Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

mars 2014

Korv & politik
 Korv & politik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Krönika ur senaste numret av Tiden

Skafferiet har alltid fungerat som ett av de viktigaste rekvisitaförråden för att visa status, klass och ibland även politisk tillhörighet, men vissa rätter har under vissa tider varit mer politiska än andra. Som korven. Och ibland är det mer rätt med lågstatusmat, än med högstatus.

Det höjdes inga ögonbryn när Göran Persson i en intervju berättade att hans favoriträtt är abborre. Ingen passade heller på att fråga om det var ett arv från Karl Marx, som också lär ha varit en stor fiskälskare. Vilken typ av fisk vi äter är givetvis oerhört laddat, men abborre eller ”fisk” är ändå mat som är ytterst politiskt lågmäld.

Den signalerar borgerlig tillvaro men inte så mycket mera.

Annat är det med korven.

På senare år har den handstoppade korven på köttet från de handklappade djuren blivit en av de viktigaste troféerna i köket för den som vill visa sig på de övre pinnarna på medelklasstegen. För politikerna förhåller det sig tvärtom. När de behöver övertyga oss om att de är vanliga människor som lever vanliga liv, då är det den alldeles vanliga korven som de tar till.

Det visste exempelvis Mona Sahlin när hon 1995 i sitt berömda försvarstal i Tobleroneaffären sa att hon hellre var hemma och åt falukorv med ungarna än käkade entrecôte med LO. Tyvärr var hon inte lika medveten i valet av sitt resmål för time outen, Mauritius var inte falukorv.

Gerhard Schröders förtjusning i korv kan också ha bidragit till att förlänga hans tid vid makten som förbundskansler. Schröder har alltid hyllat traditionell bayersk mat och särskilt currywurst. Praktiskt nog räknas den kokta, ketchup- och currydränkta korven som arbetarmat. En utmärkt rätt för den som behöver visa att det trots allt bultar ett socialdemokratiskt hjärta innanför de dyra italienska kostymerna.

SPD i Nordrhein-Westfalen tog detta ytterligare en nivå när partiet 2012 körde med valsloganen: ”Currywurst ist SPD!” Kampanjen fick stort genomslag, blev visserligen lite häcklad men det var inget mot den bombmatta som mötte De Gröna när de förra året föreslog en korvfri dag. Man fick givetvis göra total avbön från detta.

För alliansen och i synnerhet för Moderaterna är det givetvis också oerhört viktigt med folkliga attribut. Och självklart dyker då även korven upp. Korvgrillningen i Maramö blev visserligen hårt kritiserad, men budskapet nådde ändå ut – alliansen är som folk är mest och grillar till och med korv ibland.

Ännu mer genomtänkt har Fredrik Reinfeldt använt sig av korven. Han har vid flera tillfällen lyft fram falukorven som basen i sin matlagning. Däremot har han inte andats ett ord om att dricka champagne till korv stroganoffen. Det skulle nämligen förvandla rätten till en ”Calle Bildtare”, enligt den tidigare socialdemokratiska ministern Sten Andersson. Låt vara att Carl Bildt som utrikesminister och i egenskap av att vara just Carl Bildt, kan få hållas med eventuella excesser, men partiledaren för Det Nya Arbetarpartiet vet att vårda den goodwill som en enkel falukorv kan ge.

Brev från verkligheten
 Brev från verkligheten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Anders Munters, tidigare ekologisk mjölkproducent, har reagerat på kritiken om att ekologiskt lantbruk inte är tillräckligt produktivt. Här skriver han om sina praktiska erfarenheter:

Staffan Danielsson säger att han värnar Sveriges jordbruk. Jag undrar på vilket sätt?

Jag och min familj har varit lantbrukare under femtio år, de flesta år som konventionella och de sista tio åren som ekologiska. Anledningen till att vi bestämde oss för att lägga om vårt jordbruk var att dåvarande Svensk Mjölk gjorde en utredning som hette ”Kostnader för att producera Ekologisk mjölk”. Det var två gårdar som ingick, vår och en till samt dessutom en fiktiv gård. I samtliga fall visade det sig att omläggningen till ekologiskt inte innebar någon kostnad utan det förbättrade lönsamheten och röda siffror i bokslutet blev svarta. Detta redan efter att vi avstod från att inhandla konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel . (Idag kallas de växtskyddsmedel, konstig benämning på gift som dödar vissa växter.)

Staffan Danielsson har förmodligen aldrig odlat ekologiskt men ändå vet han, liksom en del forskare som saknar praktisk erfarenhet, att skördarna minskar med 30-40%.

Visst blir skörden kanske lite mindre, för vår del ca 5-15% lägre, beroende på årsmånsvariationer. Det som överraskade mest var dock att grödorna och inte minst djuren blev mycket friskare. Ungefär 40-50% av veterinärkostnaderna försvann. Mjölkproduktionen blev 3-5% lägre, men med högre halter av fett och protein.

Att Staffan Danielsson tror att vi måste öka produktionen i världen är kanske sant men man måste hålla i minnet att det största problemet är att vi måste använda den mat vi producerar. Idag är det ju känt att mer än 30% av maten aldrig når dit där den avsedd, till att ätas.

Ekologiskt jordbruk använder inte konstgödsel. Sedan 1950-talet har den industriella användningen av luftkväve ökat explosionsartat, genom billig fossil (olja) energi. Det har bidragit till stora problem med övergödning, nitrat i dricksvatten, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa har beräknats kosta samhället 20-150 miljarder € per år enligt ”The European Nitrogen Assessment” som genomörts av 200 experter från 21 länder. Det kan jämföras med de 10-100 miljarder € som lantbrukarna beräknas tjäna på att använda konstgödselkväve i form av ökade skördar.

Jag tror inte att man behöver vara speciellt kunnig för att räkna ut vilket sätt att odla som är det smartaste för människor och natur. Det visar också konsumenterna med allt större tydlighet genom de siffror handeln redovisar. Konsumenterna är smartare än både forskare och en del politiker. De verkar sakna baskunskaper om hur vår natur med biologisk mångfald fungerar.

Anders Munters, Dala-Järna

Istället för jordbrukspolitik
 Istället för jordbrukspolitik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså, som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, ”tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – ”att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, ”föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)

Vad tänker du göra, Anders Borg?
 Vad tänker du göra, Anders Borg? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det har gått två veckor sedan Anders Borg sa att han inte såg någon framtid för det svenska lantbruket som industrinäring i en intervju i Land Lantbruk och reaktionerna har i stort sett varit unisona och förväntade – dödförklarandet av lantbruket har mötts av ett idiotförklarande av finansministern.

Problemet är dock att Anders Borg förmodligen har alldeles rätt. Sker det inga större politiska förändringar av spelplanen för det svenska lantbruket så kommer det inte bli så värst mycket kvar av det. Viss spannmålsproduktion, enstaka grönsaksodlare och en liten skara mjölkbönder kommer förmodligen klara av att konkurrera på den internationella marknaden även i framtiden. För grisproducenterna behöver det ske något smärre underverk, eller åtminstone betydligt större åtaganden från livsmedelsindustri och handel än att Ica lovar att börja köpa svenskt fläsk till sitt egna bacon. Nötköttsproducenterna? Tja de får nog satsa ännu mer på egna köttkoncept och lådor.

Det är ju den nischade vägen som Anders Borg rekommenderar fler att välja, men nischproduktion är precis vad det låter som, en smal produktion för en liten skara dedicerade. Att som mjölkbonde sadla om till att jobba med långlagrade ostar eller som grisbonde att börja sälja lufttorkad skinka är givetvis en möjlighet och vi har också sådana exempel, men bara den som har förläst sig på Landsbygdsepartementets vision om Matlandet Sverige kan inbilla sig att detta är en lösning för hela det svenska jordbruket.

Men det intressanta är att någon från regeringen för första gången i klartext säger att det svenska industriella jordbruket kommer att ha svårt att hävda sig framöver och dessutom för en gångs skull inte rekommenderar att det för böndernas del handlar om att rationalisera ännu mera, jaga kostnader ännu hårdare och ökar produktionen ytterligare för att klara den internationella konkurrensen. Och DET är något helt nytt i sammanhanget.

I stället för att öppna grinden till den skällande hundgården, borde lantbrukets företträdare i stället fundera över vad det betyder att en moderat finansminister inte rekommenderar den traditionella medicinen. Och framför allt borde man ställa den självklara frågan till Anders Borg – vad tänker du göra åt saken?