Majros under attack

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?


14 Kommentarer to “Majros under attack”

  • Järna Säger:

    Hej,
    Till skillnad från Cowspiracy, så pekar du inte på någon källa för ditt påstående om djurbeståndets utveckling under de senaste hundra åren i Sverige. CO2 uttalandena i filmen, varierar på huruvida man tar i beaktande skogsavverkning och produktionskostnader (transporter, foder, mm).

    Enligt jordbruksverkets centrala nötkreatursregister så fanns det i Sverige år 2008/2009 1,5 milj nötkreatur. https://jordbruketisiffror.wordpress.com/tag/kor/
    Vidare finner man att i senaste rapporten från JB-verket att 337000 nötkreatur slaktats under perioden jan-okt 2015, http://www2.jordbruksverket.se/download/18.4b003e5d151b432e9b9209/1450427470303/JO48SM1512.pdf.

    Något är mycket fel i dina uppgifter, eller så har du baserat dina uppgifter på andra källor än jordbruksverkets, som trots allt är den tillsynsmyndighet som ansvarar för djuradministrationen i Sverige.
    Bästa hälsningar,
    Tapani

  • Carl-Axel Fall Säger:

    Jag hejar verkligen på dig i ditt sökande efter sans och sanning. Tror du har nosen rätt inställd.

  • Oscar westman Säger:

    Kul att du synar propagandan! För komplettering; läs vår bok http://www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Fack/Mat-och-dryck-/Kottbonden/

    Mvh

    /oscar westman

  • ann-helen Säger:

    Hej Tapani och tack för din kommentar!
    Det där med att räkna djur är snårigare än man kan tro. Antalet VUXNA nötkreatur, och då räknade jag inte kvigor, kalvar och andra ungdjur, var 532 000 , Jordbruksverkets statistik, tabell 6.1 : http://www.jordbruksverket.se/download/18.5c09bf0b14e0f8f1b01f312f/1434981334245/6+Husdjur. Antalet VUXNA nötkreatur var runt 1930 1,9 miljoner, se Jordbruksverkets statistikdatabas: http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__JO__JO1901__JO1901D/Kap4T01/?rxid=30261429-17b6-4a45-8944-b9c259ee6953. Då ska vi också vara medvetna om att det nog fanns en hel del kor som “flög under radarn”, dvs inte fanns med i statistiken, medan det i dag är totalkoll på varenda enskilt öronmärke.
    Räknar vi hela kobesättningen, dvs även alla ungdjur och kalvar, så har Sverige som du mycket riktigt skriver, 1,5 miljoner djur, medan det under 1930talet fanns 3 miljoner djur, http://www.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/Amnesomraden/Statistik,%20fakta/Annan%20statistik/Statistikrapport/20056/20056_kommentarer.htm . Återigen, en viss underrapportering brukar antas.

  • Mange Säger:

    Även om Cowspiracy ger källor för sina påståenden kan man lätt se att dessa källor är allt annat än tillförlitliga. Den filmen är inget annat än en propagandafilm för veganism. Fakta lyser med sin frånvaro i den filmen, tolkningar sker med en sådan vidlyftig fantasi att vilken unge som helst jämförelsevis skulle blekna i sin förmåga att hitta på.

    Men det är förmodligen lättare att övertyga påven om att Gud inte finns, än att få en vegan att inse fakta.

    Veganer behövs dock, trots deras oförmåga att skilja åsikt och övertygelse från fakta, då de ändå för en godhetens kamp för djurrättsfrågor. De går kanske väl långt ibland, men ingen annan grupp för den kampen idag så de behövs trots allt.

  • ann-helen Säger:

    Tack för din kommentar, Magnus. Jag håller helt med om att det behövs en djurrättsrörelse, men jag tycker att det är synd att de har övergivit sitt etiska, och faktiskt starkaste argument, nämligen om vi har rätt att döda djur. Det är en fråga som alltid bör ställas, för att göra oss som äter kött, mer ödmjuka inför detta faktum att det kommer från levande varelser och därmed också behandla dem som detta när de lever, inte som produktionsenheter.

  • ann-helen Säger:

    Tack för det, Carl-Axel!

  • ann-helen Säger:

    Tack för det Oscar, ska kolla in din bok. Har faktiskt inte läst den.

  • Hillevi Hagsgård Säger:

    Miljönisse/ lantbrukare som jag är. För 15 år sedan fick jag en aha tanke på en upptakt för säljare och rådgivare inom lantbruksnäringen. Ett akvarium, om man sköter den korrekt då växer det inga alger på glasväggar en symbios håller allt samman. Vårt samhälle/
    jordklot är som ett akvarium med ett skyddande skal/glas i form av ozonlagret
    men vi tar ständigt fram gammalt kol som inte har hos oss att göra och där tappar vi balansen. Vad är den felande länken vad är den felande balansen.

  • Olle Göransson Säger:

    Helt klart måste vi som äter djur alltid ställa oss frågan med vilken rätt vi föder upp djur, avlivar dem och äter upp dem.
    Men veganen har samma skyldighet fråga sig om grisen eller kalven skulle föredragit att aldrig födas, eftersom det är dens enda alternativ. Åtminstone jag tvivlar på att någon skulle ha något av de djur vi kallar produktionsdjur, som sällskapsdjur i stil med katter eller hundar. Alltså skulle de då inte alls ha fötts.
    Om vi båda (vegan/icke-vegan) ställer oss de frågorna tror jag vi närmar oss en djurhållning med respekt för de djuretiska frågorna.

  • Olle Göransson Säger:

    Alla bilar oavsett om de drivs med bensin, biogas eller el orsakar lika stora utsläpp? Alla kor oavsett om de drivs med soja och spannmål eller gräs i hagmarker orsakar lika stora utsläpp?
    Det sistnämnda verkar vara en vanlig utgångspunkt. Det första har jag aldrig sett någon hävda. Utom att man kanske kan tolka Donald Trump så.

  • Göran Rudbäck Säger:

    @ann-helen
    Varför det blir fel när man pratar om antropocena utsläpp har jag skrivit om i en debattartikel.
    http://www.lantbruk.com/debatt/kottskatten-ger-ingen-miljovinst

    #Olle
    Den civiliserade människans ursprung står att finna i det symbiotiska förhållandet till de domesticerade arterna, kort sagt lantbruk. Detta mutualistiska förhållande – till ömsesidig nytta – innebär att människan skyddar och främjar de domesticerade arterna mot deras konkurrenter och skadegörare i utbyte mot enskilda liv. Detta gäller de flesta domesticerade arterna, men t.ex. fruktbärande träd offrar inte sitt liv. Hästarna kunde folk ha svårt att äta, då det mutualistiska förhållandet hade övergått från artnivå till individnivå. Det är fortfarande till ömsesidig nytta, men mellan två individer som båda besitter förmåga till samhörighet, vilket är en empatisk förmåga (om du söker på detta i litteraturen så finner du inget, jag har inte skrivit någon bok om det än…).

    Genom den långt gångna specialiseringen i arbetsuppgifter den civiliserade människan uppnått, är endast några få procent av befolkningen sysselsatt i primärproduktionen. Därför har de flesta av oss förlorat förståelsen för det mutualistiska förhållandet på artnivå, vi ser endast det på individnivå med våra sällskapsdjur. Därför kan en professor i USA hitta på uttryck som karnism och köttparadox andra anklaga oss för speciesism eller artisism – att vi diskriminerar andra arter för att de inte tillhör vår egen art – för att vi äter kött. När det i själva verket är de som vägrar äta kött för att det är synd om djuren, som ägnar sig åt diskriminering av vissa av de arter som vi har ett artmutualistiskt förhållande till, nämligen djuren vi äter.

    För övrigt luktar malda syrsor inget angenämt och det knastrar i hela huvudet när man äter mjölet.

  • ann-helen Säger:

    Smart reflektion, Olle!

  • ann-helen Säger:

    Tack för dina kommentarer, Göran. Ja, det är ju i allra högsta grad intressant att halterna av metan i atmosfären inte ökar i takt med utsläppen, vilket IPPCs mätningar också visar. Detta är ju ett tydligt belägg för att det finns mer att lära om metancykeln än vad man vet i dag. Intressant är också dina och Olles reflektioner kring vårt förhållande till tamdjuren. Självklart kan man se det som att vi är de som har tämjt och utnyttjar djuren, men man kan som sagt också se det omvänt, som att dessa djur har hittat ett mycket framgångsrikt sätt att sprida sin art, genom att domesticera människan.

Lämna en kommentar