Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

augusti 2014

Det lackar mot val
 Det lackar mot val 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

(Krönikan har nyligen publicerats i Allt om Mat. Den skrevs i juli, då jag var betydligt mer hoppfull när det gällde politikens intresse för jordbrukspolitiken. Den optimismen har jag tappat, men mer om det senare.)

Dålig djurhållning inom EU blev lite otippat en av de stora frågorna i vårens EU-valrörelse och därmed kan det vara bäddat för att matpolitiken blir viktig även i riksdagsvalet. Det började så smått redan förra valet och i princip alla partier har sagt att de vill se en bred utredning om lantbrukets framtid och en långsiktig livsmedelstrategi. Just detta, en uttalad politisk vilja att bedriva någon form av jordbruks- och matpolitik är kanske det som kommer att betyda mest. Under lång tid har i stället politiken handlat om att inte vilja bedriva någon politik. Moderaternas och folkpartiets linje, att successivt ta bort bidragen och politiken och i stället successivt låta marknaden styra jordbruket och maten, har länge varit den rådande idén. För att inte centerpartiet helt skulle tappa ansiktet gentemot sina kärnväljare, gjorde man en Kejsarens nya kläder och hittade på Matlandet-programmet. Ett genialt PR-arbete där redan befintliga pengar och till stor del befintliga verksamheter fick nytt namn och utlovades göra Sverige till Europas ledande gastronomi. Idag tror nog inte ens de mest inbitna centerpartister att Matlandet kommer att åstadkomma någon större förändring. Däremot kan vi nog vara säkra på att mycket av pengarna, som kommer från EUs landsbygdsprogram, och verksamheterna kommer att vara kvar även efter valet, oavsett regering. Vid regeringsbyte är det säkert läge för ett nytt namnbyte.

Missnöjet med bristen på jordbrukspolitik har drabbat centern hårt, som nu famlar efter nya initiativ för att framstå som jordbrukets sanne vän. Det är inte helt enkelt eftersom man sitter i en regering som domineras av ett parti som inte ser någon framtid för livsmedelsindustrin, vilket Anders Borg sa tidigare i våras. Samma brist på tydlighet gäller även för folkpartiet och kristdemokraterna. Å ena sidan pratar i princip alla partier om att de vill arbeta för ett hållbart jordbruk, men å andra sidan vill vare sig moderaterna eller kristdemokraterna sätta upp några mål för ekologisk mat och folkpartiets Marit Paulsen gör upprepade attacker just mot ekojordbruket. Generellt får man känslan att för Alliansen så är ett hållbart jordbruk i första hand ett svenskt, inte nödvändigtvis ekologiskt jordbruk.

Sverigedemokraterna hyllar givetvis också det svenska lantbruket, vilket betalat sig. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Land Lantbruk skulle var femte bonde rösta på Sverigedemokraterna idag. Partiet var tidigare stor vän av ekologiskt, men har på sistone tonat ner det och propagerar nu för svenskt, småskaligt och mycket stöd till landsbygden. Däremot vill man avskaffa EUs jordbruksstöd, eftersom det ger för mycket pengar till europeiska bönder.

Oppositionen, dvs miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet är dock väldigt tydliga med att de vill gynna det ekologiska lantbruket. Alla tre partierna vill exempelvis höja målet för ekologisk mat i skola, dagis och äldreomsorg, även om procentsatserna skiljer sig åt. Alla tre pratar också om lokal och småskalig produktion, men om man synar utspelen närmare så ser man att det även här, som hos Alliansen, saknas djupare kunskap vilket gör argumenten spretiga.

Det vi kan hoppas på är en fortsatt intensiv debatt om vår mat och jordbruk som då lockar till sig skarpa tänkare, för om vi ska vara ärliga har inte vår jordbrukspolitik haft överskott på sådana under en längre tid och det är en förutsättning för en klok politik.

Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris?
 Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Man målar upp ett stolt och vackert program och är för en gångs skull inte blygsam utan tar i rätt ordentligt, allt för att det ska märkas. Och för att man vet hur mediaslipstenarna ska dras – är man bara tillräckligt kaxig så kommer tillräckligt många att skriva om det och svälja betet. I alla fall ett tag. Man säger till exempel att Sverige ska bli Europas ledande gastronomiska land och dessutom ska lantbruket och livsmedelsindustrin inte fortsätta att gå kräftgång utan i stället skapa 20 000 nya jobb.Och ser man dessutom till att ett antal matmänniskor av 0lika slag får samlas kring köttgrytorna så kommer det också dröja innan kritiken kommer. Om den kommer alls.

Men vid det här laget vet alla att det inte blev så mycket bevänt med Det Nya Matlandet Sverige, att det mest har handlat om att landsbygdsministern har fått resa runt och provsmaka diverse lokala delikatesser. Inget ont i det, även politiker kan behöva få ha det lite kul på jobbet.

Men när man har insett att den där idén som verkade så festlig, i själva verket har floppat, så brukar man vilja att den stoppas undan lite snyggt och prydligt för att inte behöva utstå mer spott och spe än nödvändigt. Men så resonerar inte Annie Lööf. I fredagens ATL lovar hon en ny livsmedelsstrategi som ska göra precis det som Matlandet också skulle göra men misslyckades med, nämligen att rädda det svenska lantbruket.

Möjligen skulle man kunna ge Centern en chans till om det nu fanns några revolutionerande insikter och idéer. Det gör det dock inte. Lööf radar upp tre förslag på vad den nya livsmedelsstrategin i så fall skulle åstadkomma: Den skulle ta fram förslag för att sänka böndernas kostnader, minska regelkrånglet och ändra reglerna för att svenska djurskyddslagen ska gälla vid offentlig upphandling. Två av förslagen har man redan hållit på att jobba med inom Matlandet och det tredje, att använda djurskyddslagen som minimiregel vid upphandlingar, det hade givetvis Centern som regeringsparti kunnat genomföra för länge sedan. Om man hade vågat ta striden och diskussionen med EU.

Det är inget fel att vara envis. Men ibland är gränsen mellan envishet och dumhet, väldigt tunn.

Tillbaka till landet
 Tillbaka till landet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När min morfar fyllde femtio år lämnade han sitt, förmodligen, rätt bekväma liv som förman på Svenska Kullagerfabriken i Göteborg för att ta över släktgården i Värmland. Jag är inte så säker på att han blev särskilt lycklig över det. Däremot så vet jag att det var ett hårt slit, säkert hårdare än för många andra eftersom han dessutom skulle bevisa för omgivningen att hans år i stan inte hade ”fördärvat” honom. Att han fortfarande visste hur man skulle harva, så och skörda. Jag vet också att han, som inte var en särskilt smidig människa, kom på kant med rätt många av människorna i trakten och det nätverk som han nog hade behövt, inte var särskilt stort eller finmaskigt. Han dog förhållandevis ung, efter våra dagars mått. I alla fall alldeles för ung för en femåring som avgudade sin morfar.

Nu har jag gjort precis samma resa som han – vid samma ålder har jag lämnat min bekväma medelklasstillvaro i Stockholm för att inte bara flytta ihop med min man, utan också ut på landet, till den gård som vi har köpt. Men jag tänker inte göra det på samma sätt som min morfar. Jag tänker inte bevisa för omvärlden att jag minsann kan bli en ”riktig bonne”. Jag tänker inte heller envist kämpa mig kvar av ren prestige och stolthet, om det skulle vara så att jag upptäcker att jag inte längre vet hur man lever sitt liv med glädje på landet, vilket jag tror var fallet för honom.

Självfallet har jag en helt annan sits än min morfar. Framför allt har jag kvar mitt ”gamla” jobb, jag kommer fortsätta att skriva, hålla föredrag och leda debatter som tidigare, med samtidigt så har jag ledsnat på att sitta alltför många timmar vid tangentbordet. Jag längtar verkligen att jobba praktiskt med hela kroppen, inte minst för att det ger nya idéer till timmarna framför dataskärmen. Hur det praktiska arbetet ska se ut, vet vi ännu inte. Blir det djur, blir det skogsarbete blir det en kombination av teori och praktik? Det får vi helt enkelt se. Mannen är i alla fall igång och odlar grönsaker för fullt, snart kommer växthuset också, men han har å andra sidan jobbat som grönsaksodlare och kan sina saker.

För en annan skillnad mellan mig och min morfar är att även om jag är uppväxt på en liten gård, så saknar jag praktisk erfarenhet av lantbruk. Och så pass mycket har jag lärt av mitt skrivande om denna näring att jag inser att bondeyrket kräver gedigen kunskap och erfarenhet och det är lite för sent för mig för att erövra denna. Alltså behöver jag inte delta i den tävlingen, vilket känns som en befrielse, inte minst för att det i stället gäller att hitta andra sätt att försöka ta hand om och utveckla vår lilla gård. Ungefär samma läge som tusentals bönder nu befinner sig i när de funderar på hur de ska kunna fortsätta bedriva sitt jordbruk.

Och det är alltså detta som är skälet till att det varit en kort blogg-paus och att det även under hösten förmodligen kommer vara lite sporadiskt skrivande här.