Den nya livsmedelsstrategin fortsätter att stimulera industrijordbruket på bekostnad av miljön, klimatet, djuren och matkvaliteten.

Man väljer att blunda för både de problem och de möjligheter som dagens matproduktion har.

Under lång tid har svenskt jordbruk styrts av krav på ökad produktivitet, effektivitet och strukturrationalisering. Få branscher har som jordbruket levt upp till kraven. Allt fler människor oroar sig nu över effekterna av denna utveckling, att maten inte är hälsosam, att produktionen är miljöfarlig, att djuren inte behandlas väl och att vår billiga och växande matimport orsakar både miljömässiga och sociala problem för människor i utvecklingsländer.

Inget av detta märks dock i den livsmedelsstrategi, som riksdagspartierna (utom SD) nyligen kommit överens om och som föreligger som en proposition från regeringen.

Här står inget om bekämpningsmedel i maten och dricksvattnet eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på matens kvalitet och näringsvärde och i slutändan vår hälsa. Det är en förvånande dövhet inför människors oro och det är särskilt allvarligt eftersom detta ska vara Sveriges matpolitik fram till 2030.

Visst finns det positiva inslag. Propositionen nämner ökat stöd till svensk växtförädling, vilket är mycket angeläget, och man förespråkar ökad lokal upphandling. Ekologisk mat är styvmoderligt behandlad i målformuleringarna, men i den handlingsplan som regeringen nu presenterat sätter man kvantitativa mål för ekologisk produktion och konsumtion. Det är beklagligt att allianspartierna inte vill stödja detta.

Strategin har emellertid en patentlösning på lantbrukets ekonomiska problem – ökad produktivitet.

Samma recept gäller för att åstadkomma en mer hållbar matproduktion och minska resursanvändningen, men det saknar helt grund. Tvärtom är det vanligaste sättet att öka produktiviteten att ersätta mänskligt arbete med maskiner, bekämpningsmedel och energi, vilket ökar resursförbrukningen snarare än minskar den. Hårdare press på djuren och en minskad biologisk mångfald är andra exempel på vad utvecklingen har krävt.

Regeringen anser, precis som vi, att betande djur är viktiga för den biologiska mångfalden och skriver att ”ett konkurrenskraftigt jordbruk är nödvändigt för att det ska finnas betesbaserad produktion”.

Om detta inte är medvetna dimridåer så är det ett uttryck för en total brist på insikt om av vad som styr jordbrukets utformning.

Det är EU:s tullskydd för nötkött, djurbidrag och betesstöd, böndernas strävan att vårda landskapet och konsumenternas val av naturbeteskött som gör att det fortfarande finns några artrika hagmarker och naturbeten kvar att hävda, inte ökad produktivitet eller internationell konkurrens.

Tvärtom är det kravet på effektivisering som har gjort att de flesta ängs- och hagmarker redan har försvunnit.

Ökad produktivitet ska också leda till ökad sysselsättning, enligt regeringens teorier. Deras egna siffror visar att det är fel. Antalet arbetade timmar i det svenska jordbruket minskade 1980–2013 med 55 procent. Sysselsättningen i livsmedels­kedjan har bara ökat inom restaurangbranschen och den småskaliga livsmedelsförädlingen, de delar som har sämst produktivitetsutveckling och som inte deltar i den internationella konkurrensen.

De bärande delarna av livsme­delsstrategin bygger alltså på en felaktig analys, vilket också leder till felaktiga slutsatser.

Regeringen verkar gå industrijordbrukets företrädare till mötes för att i smyg försämra djurskydd och miljökrav. Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen och andra myndigheter ska enligt propositionen börja ta hänsyn till konkurrenskraften när det gäller djur- och miljökrav.

Många av djurskydds- och miljöproblemen är ju ett resultat av just den hårda konkurrensen och reglerna har kommit till för att motverka detta.

Den 136 sidor långa propositionen rymmer många ord men saknar ändå mycket. Det saknas en analys av hur matproduktionen ska klara en omställning från fossila bränslen, konstgödsel och kemikalier och hur vi skall sluta kretsloppen av näringsämnen i stället för att släppa ut dem i miljön. Minskad sårbarhet och ökad självförsörjning nämns i de övergripande målen, men därefter redovisas inga åtgärder som stöder detta. Den sociala och kulturella dimensionen av livsmedelskedjan och maten lyser också helt med sin frånvaro. De problem som ökad produktivitet inte kan lösa får i stället vi andra – konsumenterna – ta hand om. Det är vi som ska göra hållbara, miljövänliga och hälsosamma val baserat på märkningar.

Idén om att det är konsumenten som ska ansvara för att livsmedlen produceras på ett miljövänligt sätt, och inte producenterna och samhället, är en ovanligt extrem och dum form av marknadsliberalism.

Det som saknas är just det som borde vara bärande för en livsmedelsstrategi värd namnet. I stället för att fokusera på internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling borde livsmedelspolitiken inrikta sig på att skapa goda och hälsosamma livsmedel med ekologiska, återskapande metoder. Ökad förädlingsgrad och andra former för värdeskapande i livsmedelskedjan borde stödjas.

Ute i landet pågår en rörelse för lokal och hållbar gastronomi där matens ursprung är oerhört viktigt. Konsumenter och producenter försöker överbrygga avståndet och skapa nya relationer med gårdsbutiker, andelsjordbruk, grönsakskassar och köttlådor.

Kommuner och landsting strävar på olika sätt för att servera en större andel närproducerad och ekologisk mat. Det är denna utveckling som borde stödjas av regeringen.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare; senaste bok: Makten över matkassen (2015)

Gunnar Rundgren, bonde, jordbruksexpert och författare; senaste bok: Den stora ätstörningen (2016).