Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

januari 2014

Allt för många kejsare med nya kläder inom lantbruket
 Allt för många kejsare med nya kläder inom lantbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kollegan Sven-Olov Lööv skriver initierat i ledaren i dagens ÖP om turerna kring centerpolitikern Per Åsling och hans engagemang i det statliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation. För fyra år sedan satsade regeringen med dåvarande näringsministern Maud Olofsson i spetsen, ett par miljarder på att starta Inlandsinnovation. Nu skulle det bli fart på Norrlands inland!

Dagens Industri har nu granskat det statliga riskkapitalbolaget och kommit fram till att det inte har har satsats på unga, innovativa företag, vilket var tanken. Tvärtom ligger det en doft av vänskapskorruption över det hela. DI beskriver hur riksdagsmannen Per Åsling både fick Inlandsinnovation att köpa ett av hans egna rikskapitalbolag samt hur han utfört diverse olika konsulttjänster åt bolaget. Det intryck man får av de olika skriverierna är egentligen den gamla vanliga visan, en politiker som inte riktigt har klarat av att hålla sig borta från köttgrytorna och fokusera på sitt egentliga jobb – som riksdagspolitiker, något som han också kritiserats för tidigare.

Men personligen tycker jag att Löövs ledare också är intressant ur ett annat perspektiv, nämligen att han nämner Åslings tid som ordförande för Milko och även Leif Zetterberg. ordförande för Inlandsinnovation, som under många år var VD för LRF. Två bondeledare alltså som båda gjorde sig kända som för mindre lyckade affärer. Leif Zetterbergs äventyr med Spira, den bondeägda livsmedelskoncernen, kostade bönderna tre miljarder kronor, precis som Sven-Olov Lööv skriver och det finns nog tyvärr rätt många före detta Milko-bönder som anser att Åslings tid vid rodret mer stjälpte än hjälpte.

Det har tyvärr varit gott om mediokra eller rent inkompetenta ledare inom bondekooperationen under de senaste decennierna. Förutom nämnda företag ska vi inte glömma Skånemejerier, ett företag som hade allt – starka varumärken, en säck full med gullpengar och en fantastiskt stor hemmamarknad – men där ändå ledningen lyckades klanta till det så grovt att det idag är franskägt. Eller föreningsslakten, som fortsätter att gå total kräftgång med beskedet i dagens lantbrukstidningar om att Scan lägger ner grisslakten i Skara.

Hur länge ska det egentligen dröja innan bönderna börjar att engagera sig i en av de allra viktigaste frågorna – nämligen hur deras företag leds och drivs? I stället för att ägna sig åt pseudofrågor som om man ska satsa på GMO-fritt foder för att spara någon ettöring hit eller dit?

Grisliven som inte syns på förpackningen
 Grisliven som inte syns på förpackningen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Är det verkligen lönt att satsa på ett gott grisliv? Det är en fråga som de ekologiska grisproducenterna ställer sig med all rätt. Lagom till jul, när det är dags att börja griljera skinkan, brukar svaret vara ja från konsumenterna. Men resten av året är det lite mera tveksamt, annars skulle inte bara 0,7 procent av alla grisar vi föder upp i Sverige vara ekologiska. När det handlar om bilköp så förstås vi varför en liten Toyota Yaris är billigare än en stor Mercedes GL. Det syns redan på utsidan och det märks i ännu högre grad när vi sätter oss bakom ratten. När vi köper fläskfilé är det däremot en helt annan sak, det finns ingen synlig skillnad där de ligger förpackade i butiken, bara priset skiljer dem åt och den skillnaden är mycket stor! Den svenska konventionella filén är dubbelt så dyr som den danska och den ekologiska är dubbelt så dyr som den konventionella svenska och alltså nästan fyra gånger dyrare än den danska. Personligen tycker jag att man kan ha en viss förståelse för att det krävs rätt mycket engagemang och kunskap för att konsumenten ska välja någon av de betydligt dyrare fläskfiléerna. Problemet med djuromsorg är nämligen att det inte syns på utsidan. Och bönderna må klaga hur mycket de vill på osolidariska konsumenter, jag tycker fortfarande att man varit rätt usel på att verkligen sälja djuromsorgen. Ekologiska kotletter ligger, i bästa fall, förpackade i gröna plasttråg i stället för svarta, men tydligare än så blir det inte. Det är rätt häpnadsväckande torftigt, med tanke på hur mycket tid och pengar som annars investeras i livsmedelsförpackningar. Förpackningen för fläskfiléer har inte ens en färgmarkering som skillnad. För de flesta konsumenter som står framför kötthyllan dyker det inte upp någon självklar inre bild av hur livet för en svensk gris lever, jämfört med en dansk eller tysk. De flesta av oss har inte sett några grisar i levande livet överhuvudtaget, vare sig i stallarna eller fritt bökande med trynena i jorden. Och till skillnad mot äggen och hönsen, där ekoäggen under många år fick mycket reklam, har heller ingen på allvar brytt sig om att tala om det för oss. Ändå så finns skillnaderna där mellan de olika grisliven och de skillnaderna är stora. Det gäller bara att vi kommer ihåg det även när julen är över och skinkorna reas ut.

(En variant av texten har publicerats som krönika i senaste Allt om Mat)