Att tämja en ko

Hur tämjer man en ko?

Det finns säkert de som har betydligt bättre svar på det, men i mitt fall har det handlat om en kombination av rotborste, vattenhink, mod, tålamod och en ansenlig mängd äpplen, morötter och majskolvar.

Kanske kommer några av er ihåg de råmande naturvårdare som kom till vår gård för två år sedan? Vi lånade dem från grannen för att de skulle hjälpa oss att restaurera igenväxta strandängar. Förra året bestämde vi oss för att köpa några av dem. Bossa, Bruna, Panda, Bossanova och Borta flyttade hem till oss för gott. Fem fina men ganska reserverade, eller om man ska vara ärlig, lite vilda kor.

Om kor blir tama eller inte beror på hur de lever. Mjölkkor som mjölkas av människor ett par gånger om dagen är för det mesta ganska tama. Dikor, (de kallas så för att kalvarna får gå och dia med dem) som går ute själva, är betydligt mer vilda.

I början var korna nästan helt ointresserade av oss. De kom inte ens när vi ropade på dem och vi insåg att vi behövde tämja dem. Vi började på distans. Både med att fösa dem och träna på att ropa in dem. Vid fösningen fanns det alltid någon belöning i form av mat vid ”målet”. Vi hade också en hink med godsaker när vi ropade på dem, först på kort avstånd och sedan utom synhåll. Korna lärde sig förvånansvärt snabbt att både fösta och komma när vi lockade.

I båda fallen gällde det att vara bestämd. Inte hetsa eller stressa, men heller inte mesa och backa. Just den delen tycker jag är svår när jag befinner mig i närkontakt med damer som ligger på drygt 700 kilo.

Nästa steg i tämjandet var att regelbundet ge dem äpplen, morötter och liknande ur handen och försöka röra vid dem. Jag koncentrerade mig på ledarkossan Bossa, dels för att hon var den minst vilda av dem, dels för att det verkade bra att åtminstone ha gruppledaren på sin sida. Och det var här som rotborsten kom in i bilden. Bossa visade sig nämligen gilla att bli borstad.

Gradvis har korna blivit allt tamare. Den enda som vi fortfarande inte har fått klappa är Borta och hon vägrar också att ta mat ur handen. Hon har inte fått sitt namn av en slump. Borta går sina egna vägar. Men även hon har blivit mycket tamare. Nu kan vi stå nära, bara vi inte rör henne. Tillsammans har vi också hittat ett för Borta alldeles lagom sätt att idka social samvaro med människor, nämligen när vi hinkar upp vatten till henne. Även om hon kan dricka direkt ur dammen så tycker hon mycket om detta, hänger gärna vid vattenhålet och dricker ibland så att hon storknar.

Vi är givetvis noviser på ko-tämjning, men det verkar som om vår strategi hittills har fungerat. Belöningen är kor som inte springer iväg så fort man närmar sig, som kommer fram och nosar på handen, låter sig klappas, borstas, matas eller bara står stilla bredvid och idisslar.

När kalvarna Bosse och Spritta nyligen föddes fick vi ytterligare bevis för att vårt arbete har lönat sig. Dikor är annars väldigt beskyddande mot sin kalvar, mot allt och alla. Att mödrarna Bossa och Bruna nu ger sin tillåtelse och låter oss få klappa deras nya kalvar känns då som en stor gåva.

Den här texten skrevs för Ekolådan. Sedan dess har vi fått ytterligare en kalv på gården – Villa, dotter till Borta. Och precis som vi misstänkte så vaktade Borta sin kalv väldigt mycket mera än Bossa och Bruna, hon har aldrig varit aggressiv men orolig och iväg med Villa när hon har tyckt att vi har kommit för nära. Det tog oss några dagar att få i öronmärkena på Villa. Men även här lönade det sig att vi satsade på att få en närmare relation, alla vattenhinkar som vi har hivat upp till Borta, har minsann inte varit förgäves. Fortfarande är Villa skygg, men hon är nyfiken och kommer gärna fram och slickar på fingrarna och Borta själv har slappnat av betydligt.

2018-03-01 Bortas kalv (6)

 

 

 

 

En alldeles nyfödd Villa och hennes mamma Borta.

 


4 Kommentarer to “Att tämja en ko”

  • maria nyström Säger:

    Fint. Skulle gärna vilja ha ett par kor. Av storleken mindre, dock.

  • ann-helen Säger:

    Hej Maria, så tänkte jag också och begav mig iväg på studiebesök till en gård utanför Örebro för att titta på Dexter, världens minsta ko-ras som jag hade sett på en lantbruksmässa i England, ett antal år tidigare. Och Dexter är fortfarande en ras som jag tycker verkar väldigt cool, dock insåg jag att bara för att en ko är liten, de är i storlek som en New Foundlands-hund, så innebär det inte att de är lätta att hantera. Enligt bonden var Dexter väldigt personliga och kul, men också mycket egensinniga och envisa, lite som ko-världens terrier. Jag tror det framgår av min text att jag var lite rädd för våra kor i början, just därför att de är stora. Och de var lite rädda för mig. Långsamt men säkert har både jag och korna lärt oss hur vi ska närma oss varandra och i dag är vi inte rädda för varandra. Kossan Borta vill som sagt fortfarande inte bli klappad, men det handlar inte om rädsla utan mera om en mycket stor integritet. Hon tycker att det räcker bra om jag ger henne vatten hink och ett äpple då och då på marken. Det är också okej att jag står nära att tjatar lite med henne, men någon klappning, nejtack. Det klarar hon sig utmärkt utan!

  • Kristina Säger:

    Vad roligt att läsa! Jag har också fem kvigor som vi arbetar mycket med för att få tama. Det har gått ganska bra med samma metoder som du beskriver. Det är roligt att se de olika personligheterna och skillnad i integritet. Lycka till med de små! (Och de stora!)

  • ann-helen Säger:

    Hej Kristina. Vad kul att du också ägnar dig åt “ko-tämjning”. Det vore kul att ha en grupp på nätet för lite utbyte av erfarenheter. Eller vad tycker du?

Lämna en kommentar