Lite sommarläsning

• juli 21, 2017
• Ann-Helen von Bremen
• 2 comments

Dagens blogg blir lite längre, lite sommarläsning helt enkelt.

Temperaturen stiger när det gäller en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten. Hur ska framtidens matproduktion se ut om den ska vara hälsosam, räcka till alla och samtidigt inte begå rovdrift på naturen?

En bättre jord?

”Tre säckar jord för en hundring”. Det är en hisnande summa för själva förutsättningen för vår existens, matjorden. Den tunna hinnan över jordklotet, för svensk del cirka 3-5 decimeter tjock, är helt enkelt ovärderlig.

Jordförsäljarna har givetvis inte skapat jorden, de har grävt upp den och kanske tillsatt lite torv, sand, gödsel och mineraler. Att skapa jord är ett helt annat arbete. Beroende på förutsättningarna tar det mellan 60 och 1 500 år att återskapa en enda centimeter matjord.

Ironiskt nog kan den svepas bort på ett ögonblick, genom vind, vatten eller helt enkelt asfalteras över när vägarna och städerna breder ut sig. Sällan tar man då hänsyn till markens bördighet och matjordens värde.

Projektet Global Assessment of Human-induced Soil Degradation, finansierat av FNs miljöprogram UNEP, uppskattade att nästan 2 miljarder hektar av världens mark (här ingår även betesmark) är mer eller mindre utsatta för erosion, orsakad av människan. En del av den här marken är så förstörd att den inte längre används för odling. Den eroderade arealen är större än världens samlade åkerareal. De områden på jorden där problemen med erosion är som värst, är framför allt torra regioner eller områden med kraftiga regnar och stormar, allra värst blir förstås effekten om man har en kombination av alla tre faktorerna. Områden med mycket förstörd mark hittar vi bland annat i Indien, Centralasien, flera afrikanska länder och på den amerikanska prärien. I Sverige har vi förhållandevis små problem med erosion, men därmed inte sagt att vi alltid ger vår matjord den omsorg vi behöver.

Matjorden är ett eget universum med en omfattande flora och fauna som vi fortfarande inte riktigt förstår. Däremot vet vi att vissa saker vårdar jorden bättre än andra. Långa försök visar att gårdar som enbart odlar spannmål förlorar sin mullhalt och tappar i skörd, till skillnad mot gårdar som också har djur på gården och odlar vall. Vi vet att tunga maskiner som packar jorden och kraftig jordbearbetning skadar markstrukturen, liksom kemiska bekämpningsmedel kan skada nyttiga jordorganismer. Vi vet också att stallgödsel gynnar vissa mikronäringsämnen i grödorna.

Vår nonchalanta behandling av jorden märks redan på tallriken. Näringsinnehållet i grönsaker och spannmål har minskat, en kombination av hur vi odlar men också en växtförädling som prioriterat hög skörd framför näring.

Vi vet hur vi ska göra för att vårda och återskapa jorden, men vi kanske först måste inse att den är värd mera än tre säckar för en hundring.

Kan alla bli mätta?

Om 30 år är vi nio miljarder människor på jorden som också ska kunna äta sig mätta. Är det möjligt och framför allt, kan vi föda världen på ett mer resurssnålt sätt än dagens industriella jordbruk som sliter hårt på planeten? Låt oss titta på dagens matsystem: I dag är cirka 800 miljoner människor hungriga, samtidigt som drygt 2 miljarder lider av övervikt. Redan där ser vi att något är skevt. Till det kommer att vi slänger mycket mat, globalt räknar man med att en tredjedel av all mat slängs. Och ju rikare länder, desto mera svinn. Vi i Europa slänger mer än tio gånger så mycket som människorna i Afrika söder om Sahara och då har vi stor tillgång till kylskåp och frysar. Kunde vi bara minska det globala matsvinnet med en fjärdedel, skulle det mätta alla de som är hungriga idag, enligt FAO. Redan i dag produceras det tillräckligt mycket kalorier för att mätta en nästan dubbelt så stor befolkning. Anledningen till att nästan en miljard människor är hungriga beror alltså inte på brist på mat, utan att maten inte fördelas rättvist. De hungriga har helt enkelt inte råd att äta mat och vi som är rika, har i stället råd att slänga.

Så frågan om det går att mätta en växande befolkning handlar minst lika mycket, om inte mer, om ekonomi och politik än om jordbruksteknik.

Men kan då ekologiskt jordbruk föda världen? Svaret är väl snarare att det redan gör det. Merparten av matproduktionen står världens småbönder för och de har ofta inte råd att köpa in sådant som konstgödsel eller bekämpningsmedel.

Har vi nått peak meat?

Vi är redan där. Tillsammans med övriga Europa och USA har vår totala köttkonsumtion bromsat in. Nu är det i andra regioner som köttkonsumtionen kommer att öka något. Kanske är det snarare dags att fråga sig när peak chicken inträffar, för när de andra köttslagen backar, fortsätter kycklingen att öka. Kycklingen i Sverige har ökat med 1 100 procent under de senaste 50 åren, nötköttet bara med 25 procent. Ändå har diskussionen handlat mest om kossan.

Allt fler vill äta mer vegetariskt och gör det också, samtidigt som det pågår en kraftig proteinhype, starkt kopplad till träning. Vi köper proteinpulver (vassle) för dryga miljarden kronor varje år och kvarg och andra animaliska proteinprodukter går som tåget. Med tanke på att vi redan hör till de länder som äter mest protein i världen, (drygt 100 gram) så har vi marginal att dra ner på vårt proteinintag till de rekommenderade 70-90 grammen.

Vad är framtiden – insekter, labbodlat kött, mer baljväxter? Kanske är det att äta mat som utgår från geografins möjligheter. Det finns ett geografiska och klimatmässiga skäl till att mongolerna äter enorma mängder kött och mejeriprodukter, medan Indien är världens största vegetariska nation. Båda länder har en ekologisk anpassning av sin kost och det skulle vara förödande om de bytte kost med varandra.

Och kanske bör vi också fråga oss när peak spannmål inträder, för det är en överproduktion av spannmål som har fått uppfödningen av kyckling, gris och i viss mån nöt att öka så kraftigt. Och i botten handlar allt om peak oil. Det är billig olja som driver dagens matsystem, som gör det möjligt att frakta mat i stora mängder över jorden. Men den ligger också bakom konstgödseln som gjort det möjligt bryta kretsloppet och inte behöva föra tillbaka näringen till jordbruket. Det har gett oss specialiserade djur- och växtodlingsgårdar. Och ett överflöd av spannmålsuppfött animaliskt protein.

Har vi råd med billig mat?

Vår mat har blivit allt billigare På 1950-talet la svenskarna halva sin disponibla inkomst på livsmedel, idag handlar det om cirka en åttondel. Jordbruket har lyckats rationalisera och effektivisera som få andra branscher. För 150 år sedan tog det 250 timmar att skörda och torka ett ton korn. I dag går det på 5-10 minuter. Omfattande mekanisering, billig olja och konstgödsel är huvudorsakerna till detta. Djuren har också blivit allt mer effektiva. Dagens ko mjölkar dubbelt så mycket som 1970-talets kossa.

Den andra förklaringen till de låga matpriserna är att kostnaderna läggs någon annanstans. De läggs på djur, natur och människor. På senare tid har forskare intresserat sig alltmera för att titta på dessa kostnader. Huvudorsaken till övergödningen och de döda bottnarna i Östersjön är näringsläckage från jordbruket. Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.En rapport från FN:s miljöprogram UNEP värderade enbart hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU till hela 127 miljarder euro per år, cirka en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet och olika beteendestörningar som ADHD. FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture uppskattade de globala miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar, vilket innebär att grödorna borde vara nästan tre gånger dyrare på gårdsnivå

Men det finns närmare och mer konkreta exempel. Som när Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon. Eller saneringen av Sveriges största miljöskandal, BT Kemis nergrävda tunnor med bekämpningsmedel som upptäcktes på 1970-talet. Ett arbete som fortfarande pågår och uppskattas kosta en halv miljard kronor.

Och så finns det kostnader som vi inte har en aning om hur stora de blir, som den ökade antibiotikaresistensen, vilket till stor del beror på övermedicinering av antibiotika till lantbrukets djur.

Så i stället för att ställa frågan ifall vi har råd att betala för en mer miljövänlig mat, kanske vi skulle fråga oss – har vi råd med den billiga maten? För betala får vi göra, antingen på skattsedeln eller i framtiden.

Tillbaka till landet?

Samtidigt som det pratas om att vi behöver mätta betydligt fler människor i framtiden, försvinner gårdar och åkermark i Sverige. De senaste hundra åren har en miljon hektar åkermark och nio tiondelar av våra ängar och betesmarker, våra mest artrika naturtyper, lagts ner. För 30 år sedan fanns det 35 000 mjölkgårdar, i dag är de knappt 4 000.

Maten produceras någon annanstans, därför att det blir billigare så. Att vi importerar soja till våra djur och palmolja till våra kex och dammsugare beror inte på att vi inte kan producera proteinfoder och fett i Sverige, utan på priset.

Jordbruket sysselsätter mindre än två procent av den arbetsföra befolkningen. Bönderna är en åldrande skara och ingen verkar vara sig vilja eller ha råd att ta över. Det handlar om stora investeringar, tio miljoner kronor för en vanlig mjölkgård.

Det verkar rätt kört. Om det inte vore för att en växande grupp människor bestämmer sig för att gå åt ett annat håll och tar saken i egna händer. Det kallas för relationsmat och handlar om att upprätta relationen till maten, djuren och naturen och mellan konsumenter och producenter. Här finns gårdsbutiker, kött- och grönsakslådor, inköpskooperativ av mat, stadsodlingar, andelsjordbruk eller REKO-ringar där producenter och konsumenter säljer och köper mat direkt. Samma utveckling sker i stora delar av västvärlden.

Flera av producenterna kommer inte från det traditionella lantbruket, en del av dem kommer inte ens från landsbygden. Bara under de senaste åren har det startats över 700 nya små livsmedelsföretag Sverige av människor som drivs av en passion av mat, men där många har annan erfarenhet och bakgrund.

Det finns också ett nyväckt intresse för självförsörjning som både grundar sig i känslan av en osäkrare värld, men också är en protest mot den alltmer anonyma maten. Ett livsmedelssystem som bygger på just-in-time och där inte bara livsmedelshandelns lager töms på bara några dagar utan även jordbruket snabbt får problem, har visat på sårbarheten. Därför har regeringen sagt att självförsörjningen måste öka, men inte något om hur det ska gå till. Det pågår en utredning.

Det verkar som om en växande grupp människor tror på lantbruket. Marken finns där, möjligheterna och kunskapen. Det är bara att sätta igång. Ta med dig spaden och kom!

Texten är ursprungligen skriven för ett magasin som tyvärr redigerade och vinklade om texten på ett sätt som jag inte kunde stå för. Artikeln är publicerad, men utan min signatur.