Exporten har visserligen under samma period ökat rätt kraftigt, men importen fortsätter samtidigt att stiga. Förra året exporterade vi livsmedel till ett värde av 54 miljarder kronor och importerade för 95 miljarder.

Så hur ska landsbygdsdepartementet egentligen vända trenden? När kommer de utlovade jobben? Och är verkligen Matlandet-satsningen rätt verktyg, eller borde regeringen i stället ägna sig åt att bedriva jordbrukspolitik på allvar?

Det är några av de saker som i dag ska diskuteras på Hushållningssällskapets Framtidsforum i Skara. Förutom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, kommer även LRFs ordförande Helena Jonsson att delta i debatten och hon har all anledning att vara bekymrad, böndernas del av matmarknaden krymper allt mer.  Hon har tidigare kritiserat Matlandet för att mest handla om export och turism och tycker även man borde satsa mer på bredden och inte bara på eliten inom krogvärlden.

I debatten deltar även Peter Svensson, landsbygdsdirektör på Länsstyrelsen i Västra Götaland och Anna-Lena Brage som driver ett eget knäckebrödsbageri.

Mitt uppdrag är att som moderator försöka få lite fyr under debattgrytan. Återstår att se hur det går. I Matlandet Sverige sitter vi alla i knäet på varandra.

Frågan är bra och inte särskilt lätt att svara på.  Tittar man längst ut på kanterna, hittar man en liten högergrupp som tycker att man bara ska lasta av hela batteriet av GMO, tillväxthormoner och antibiotika så att det äntligen går att producera livsmedel på lika villkor i det här landet. Blickar man i stället åt motsatt håll, så långt vänster ut det går att komma, hittar vi människor som vill stoppa all djurhållning, pläderar för vegansk kost och som dessutom tycker att all livsmedelshandel med andra länder är av ondo. En åsikt som de för övrigt delar med den yttersta högern också.

Men annars får man nog lov att säga att skillnaderna inte är så stora. Mp, S och V är mer positiva till ekologiskt lantbruk och värderar miljöfrågor tyngre, medan man är mer skeptisk till GMO. Alliansregeringen vill generellt se mindre politik och det gäller även inom lantbruk, livsmedel och miljöområdet. Men i det stora hela så finns en tyst överenskommelse om att Sverige inte riktigt lämpar sig för någon industriproduktion enligt exempelvis dansk modell.

Problemet är kanske snarare inte skillnaderna mellan de politiska partierna, utan att så få politiker överhuvudtaget visar något intresse för lantbruket och matproduktionen. Undantagen är väl egentligen bara landsbygdsministern själv,  Eskil Erlandsson (c), och Jens Holm (v) i jordbruksutskottet.

Inte ens Miljöpartiet, som verkligen borde vara på tå när det gäller jordbruket eftersom det påverkar så många miljöfrågor, har någon politiker på riksnivå som är riktigt slipad. Att företrädare för andra partier  kan sitta och humma år ut och år in i jordbruksutskottet utan att förstå särskilt mycket, det må vara en hänt, men för Miljöpartiet borde detta vara en hjärtefråga.

Kanske är det för mycket begärt att det ska finnas tydliga höger-vänster-skillnader inom matpolitiken när Moderaterna i dag är vårt nya “arbetarparti” och allt flyter.

Men lite intresse för en av våra viktigaste frågor – maten – kanske inte vore för mycket begärt?

Vi står i gryningsljuset ute på åkern, i Gynge på södra Öland. Rune är en av landets 40-talet odlare av bruna bönor och nu är det dags för skörd. Ett arbete som sker i flera moment och tidigt på morgonen, medan daggen fortfarande finns kvar och gör baljan seg och skyddande runt bönan, är det dags att skära upp bönplantorna med rötterna. Tröskningen sker på eftermiddagen, när solen torkat baljan och lätt spricker upp och släpper ut de rara bönorna.

För rara är de, bönorna som bara odlas i Sverige, närmare bestämt på Öland,  i Finland. USA och Kanada.

I Sverige känner vi dem nästan bara som den  sötsura stuvningen i plastkorv som äts i sällskap med stekt fläsk.  Men de som äter denna klassiska husmansrätt, blir allt äldre och allt färre.  De dör helt enkelt av. Därför Runes kommentar, om att konsumenterna långsamt men säkert dör bort. Själv äter han klassiska bruna bönor varannan vecka, minst. Men han är medveten om att rätten försvunnit från skolmatsalarna och militären, som varit en av husmanskostens fanbärare, är som bekant bara en marginell företeelse i dag.

Vi befinner oss på Södra Öland för att göra reportage för tidningen Turist om något av det svenskaste bland råvaror, en böna som borde ha en självklar hedersplats i Matlandet Sverige, men som alltmer hamnat på åldershem.  Men nu ska det bli ändring på det. Går allt som planerat kommer den bruna bönan snart att dyka upp i burk bland all borlotti, kidney, black eyed, soja och vita bönor. Det blir den enda svenskodlade bönan av dessa ”torra” bönor  och man får väl säga ”bättre sent än aldrig”, med tanke på att vi odlat bönan under cirka 600 år.

PS. Under året publiceras ett större reportage om den bruna bönan i tidningen Turist med fantastiska bilder av fotograf Jens Lasthein.

Det slår DN fast i sin artikel om närodlat som växande trend. Förutom att man kan ifrågasätta hur stor trenden egentligen är, det här handlar ändå om en livsmedelsförsäljning på marginalen om vi tittar på vår totala livsmedelsmarknad, så är ändå den stora frågan – vad är egentligen närodlat?

I själva begreppet ligger att maten ska vara nära. Men vad är nära? Ja, i delar av Värmland och Jämtland är exempelvis Norge nära, i Skåne är det nära till Danmark och Tyskland, i Haparanda ligger inte Finland så långt bort, osv. Men det är inte det vi menar. Nära är framför allt svenskt. Och det är därför som Scan anser att närproducerat är allt kött som kommer från Sverige. Precis som närodlade grönsaker för det mesta också handlar om Sverige, eller rättare sagt Skåne. Såvida vi inte pratar potatis och bor i Stockholm, för då är det Gotland som gäller.

Närodlat, närproducerat och lokalproducerat är begreppen “für alle” och de används också så. De enda som har fått på tafsen var Doggy när de hävdade att deras enda hundmatsfabrik tillverkade närproducerad hundmat. Det gillade inte marknadsdomstolen.

Men annars är det fritt fram.

De enda som mig veterligen försökt sig på en definition är Bondens Marknad, som sätter 25 mils radie som gräns. Det är ett rätt stort område. För en bondemarknad i Göteborg innebär det att maten kan komma från delar av Skåne, Småland och även Oslo.

Man kan givetvis hävda att nära handlar om något annat än avstånd. Att det handlar om att ha en närhet till matproduktionen, att själv se hur kotletterna och äggen har fötts upp, att känna förtroende för bonden bakom arbetet, färskhet, god smak osv. För olika studier har visat att det är precis detta som vi söker, men att det är ganska oklart om vi verkligen får något av det.

Var och en sitt eget varumärkes lyckas smed, men vi har ett problem om närproducerat per definition presenteras som något allmänt gott, inte minst ur miljöhänseende, utan att vi egentligen har en enda aning om vad det är. Risken finns att det leder till ännu mer misstroende mot en bransch som redan brottas med bristande trovärdighet.

Det finns en grupp växande konsumenter som söker efter något som kanske kan kallas för hederlig mat och även om vi ofta utmålas som korkade, trolösa och plånboksfixerade, så finns det nog ändå en gräns för hur länge vi kan födas med enbart rosa fluff.

Men vad det egentligen handlar om är om Sverige ska ha ett lantbruk och hur litet vi tycker att det ska få bli? För det är precis där vi befinner oss nu – hur mycket kommer egentligen att bli kvar av den svenska primärproduktionen? Lönsamheten är usel, inte bara för grisproducenterna, och även om vi alla i panelen var överens om att i framtiden, om 20-30 år, då kommer  lantbruket att befinna sig i ett betydligt bättre läge. Oavsett om vi tror att det är klimatförändringen och andra miljöproblem, ökad efterfrågan på mat i världen eller ett skyhögt oljepris eller alla faktorer i samverkan som kommer att vara ett faktum då, så kommer detta att innebära ett betydligt större lantbruk än i dag.

Men det är då det, om 20-30 år. Hur ska lantbruket överleva tills dess?

Den modell vi har i dag fungerar uppenbarligen inte. Jordbruket i södra Sverige och på de stora slätterna klarar sig, men för det övriga landet är det milt sagt kärvt.  Som jag ser det finns det två håll att gå åt. Antingen bestämmer vi oss för att plocka bort alla regelverk när det gäller miljö och djurskydd och som vi anser fördyrar produktionen, plus att vi kanske också går in och subventionerar diesel och andra insatsmedel. Men den vägen tror jag är politiskt körd, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inom EU finns det nu förslag på att “förgröna” jordbrukspolitiken, om en del av dessa förslag går i kraft kommer konkurrensläget stärkas för de svenska bönderna.

Men det handlar inte bara om politik. Det handlar också om konsumenterna som med all sannolikhet hade valt importerad mat i ännu större utsträckning än vad de gör i dag, just för att de tror att svenskt faktiskt är bättre när det gäller miljöhänsyn, kvalitet och djurskydd.

Den andra vägen handlar om att i stället tydligare förstärka de svenska mervärdena, att ta ytterligare några kliv “mot världens renaste lantbruk.” Exempelvis ställa om hela mjölk- och nötköttsproduktionen till ekologiskt (vilket skulle gå hyfsat lätt), att satsa på sortering och god ätkvalitet när det gäller all köttproduktion, att sätta upp nationella mål för att minska bekämpningsmedelsanvändningen och att aktivt arbeta för att minska kvävetillförseln.

Jag vet inte om det jordbruket blir mer lönsamt, men den nuvarande modellen fungerar inte och ett intensivt jordbruk utan några hänsyn, är inte möjligt. Ska vi börja förbereda oss för den framtida omställningen som vi tror kommer, där vi måste cirkulera näringsämnen, minska på oljan, parera klimateffekten så är det åt det här hållet vi måste gå.

Och i dag kan vara en bra dag att börja.

Men personligen är jag inte lika säker på att detta är en självklarhet för hela Sverige, för även om de flesta konsumenter också stämmer in i denna lovsång, så visar deras köpbeteende att de inte alls håller med. Annars skulle exempelvis inte hälften av det nötkött vi äter, vara importerat.

Det går inte längre att säga att allt svenskt per definition är bättre bara för att det är svenskt.

Godare? Nej, även om det givetvis finns ett antal duktiga lantbrukare och livsmedelsproducenter som producerar mat av riktigt hög kvalitet, så vet vi att det finns mycket kvar att önska.

Öppna landskap? Börjar bli svårt att hävda med enbart drygt 5 500 mjölkgårdar kvar i landet.

Bättre djurskydd? Visst, men konsumenterna upplever skillnaderna antingen som obegripliga eller som för små.

Arbetstillfällen på landsbygden? Jodå, även om det är en krympande sektor så är fortfarande jordbruket med dess förädlingsindustri en viktig arbetsgivare.

Synd om bönderna? Ja, visst är det så ibland. Det är fruktansvärt synd om många grisbönder i dag som går på knäna, men synd-om-argumentet säljer inga fläskkotletter! Kan vi inte bestämma oss för att vi en gång för slutar att kommunicera bonde-gnäll? Inte en reklamkampanj till där bönder gråter ut.

Så vilka argument finns det?

Jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt klart, men här är i alla fall ett försök:

- Gastronomin. Ska man fortsätta att utveckla en egen gastronomi är en inhemsk livsmedelsproduktion och ett lantbruk en förutsättning. Det innebär inte att man ska vara matrasist och inte tillåta importerad mat, men ändå tror jag att svenska råvaror är en grund som vi inte kan plocka bort.

- Kunskapen. Redan nu befinner vi oss i den situationen att många av oss inte förstår hur mat produceras, hur jordbruk bedrivs osv. Försvinner jordbruket allt mer, fortsätter den kunskapen att krympa. Men det handlar inte bara om bristande förståelse för hur matproduktionen går till, vi tappar också förståelse för naturen, kretsloppet, växterna, djuren, kulturlandskapet. Och då förlorar vi också kunskapen om vår egen historia, vilka vi är och varifrån vi kommer och vi behöver historien för att kunna förstå vilken tid vi lever i nu.

- Självförsörjning. Numera ett utdött argument eftersom vi är medlemmar i EU och dessutom lever i fredstid. Den som pratar om självförsörjningsgrad blir ofta utskrattad i jordbrukssammanhang. Men som bekant kan saker och ting förändras snabbare än vi tror, inte bara genom ekonomiska eller väpnade konflikter utan också genom miljökatastrofer. Ett land utan eller med en mycket liten livsmedelsproduktion är sårbart.

Säkert finns det fler och bättre argument för att vi ska ha kvar ett svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion.

Hur ser du på saken?

Magnus Nilsson på restaurangen Fäviken Magasinet i Jämtland betalar 23 kronor per liter för sin mjölk från Ovikens Mejeri.  Han tycker att det är värt pengarna att få just den mjölk med de kvalitéer som han söker. Eftersom han bara köper 5-6 liter mjölk i veckan blir han inte ruinerad, inte ens med tanke på att busstransporten gör att mjölken landar på 50 kronor litern.

23 kronor litern är ett mjölkpris som övriga landets mjölkbönder inte ens skulle våga drömma om.  De skulle vara glada om de kunde komma över fyra kronor.  Så vad betyder det för dem att det finns en restaurang som är beredd att betala ett så högt pris? I nuläget, ingenting.

Magnus Nilsson hör till de krögare som har ett passionerat engagemang för maten som sträcker sig utanför köksdörren. Inte så många har gått så långt som Fäviken att man till och med har en egen gård, men bland flera av landets bästa krogar växer intresset för matens ursprung och bönderna.

Det borde vara guldläge för lantbruket, men sanningen är tvärtom att man går på knäna. Sanningen är att de flesta bönder nås inte alls av denna uppvaktning från restaurangvärlden. En mjölkbonde med 200 kor befinner sig på en annan planet, såvida det inte också finns nischproduktion som exempelvis ett gårdsmejeri.

Så vad gnäller jag då om, är det inte fantastiskt att det finns restauranger som engagerar sig i råvarorna och sätter strålkastarna på lantbruket? Jovisst, absolut. All heder åt de krogar som, liksom Fäviken, gör detta arbete. Men samtidigt hör de till undantagen. I övriga näringen vet vi hur det är, det är business as usual med irländska biffar, tyska grisar och danska kycklingfiléer som vinner racet.

Nej jag kräver inte att några få några restauranger ska omvända alla sina kollegor.  Jag vill bara ge lite perspektiv. Trenden är här och den kommer förmodligen att leva vidare, men om den ska betyda något, krävs det att den sprider sig – även till kvarterskrogen och lunchrestaurangen.

Likaså krävs det att de restauranger som redan har klivit på tåget, fyller i sina kunskapsluckor.  När kockar säger att de själva kan avgöra om en gård är ekologisk eller inte och struntar i KRAV-märkning, då är man ute på tunn is.  För hur skickliga kockarna än må vara, så är det få av dem som vet hur ett lantbruk fungerar och ännu färre som kan avgöra om en gård verkligen är ekologisk eller inte. Det är då vi får höra saker som : ” Den här potatisen är ekologisk, de sprutar bara bekämpningsmedel när det behövs.” Som om någon potatisodlare skulle spruta när han eller hon anser att det inte behövs!

Jag gillar verkligen seriösa och kunniga kockar som i samarbete med lika kunniga bönder ser till att servera mig de mest fantastiska råvaror. Det är ögonblick som gränsar till lycka. Men jag måste säga att jag egentligen ser ännu mer fram emot nästa steg i utvecklingen, när en bredare grupp av restauranger börjar söka samarbete och utveckling med en större del av lantbruket.  Då kanske det inte handlar om en unik mjölk för 23 kronor litern, utan kanske om en svensk gris där det finns en certifiering som borgar för att grisen inte bara levt ett juste grisliv, utan också ger ett godare kött. Säg en KRAV-gris som också tar hänsyn till smaken i kriterierna.

När restaurangnäringen på allvar börjar bry sig om vad svenska bönder håller på med, då kommer också bönderna att intressera sig för krogköken. Och då kommer det blir riktigt roligt att gå på krogen.

(Krönikan publicerades i senaste numret av Mat & Vänner där jag skriver regelbundet)

Nog finns det grisproducenter som föder upp ett utmärkt kött, men de hör till en liten minoritet. När jag pratar med en grisproducent med lång erfarenhet och stor kunskap om hur branschen ser ut, gör han bedömningen att cirka 10 procent av det svenska grisköttet kan sägas hålla en hög kvalitet. Ytterligare 30 procent ligger på en godkänd nivå, men resten, 60 procent, tycker han verkligen inte håller måttet.

- Det stora problemet med grisproduktionen och slakterierna är att man inte skiljer de olika kvalitéerna åt, allt försvinner in i samma svarta hål. Det gör det omöjligt för konsumenterna att kunna välja ett bra kött. Ska man sälja griskött måste det smaka bra, men den parametern är det mycket få som jobbar med i Sverige, säger han.

Personligen tycker han att man kanske i stället för reklamkampanjer borde börja i andra ändan, att se till att kvalitetssortera och att dessutom få fram fler producenter som föder upp grisar som ger ett gott kött.

Nu kan man trösta sig med att det inte krävs så mycket griskött för mästerkockarna och att det därför går att få fram det fantastiska griskött som det pratas om i broschyren “Gris by Sweden”. Men sen då? Säg att man lyckas, Sverige får anordna tävlingen, grisköttet ingår som råvara och får en massa god publicitet, vilket i sin tur leder till ökade exportmöjligheter.

Vad har man då egentligen för kött att sälja?

Vill man vara med om de affärerna, är det dags att börja jobba stenhårt med kvalitén. Nu.

Sverige skall marknadsföras som det nya matlandet. Regering och näringen satsar stora krafter på svensk mat skall bli intressant globalt sett och erövra nya marknader och ta tillbaka den förlorade delen av hemmamarknaden.

Redan på tidigt 90-tal tog LRF initiativ för att lyfta fram mervärden för svenskproducerade livsmedel. ”På väg mot världens renaste jordbruk” initierades och startades upp. Vi skulle visa omvärlden hur rena och bra de svenska livsmedlen producerades. De första åren fanns det vissa förhoppningar att det skulle kunna bli något. Vi låg bra till jämfört med andra länder i vårt närområde. Danmark använde mer än dubbelt så många doser bekämpningsmedel per hektar som vi i Sverige.

Vi började göra Miljöhusesyn, en enklare certifiering som vi själva gjorde på gårdarna. Det såg lovande ut för den svenska livsmedelsproduktionen. Vi var på gång att kunna bli ett matland att räkna med. Tyvärr så lyckades näringen aldrig föra ut budskapet och vi fick aldrig ut något merpris för vårt arbete med ”På väg” programmet”. Egentligen har Sveriges bönder aldrig helhjärtat ställt upp för att skapa en profil på vårt svenska lantbruk som skulle ha kunnat vara ett vinnande koncept.

Nu skall ”Det nya matlandet” skapas med hjälp från regeringen och samtidigt håller LRF på att arbeta fram en ny livsmedelsstrategi. Man kan fråga sig hur det här skall lyckas?

Vi har försökt att skrämma konsumenterna med att importerat inte är lika bra och miljövänligt som det svenskproducerade. Otaliga gånger har Danmark lyfts fram som varnande exempel. Läser man den svenska bekämpningsmedelsstatistiken 2009[1] och även föregående år får man sig en inte alltför uppmuntrande bild till livs. Enligt statistiken är vi på väg mot fördubblat antal hektardoser i Sverige jämfört med vad vi hade för 20 år sedan. I Danmark är utvecklingen den rakt motsatta, där är man på väg att halvera antalet doser per hektar.

Hur har vi hamnat i den här situationen? Är det näringen och den politiska attityden som slarvat bort vårt massiva försprång under det senaste decenniet? I lantbruksnäringens tidskrifter har mig veterligt inte funnits någon reaktion på det ökade antalet doser bekämpningsmedel per hektar. Inte heller verkar politikerna reagera!

Den danska borgerliga regeringen har ett politiskt program Grøn Vækst (Grön Tillväxt) som håller på att genomföras. Det innehåller flera nya åtgärder mot bekämpningsmedelsanvändingen och mål. Användningen skall minska med 28 procent, från dagens nivå som redan idag ligger långt under den svenska.

Skall det skapas strategier för livsmedel, som regeringens ”Nya matlandet”, och LRF´s egna strategi måste det finnas något bakom. Det är viktigt med bevarandet av kulturlandskapet men konsumenterna kommer att kräva mer! Det räcker inte med bara en svensk flagga på livsmedlen. Danmark med sin enkla men kommunicerbara strategi Grøn Vækst kommer att vara ett alternativ i de svenska butikshyllorna.

Det här håller på utvecklas ”Till kejsarens nya kläder” fast i livsmedelstappning.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för  hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara  påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.