Jepp, det ÄR komplicerat!

Rötmånadsdiskussionen om eko eller inte eko, först i DN Debatt och som sedan fortsatt i Expressen  är inte bara intellektuella lågvattenmärken, utan visar också på vår starka längtan efter förenkling intill dumhetens gräns.

Lantbruk och matproduktion är tyvärr  komplicerade verksamheter och när vi börjar prata om miljö, klimatpåverkan och hållbart, blir det ännu mer komplicerat. Det handlar trots allt om biologiska system där det inte bara är att skruva på en knapp eller två.

Tara Garnett är en forskare som just vill betona komplexiteten och peka på vilken roll som våra värderingar och synsätt spelar för vilken lösning vi väljer att tro på som “hållbar”, något som även gäller för forskarna själva. Hon har även visat att det kan vara betydligt svårare att avgöra olika livsmedels klimatpåverkan, inte minst nötköttets, än vad som tidigare påståtts. Jag lovade att återkomma om Garnett när jag skrev mina tidigare texter om kött och klimat. Det tappade jag bort på grund av för mycket annat arbete, men nu finns det all anledning att återkomma.

Texten är lång, så håll i er! Den har publicerats  White Paper som är utmärkt tidning för dig som vill läsa lite tyngre texter om gastronomi.

      Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen.

Hållbarhet var ett ord som återkom många gånger under White Guides kroggala i våras. Om vi hade skrapat lite på ytan hade det snart blivit tydligt att vad som är hållbart för den ene, är något helt annat för den andre. På samma sätt förhåller det sig inom forskarvärlden. Med jämna mellanrum utbryter det rena rama ordkrigen. Ett exempel är den sedan 20 år pågående striden om ekologiskt lantbruk mellan två forskargrupper på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett annan het debatt handlar om genteknik och med jämna mellanrum ifrågasätts konsumtionen av vissa livsmedel som exempelvis kött, palmolja, mandlar, mjölk och soja. Bakom debatterna finns en global oro över omur jordens begränsade tillgångar kommer räcka för en växande befolkning som dessutom vill äta allt mer resurskrävande mat. Eller som Tara Garnett på Oxford Universitet i Storbritannien inleder en av sina vetenskapliga artiklar: ”The food ’problem’ has become a global obsession.”

Tara Garnett studerar matens klimatpåverkan och hur man kan minska den, men hon tittar inte enbart på klimatet utan även på vilka etiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som olika åtgärder kan tänkas få. En röd tråd i hennes vetenskapliga artiklar är att se på frågan ur olika vinklar och att även visa på komplexiteten i vårt matsystem. Hon har startat och driver forskningsnätverket FCRN, Food Climate Research Network.

Tara Garnett anser att det är främst tre synsätt som märks i debatten om ett hållbart matsystem och det gör också att vi får tre olika sätt att definiera problemen och lösningarna. Bakom finns värderingar som styr hur vi ser på teknikens roll, vårt förhållande till djur och natur och vad vi egentligen menar med ett ”gott” liv.

 

Producera mer och effektivare: Det här är just nu den dominerande åsikten som hävdar att det stora problemet är brist på mat. Därför måste vi producera mer mat, mer effektivt, men med mindre påverkan på miljön. Det här förhållningssättet har stort förtroende för att marknaden och ny teknik inte bara kommer ge alla människor en hög materiell levnadsstandard utan även mindre miljöbelastning. Ekologiskt lantbruk är inte intressant, här förordas istället ”sustainable intensification” (hållbar intensifiering) och ”precisionsjordbruk”, vilket innebär att optimera användningen av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och andra insatsmedel. Djuren ska med hjälp av avel, foder, skötsel osv också bli mer effektiva och producera mer mat snabbare för att minska utsläppen av växthusgaser per kilo animalier. Här finns också idén om att ett intensivt jordbruk gynnar den biologiska mångfalden mer än ett extensivt lantbruk, därför att intensiteten gör det möjligt att sätta av mer mark till naturvårdsområden. Natur och lantbruk är två saker som ska skötas separat. Vanliga representanter för dessa åsikter är konventionella lantbrukare och livsmedelsföretag samt företag som säljer insatsmedel till lantbruket.

Minska efterfrågan: Problemet är inte att det finns för lite mat, utan att vi äter fel sorts mat, livsmedel som vare sig är bra för miljön, hälsan, livsmedelssäkerheten eller för djuren. Fokus ligger därför på att förändra matkonsumtionen, framför allt att minska kött och mejeriprodukter som man tycker är sämst. Ju färre djur, desto mindre problem med djurvälfärden och dessutom frigörs mark som i stället för att föda djur, kan föda människor eller användas för biobränslen eller som kolsänka. Precis som den intensiva linjen så anser man att lantbruket och naturen inte ska blandas ihop. Naturen ska vara vild och människan ska inte lägga sig i vad som sker där, eftersom människan och mänsklig aktivitet skadar naturen. Bakom det här synsättet kan man hitta en del djurrätts- och miljöorganisationer.

Förändra matsystemet: Problemet är inte brist på mat eller enskilda livsmedel utan ett orättvist och felaktigt matsystem. Därför vill man förändra makten över maten och ifrågasätter ofta dominansen från de stora globala företagen. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. På samma sätt är man ofta kritisk mot genteknik eftersom man anser att det flyttar makten över utsädet från bonden till stora företag. I stället vill man stärka lokal produktion, småbönder och ekologiskt lantbruk. Människan ses som en del av naturen och ska därför bedriva jordbruk på ett sätt som stöder de naturliga processerna. Detsamma gäller människans förhållande till djuren, ett gott liv för djuren är en förutsättning för ett gott liv för människan och hennes försörjning.  Bakom detta synsätt finns en del biståndsorganisationer och alternativa bonde- och matrörelser.

Tara Garnett påpekar att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Personligen tycker jag att de två första kategorierna till viss del föder varandra, vilket inte minst märks i anti-kött-debatten. Det intensiva synsättet passar ihop med den grupp veganer som vill ha mindre djur i lantbruket. Båda lägren delar åsikten att den nytta som djuren gör i ett kretsloppsbaserat jordbruk, kan ersättas med konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och teknik.

- Vilka reaktioner får du när du säger att även dina vetenskapliga kollegor styrs av värderingar?

– En del tycker att det är intressant, andra blir mer provocerade. Jag tror att forskare som arbetar inom det humanistiska området är mer bekväma med detta synsätt än naturvetenskapliga forskare som inte alls är vana vid resonemanget.

 – Du ifrågasätter på ett sätt det vetenskapliga i vetenskapen?

– Vetenskapen är extremt viktig, allt jag försöker säga är att vi behöver förstå kontexten som omger forskningsresultaten, vilka parametrar som ingår och vilka som är utelämnade för att förstå varför man dragit de slutsatser som man har gjort.

Hon menar också att vetenskapsmän ibland gömmer sig bakom sin roll, att man ”enbart bedriver forskning”, men samtidigt är fullt medveten om att politikerna använder sig av resultaten. Då blir det extra viktigt med tydlighet för att undvika att forskning bedrivs utifrån dolda agendor.

Tara Garnett betonar vikten av att försöka väga in många olika aspekter och att se på saken ur olika perspektiv. Hon vägrar att förenkla, helt enkelt för att matsystemet är allt annat än enkelt.

Låt mig ta ett exempel: Det vanligaste sättet att räkna ut hur stor klimatpåverkan ett livsmedel har, är att räkna ut växthusgaser per kilo vara. Men Tara Garnett räknar också på växthusgaser per kilo fett, protein eller enskilda näringsämnen som järn, kalcium eller omega-3 och ser då att bilden ändrar sig.

Hon är kritisk till livscykelanalysen, LCA, som är den metod som idag är vanligast för att räkna ut matens klimat- och miljöpåverkanm eftersom hon anser den för snäv. Exempelvis utgår livscykelanalyser från livsmedlets klimatpåverkan enbart i lantbruket, men i Storbritannien sker hela 60 procent av växthusgasutsläppen utanför gården[1], i form av livsmedelsförädling, transport, förpackning, handel, restaurang, matlagning i hemmen osv. Det här innebär att det också spelar roll hur och var maten förädlas, tillagas och transporteras, inte bara vad som sker på gården. Ett kilo morötter har betydligt lägre klimatpåverkan än ett kilo mjölk, men om vi gör puré av morötterna, då har klimatpåverkan blivit större än mjölkpaketets.

Tara Garnett menar att livscykelanalysen framför allt gynnar perspektivet ”mer mat, mer effektivt” eftersom den ofta används för att jämföra vilket livsmedel som är mest ”effektivt”, men då oftast väldigt snävt. Allra sämst passar metoden med perspektivet ”förändra matsystemet”, eftersom den oftast enbart kan mäta en sak åt gången och har svårt för systemanalys.

Ett tydligt exempel på livscykelanalysens snävhet är när forskare på Chalmers kommer till slutsatsen att vi kan äta 120 kilo animalier per person och år, varav drygt hälften från kyckling (ofattbara 67 kilo per person och år) och ändå klara klimatmålet. Trots att det handlar om en intensiv och resurskrävande animalieproduktion som kräver stora mängder spannmål och soja och där det kan finnas etiska, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att ta hänsyn till, finns inte detta med i beräkningen.

Innan livscykelanalysen slog igenom på bred front, talades det mycket om food miles, både i Storbritannien och i Sverige. Journalister skrev upprörda artiklar om hur våra matkassar hade åkt på jordenruntresa innan de hamnade i våra kök. Livscykelanalysen tog nästan död på den diskussionen då den kunde visa att transporter inte är något problem. I stället lyftes animalieproduktionen fram som den riktigt stora boven. Tara Garnett anser också att animalierna är resurskrävande och har stor påverkan, men menar samtidigt att transporterna kommer för billigt undan. Skulle man räkna in all den infrastruktur som krävs i form av vägar, järnvägar, contrainrar, emballage samt hela kylkedjan från producent till konsument med mera, då skulle transporterna väga betydligt tyngre.

Tara Garnett anser att vi behöver mer forskning och lära oss räkna på nya sätt där vi försöker ta hänsyn till fler aspekter och även att forskningen tydligare redovisar vilka värderingar som ligger bakom. Men vi måste också alla börja diskutera vad vi egentligen menar med hållbarhet och ett gott liv.
– Vi behöver ha en öppen diskussion om vad som verkligen är viktigt för oss människor. För utan den diskussionen så riskerar vi att fortsätta utveckla politik som kanske inte alls ger oss det vi vill ha.

- På senare tid är det framför allt större företag i livsmedelskedjan och politiska tjänstemän i Bryssel som har satt agendan för matpolitiken. Är lösningen att engagera fler i diskussionen, även konsumenterna?

–  Ja absolut! Vi måste involvera människor av alla slag, men främst som medborgare och inte bara i rollen som konsumenter. Som konsumenter tänker vi – what´s in it for me, men som medborgare tänker vi – what´s in it for us? Och det är en oerhört viktig skillnad.

- Diskussionerna om vad som är en hållbar matproduktion verkar pågå i ett annat solsystem än det som verkligen driver livsmedelssystemets utveckling, nämligen den allt mer globaliserade kommersialiseringen av maten. Hur ska detta kopplas ihop?

– DET är den riktigt stora utmaningen. Ekonomin betraktas som en helig lag, trots att det är en mänsklig konstruktion.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

(Som tillhör den tredje kategorin, de som vill förändra matsystemet.)

 

Mer av Tara:

“Three perspectives on sustainable food security: efficiency, demand restraint, food system transformation. What role for life cycle assessment?”

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0959652613005064

http://fcrn.org.uk/

[1] Finns inga aktuella siffror för Sverige men troligen ligger cirka 50 procent av påverkan utanför gården, då Storbritannien har en större andel färdigmat.


En kommentar to “Jepp, det ÄR komplicerat!”

  • Per-Inge Svensson Säger:

    Lägg till slutmålet i livscykeln, människan. Människan är en stor samling bakterier. Vi måste samarbeta med rätt bakterier. Det går inte att störa systemet med små mängder kemikalier och förändrade molekyler.
    Frisk matjord, djur är en förutsättning för friska människor.

Lämna en kommentar