Tallrikens diktatur

Tallrikens diktatur 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns ibland en uppfattning om att världen skulle vara mera rättvis om alla hade samma mat på tallriken. Det är en åsikt som man kan höra både från delar av miljörörelsen och från industrijordbruket. Men inget kan vara mera fel. Det finns ekologiska skäl till att vi äter olika saker här i världen och det ska vi också fortsätta att göra.

Åsikten om tallriksrättvisan dyker oftast upp när det handlar om att äta kött eller inte. Resonemanget brukar bygga på att det är ohållbart om resten av världen skulle ha en lika hög köttkonsumtion som vi har. Det är inte svårt att stämma in i det påståendet, men det vi också borde fråga oss är – varför ska alla människor äta som vi gör? Är inte det i grunden en helt oekologisk tanke?

Ett annat resonemang brukar handla om att vi ska minska vår konsumtion för att ge utrymme för andra människor, främst i fattigare länder, att äta mera animaliskt protein. Det är en god tanke, men tyvärr fungerar inte livsmedelsmarknaden på det viset, den bygger på att människor har pengar för att kunna köpa sin mat och äta sig mätta. Den krassa verkligheten innebär att lika lite som det hjälpte 1970-talets svältande barn i Biafra ifall jag åt upp min mat eller inte, spelar det någon roll för min syster i Sydsudan ifall jag äter en hamburgare eller avstår. För dagens svält och hunger beror inte på brist på mat, utan snarare på brist på pengar och rättvisa.

I min förrförra blogg skrev jag om vår överproduktion av spannmål som bland annat driver uppfödningen av spannmålsbaserade animalier, främst kyckling men även gris, men som också ger oss en rad andra trista effekter. Men trots detta överskott förmår vi inte mätta alla människor på jorden. De här siffrorna säger något om obalansen: Vi har cirka 800 miljoner hungriga människor i världen, samtidigt som drygt två miljarder lider av övervikt och fetma. Till det kommer att vi globalt beräknas slänga en tredjedel av vår mat och mest slänger vi i de rika länderna. Europa slänger tio gånger mer än länderna söder om Sahara, trots att människor i de afrikanska länderna lever i ett tropiskt klimat och många saknar kylskåp. Vi har så gott om pengar att vi kan slänga mat, medan andra människor inte ens har råd att äta sig mätta och därför kommer det, tyvärr, inte spela någon roll för de fattiga i utvecklingsländerna hur vår matkonsumtion ser ut. Det som kan förändra deras situation är en jämnare fördelning av resurserna.

Att fördela resurserna ska dock inte förväxlas med att vi alla ska äta samma sak. Ska vi prata om en hållbar matproduktion och en hållbar kost, bör vi i mycket större utsträckning utgå från vad som ekologiskt fungerar att odla och föda upp där vi bor och det ger med automatik olika matsedlar. Geografi, klimat, kultur, traditioner och mycket annat formar den mat som produceras på platsen där vi bor. Det vore förödande om om världens största vegetariska nation Indien började äta lika mycket kött som vi, precis som det vore en ekologisk katastrof om mongolerna, världens största konsumenter av animalier, började konsumera grönsaker i samma mängd som svensken. De två ytterligheterna i kost, Indien och Mongoliet, är i båda fallen ett resultat av en ekologisk anpassning till sina respektive förutsättningar.

Är det då bara lugnt att som svensk och fortsätta sätta i sig kycklingsallad efter kycklingsallad till lunchen? Nej verkligen inte. Vi behöver också i större utsträckning anpassa vår livsmedelsproduktion efter våra ekologiska förutsättningar, vilket i sin tur kommer att påverka kosten. Det innebär en kraftig minskning av spannmålsuppfödda animalier men självklart också en förändring på den vegetabiliska sidan

Tanken på en globaliserad mattallrik kommer givetvis också från ett annat håll, från de företag som vill se en fortsatt industrialisering av jordbruket. Vi ser redan i dag hur råvaror som vete, majs, soja, socker, palmolja och kyckling tar en allt större andel av våra kalorier, oavsett var i världen vi bor. Bara en fjärdedel av all global livsmedelshandel sker av produkter som inte det importerande landet kan producera självt.

Men finns det då inte matproduktion som är mer miljövänlig och klimatsnål och därför skulle göra världen bättre om den också exporterades? Ja de tankarna finns i regeringens livsmedelsstrategi och hörs även från LRFs ledning, där man menar att svenskt jordbruk är så bra att det borde producera mat även åt andra länder. Det är ett resonemang som inte bara är rejält självgott utan även haltar betänkligt. För det första: Om nu den svenska matproduktionen är så överlägsen borde den vill att börja med se till att de fylla den svenska konsumtionen så att vi exempelvis inte importerar en stor del av våra animalier? För det andra: Varför gäller inte samma resonemang varven, textilindustrin, tillverkningen av elektroniska komponenter, leksaker och allt annan produktion som numera sker utanför Sverige?

Men återigen, om vi menar allvar med hållbarhet och att försöka att återigen koppla ihop matens kretslopp, då måste vi börja äta mat som är lokal på riktigt, som utgår från platsens resurser och som inte bygger på en rad inköpta, ofta långväga, insatsmedel. Det är först då vi också på allvar kan börja prata om terroir, att platsen ger smak, och inte ägna oss åt fluffig storytelling utan substans. Att äta och producera den mesta av vår mat som utgår från vår trakts möjligheter kommer alltid vara mer hållbart än att köpa in maten någon annanstans ifrån.

 

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
3 comments
  • ann-helen

    Hej Christer, jag är inte säker på att kaninodling är svaret på alla våra framtida matfrågor. Personligen har jag också väldigt svårt för djur som föds upp i bur.

  • Thomas K Ohlsson

    ”För det andra: Varför gäller inte samma resonemang varven, textilindustrin, tillverkningen av elektroniska komponenter, leksaker och allt annan produktion som numera sker utanför Sverige?”

    Som du förstår gillar jag denna invändning STENMYCKET!!!

    (Jag tycker mej känna igen den…)

Leave a Reply

Your email address will not be published.