Förenklingens apostlar

Förenklingens apostlar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj ”One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

”Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja ”bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom ”mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

”Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: ”djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de ”till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill ”rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i. Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

”Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs ”matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : ”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter, transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade ”salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5 kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen ”det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage – därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att ”nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett ”antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött. WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött. Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.) Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
4 comments
  • Anna Richert

    Hej Ann-Helen, tack för ditt inlägg i debatten. Jag skulle vilja bemöta några av dina påståenden och bjuda in till fortsatt dialog.

    Först vill jag säga att One Planet Plate framför allt är ett koncept som lägger klimat och biologisk mångfald bredvid varandra. Vi har räknat ut en klimatgräns för måltider och kompletterat med krav på att måltiderna ska ge en bättre biologisk mångfald. Dessa krav handlar om grönt ljus i Kött- och Fiskguiden samt biodiversitetsåtgärder i fält för fältodlade grödor som spannmål, potatis, morot, lök och raps. Tanken är att styra mot mindre men bättre kött, och mer biodiversitet i odlingslandskapet. Naturbetesköttet kommer in genom kravet på grönt ljus i Köttguiden, och det blir även ekologisk produktion för grödorna jag just nämnt.
    För WWF är det viktigt att kommunicera komplexiteten och inte bara välja ut en fråga. Det vi har gjort här, utöver OPP, är att ta fram ett verktyg för konsumenter att få en ökad förståelse för vad klimatpåverkan på tallriken faktiskt innebär, en matkalkylator. Det kan förstås ses som att vi blundar för de andra frågorna om biologisk mångfald men det gör vi inte. Vi förtydligar nu, på basis av diskussioner och återkoppling som vi fått på verktyget, formuleringarna på sidorna om matkalkylatorn för att tydliggöra att kosten måste vara näringsrik, och att biologisk mångfald och lokal livsmedelsproduktion är viktig. Det är en balansgång i kommunikationen, att nå fram och att förmedla komplexa budskap.

    Sedan: om vi börjar jobba på ett medvetet sätt för att få folk att minska konsumtionen av kött och börjar med att tillämpa Köttguiden, då tror jag faktiskt att vi kan nå långt. Välja bort kött med rött ljus, bara det är ett viktigt steg och istället för det köttet, lägg vego på tallriken. Köttguiden gör ju just det du efterfrågar, ställer fler parametrar bredvid klimatet.

    Även vegetariskt ska man ställa krav på, och det jobbar vi nu vidare med. Bland annat i ett projekt som startas i dagarna, där vi ska utforska just det vegetariska. Vad behöver man ställa för krav på det för att vi ska landa rätt? Hur går det med mandlarna och avocadon och hur kan vi tydliggöra kommunikationen. Man kan faktiskt äta en vegetarisk kost som bygger mer på svenskodlade produkter, och det här är också en fråga om vilka krav vi ställer när vi handlar mat. Vi har väldigt mycket ”work in progress” och det är utmanande, därför ser vi att diskussionen måste fortsätta. Det skulle vara roligt att sätta sig ned runt ett bord och diskutera – hur ser er One Planet Plate ut? Hur ser din tallrik ut, Ann-Helen, eller tallriken som du vill rekommendera till folk? Kan man äta kött varje dag, bara det är naturbeteskött? Är det konsumenterna som ska driva den utvecklingen eller kan vi se andra sätt? Och hur hjälper man konsumenter som faktiskt vill ta steg framåt?

    Sedan är det mycket i din text som kräver mer diskussion, och jag hoppas verkligen att du äter tillräckligt för att få i dig näring när du äter och inte bara tittar på klimatet. Vi behöver dig för att skärpa våra sinnen och argument, Ann-Helen!

    Sammanfattningsvis: vi tar gärna dialogen och ser fram emot bra samtal med dig och flera i den här frågan!

  • ann-helen

    Tack för din kommentar, Anna. Du skriver att ert koncept lägger biologisk mångfald och klimat bredvid varandra, men tyvärr är det ju inte så. Det är ju på grund av att ni inte tar hänsyn till den biologiska mångfalden som matkalkylatorn reagerar redan vid 19 gram nötkött, men tycker att det är okej att äta två hekto kyckling, vilket utslaget på ett år innebär 73 kilo kyckling, benfritt! Alltså en avsevärt större köttkonsumtion än idag. Överhuvudtaget så viktar inte malkalkylatorn något annat än enskilda råvarors klimatpåverkan.
    Den biologiska mångfalden finns inte med i konceptet, något som ni faktiskt själva flera gånger medger i era kriterier. Ni skriver bland annat: ”I One Planet Plate väljer vi att inte adressera den odlade mångfalden, det vill säga variationen av grödor som vi äter.”
    Ni väljer att ställa krav på att stora grödor som raps, spannmål, potatis, lök och morot ska vara ekologiskt odlade. Det är positivt, men det är ett krav som åtminstone borde ha kombinerats med plats, det vill säga att det ska handlar om svenskt, helst lokal, produktion. Det hade varit ett verktyg att stävja den åksjuka maten som far runt på världsmarknaden tack vare billiga fossila bränslen.
    WWF ställer kriterier för köttet men inte för de vegetariska proteinalternativen. Då finns inga krav på svenskt eller ekologiskt. Ert motiv är, och jag citerar återigen ur kriterierna: ”Vi har gjort bedömningen att de i dagsläget bidrar positivt till utvecklingen av en växtbaserad kost som gynnar både klimatet och den biologiska mångfalden, och vi har därför valt att inte sätta krav på hur de produceras.”
    Men hur kan odlingen av soja vara av ondo och driva utrotning av arter i regnskogarna när sojan äts av djuren, men inte när den äts av människan? För att inte tala om palmoljan.

    ”Ett ensidigt klimatfokus riskerar att ge lösningar som är förödande för biologisk mångfald”, skriver ni. Ja just det, det är en mycket klok insikt. Synd att ni inte omsatte den i praktisk handling.

    Vi har pratats vid förr, Anna, och jag fortsätter gärna dialogen, men jag tycker att det är sorgligt att just ni, med er historia, kastar år av kunskap om den biologiska mångfalden överbord. Jag lovar också att återkomma när det gäller hur jag ser på hur vi ska äta. Låt mig bara säga att jag aldrig trott att man kan äta naturbeteskött varje dag och det blir också effekten om man börjar i rätt ända, nämligen ställer om jordbruket på allvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.