Konsten att resa till Indien utan att se en ko

• december 26, 2015
• Ann-Helen von Bremen
• 4 comments

Alltför mycket av debatten som rör mat, jordbruk och miljö präglas av förenklingar som ibland nästan gränsar till dumhet. Ett av flera exempel var DNs artikel innan jul, som lyfte fram indiernas vegetariska kost som klimatsmart. Problemet var bara att man inte nämnde att landet samtidigt är världens största exportör av nötkött, världens största mjölkproducent och har flest kor i världen.

Alla som någon gång har besökt eller på något annat sätt har intresserat sig för Indien, vet att det är ett land fullt av motsägelser. Och detta gäller även ko-frågan. Indien är det land som har flest vegetarianer i världen. Köttkonsumtionen ligger på blygsamma 5 kilo om året och hör till en av de absolut lägsta i världen. Men alla som någon gång har stiftat bekantskap med Indien vet också att det finns kor nästan överallt i detta världens korikaste land. Så hur går detta ihop – alla dess kor som inte äts upp av indierna själva, trots att landet har flest hungriga människor i världen, cirka 200 miljoner?

Det enkla svaret är Indiens gamla religiösa tabu mot att äta den heliga kon. Även i dag är det i stora delar av Indien förbjudet att slakta kor. I vissa delstater är det även förbjudet att servera eller ens ”inneha” nötkött. Men det religiösa tabut har troligen rätt praktiska orsaker, eller rättare sagt, det handlar om en ekologiska anpassning. I ett land som länge har varit mycket fattigt och rymt en stor hungrig befolkning skulle köttätande inte ha fungerat. I stället för att äta upp henne, har man i stället sett till att använda henne under längre tid och på en rad olika sätt. Hon har använts som dragdjur, hennes gödsel som bränsle och byggnadsmaterial och framför allt har man sett till att ta hand om hennes mjölk. Att vara vegetarian i Indien är nämligen att dricka mjölk och äta andra mejerivaror, rätt mycket dessutom. Kon har spelat och spelar fortfarande en mycket stor roll i det indiska samhället, inte minst för de fattiga. Den indiska kossan är nämligen slitstark, minst sagt. Hon är tåligt mot sjukdomar och kan överleva både på sophögar och halmstubben ute på åkrarna.

För inte så länge sedan såg även vi i Sverige till att utnyttja kossans resurser mera än i dag och det finns mycket av det indiska synsättet som vi kan lära av. Men att lyfta fram Indien som en klimatsmart nation därför att det inte äter kött, blir i det indiska fallet minst sagt löjligt. Ännu mer absurt blir det om man vet att Indien dessutom är världens största exportör av av nötkött, landet körde om Brasilien för några år sedan. ( För även om indierna inte själva anser sig kunna äta köttet, så är det okej att exportera det till andra köttätare.)

Hur man kan resa till Indien utan att träffa på en ko, är minst sagt förbryllande. Hur man kan äta indisk mat utan att fundera över om det kan vara en ko inblandad i mjölken i chai-teet, färskosten paneer, yoghurten i lassi eller den klarade smöret ghee, är en ännu större gåta.