. Ekologisk gris- och kycklingproduktion är däremot ett steg i rätt riktning.

Ska vi på allvar prata om ett mer ekologiskt jordbruk, måste man ha dessa samband klart för sig. Att dessutom propagera för den mest industrialiserade köttproduktion som finns, kycklinguppfödningen, är inte bara o-logiskt. Det är i allra högsta grad o-ekologiskt.