Monsantos traktorförare

“Livsmedelsförsörjningen är beroende av glyfosat”, säger man inom LRF, men ingen verkar fundera på om detta verkligen är bra. Oavsett vad man tycker om kemiska bekämpningsmedel borde ett så starkt beroende och därmed också sårbarhet, ses som ett bekymmersamt problem.

“Bonden förlorare när fyra jättar dominerar”

Så lyder rubriken på en intressant artikel i förra veckans Land Lantbruk, skriven av den initierade Gunilla Ander. Artikeln handlar om den fortsatta koncentrationen av de globala kemi- och utsädesföretagen. Under nästa år kommer åtta av de stora företagen att bli enbart fyra och då kontrollerar dessa fyra företag 64 procent av försäljningen av kemiska bekämpningsmedel och 60 procent av utsädet.

Kjell Ivarsson, LRFs växtodlingsexpert, håller med om att det är en negativ utveckling när  marknaden börjar närma sig oligopol och att detta kan särskilt drabba små länder i Europas periferi, som Sverige. Han pratar också om vikten av att stärka den europeiska växtförädlingen.

Utvecklingen är inte ny. Den har pågått länge. Redan för 20 år sedan varnade dåvarande LRF-ordföranden, Hans Jonsson, för att svenska bönder skulle komma att “bli traktorförare åt Monsanto” om man valde att börja använda de GMO-grödor som var kopplade till glyfosat. Jonsson såg att det handlade om en fråga om makt, där bonden skulle bli alltmer beroende av stora multinationella företag.

Men den här insikten verkar som bortblåst när det gäller de senaste dagarnas hetsiga diskussion om glyfosat. Bakgrunden är EU-kommissionens förslag om ett förnyat användande av glyfosat under tio år som blev nerröstat. Det hela sågs som ett rutinärende ända tills WHOs cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC, för något år sedan sa att glyfosat sannolikt kan orsaka cancer. Beskedet ledde till viss uppståndelse, framför allt i övriga Europa. Därefter har europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA och europeiska livsmedelsverket, Efsa, sagt att glyfosat troligen inte alls orsakar cancer. De motstridiga uppgifterna har orsakat turbulens och Sverige bestämde i sista stund att vända kappan efter vinden och ansluta sig till majoriteten av de länder som inte godkände EU-kommissionens förslag. Nu väntar en ny omröstning den 9 november och ett nytt förslag på fem år.

Värt att notera är att det hittills inte har yttrats en stavelse från kommissionens sida om något förbud. (EU-parlamentet har däremot röstat för att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men det är inget beslut som någon behöver följa utan får mer ses som en opinionsyttring. ) Trots detta har Sveriges agerande lett till ett ramaskri bland bönderna, kanske lite förvånande med tanke på att den förra LRF-ordföranden,Helena Jonsson, lanserade begreppet “Den nya miljörörelsen”.

Svenska bönder brukar ofta säga att de är miljövänligast i världen. De brukar också, med viss rätt, klaga över att kraven på hög djuromsorg och miljöhänsyn försämrar det svenska jordbrukets konkurrenskraft, eftersom det innebär högre kostnader. Även om kommissionen som sagt inte har talat om förbud, så skulle en eventuell framtida utfasning,  gälla hela EU. För en gångs skull, skulle svenska bönder få samma konkurrensvillkor och man kanske till och med skulle få en fördel, eftersom man, enligt egen utsago,  använder mindre bekämpningsmedel än andra länder.

Men nu låter det som sagt helt annorlunda, nu är budskapet att Sveriges bönder skulle drabbas hårdare vid ett eventuellt förbud, än de sydeuropeiska kollegorna, helt enkelt för att svenskt lantbruk är “mer beroende” av glyfosat.

Det är en hård karamell att smälta. Vi har ju fått lära oss att det är sydeuropéerna som är de värsta miljöbovarna, inte de svenska bönderna.

Nu stormas det ordentligt mot regeringen och miljöministern. Moderaten Jonas Jacobsson Gjörtler har till och med KU-anmält Karolina Skog. Ett antal kommunikationsansvariga på LRF och bondeägda företag som Arla, Scan och Lantmännen sitter förmodligen och småsvettas och hoppas att bilden av glyfosatälskande bönder, inte når utanför den egna kretsen. Det vore inte så bra för imagen.

Oavsett var man står i frågan om kemikalier, så borde påståendena om att svensk livsmedelsförsörjning är beroende av glyfosat, ge företrädarna för svenskt lantbruk en ordentlig tankeställare. Är detta en bra modell för en hållbar matproduktion, att vara så beroende av en kemikalie och av ett fåtal kemiföretag?

Det här är en fråga om makt som borde intressera Sveriges bönder.  Och den borde även intressera Sveriges regering och de fem partier i riksdagen som fattade beslut om en nationell livsmedelsstrategi där det finns ett enda skarpt krav – “sårbarheten ska minska.”

Och vad är förlorad makt, om inte sårbarhet?

 


Lämna en kommentar