I takt med att omvärlden påverkar oss allt mer, har vi ironiskt nog blivit allt mer ointresserad av den. Vi är alla som Per Gynt, som var sig sjelv nokk. Det är som att vi fortfarande lider av träningsvärk efter EU-inträdet.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för  hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara  påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.

Hem till gården var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus  Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade  att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung.

Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.

I november stormade Umeåpolisen en MC-lokal ägd av Red Devils, en supporterklubb till Hells Angels. Polisen var på jakt efter narkotika, men tillslaget gav mer utdelning än så. Förutom vapen och knark hittade man dessutom 250 kg löjrom!

Även om det här fallet hör till de mer drastiska, så finns det gott om exempel på löjromslurendrejeri. Det är många som vill snylta på Kalixlöjrommen goda renommé och det är inte att undra på, det handlar om stora pengar. Hade de kriminella männen med sk intresse för motorcyklar lyckats prångla ut löjrommen som äkta Kalix-vara, vilket den inte var, hade det gett en liten nätt förtjänst på 400 000 kronor. Och det är också därför som det både i butiker och på krogar säljs löjrom som utger sig för att vara the Real Kalix Thing, men som inte alltför sällan kommer någon helt annanstans ifrån.

Det var därför som Norbottens Kustfiskeförbund bestämde sig för att skydda Kalixlöjrommen med hjälp av EUs ursprungsmärkning. Märkningen, eller certifieringen, finns i tre olika nivåer och under hösten blev Kalixlöjrom den första svenska matvaran som fick EUs strängaste skydd, sk “Skyddad ursprungsbeteckning”. För att få den här märkningen ska matvaran, lite förenklat, ha tydliga geografiska och kulturella rötter i ett visst område och Kalixlöjrommen kan bara fångas i det bräckta vattnet längs Bottenvikskusten, mellan Haparanda och Piteå. Skyddet är EUs sätt att värna om europeiska lokala och regionala specialiteter av hög kvalitet. Kalix Löjrommen har hamnat lite av den europeiska gastronomins Hall of Fame, tillsammans med storheter som Parmigiano Reggiano, Morbier, Gorgonzola, Parmaskinka, Manchego – för att nämna några.

Hur starkt skyddet blir för Kalixlöjrommen i praktiken beror givetvis på om Livsmedelsverket och kommunerna förmår att stoppa fusket när de upptäcker det. Parmesanosten, Parmigano Reggiano, är en annan produkt som ofta drabbas av plagiat och varumärkessnyltare och konsortiet bakom osten har ett antal jurister sysselsatta för att hela tiden bekämpa kopierarna . Trots detta ser man skyddet som ovärderligt, man vet nämligen att utan EUs skydd hade man antagligen stått sig rätt slätt.

För oss konsumenter finns det nu betydligt större förutsättningar att den Kalixlöjrom som landar på våra tallrikar också verkligen är det. Och de som brukar spä ut de gyllene kornen från Bottenviken, har all anledning att sova lite sämre om nätterna framöver.

För övrigt skulle väl de medelålders männen i kriminella motorcykelklubbar kunna skaffa sig andra sysselsättningar. Vad sägs om att börja åka båge?

Det är inte bara invandraren som utgör ett farligt element i Sverigedemokraternas och deras internationella brödrapartiers värld. Det är egentligen allt som man upplever som främmande, oförståeligt och upprörande. Dagens artikel om partiets syn på kulturpolitiken är ett lysande exempel på detta. Sverigedemokraterna gillar folklig kultur, hembygdsdräkter och vikingabyar men tycker inte att man ska lägga skattemedel på Moderna Muséets nonfigurativa konst. Det är en åsikt som de inte är ensamma om, det finns åtskilliga människor som inte förstår vad det är för mening med en målning “som man inte ser vad de föreställer”. Och det finns många människor som tycker att både opera och rap är rena skräpet, likt franska Front National.

Men som tur är, är det inte de som bestämmer.

Högerextremistiska partier har alltid haft det draget av förakt inför kultur som man inte förstår sig på. Entartete Kunst kallades det för i Nazi-Tyskland. Mahler, Bartók, Paul Klee och Chagall, alla dömdes de ut som urartade.

Maten som kulturyttring, har också periodvis fått sin släng av sleven. Italienska fascisterna försökte förbjuda pastan, eftersom de ansåg att det var mat som gjorde folk dumma och lata. Det gick kanske inte så bra. Mc Donalds har inte bara hatats av vänstermänniskor, utan minst lika mycket av högerextremister, även i modern tid.

Dagens Sverigedemokrater, med herr Åkesson i spetsen, tycker dock att det är helt okej med både pizza, kebab och bulgur, kanske för att vi idag betraktar den maten som svensk husmanskonst och alltså inte “konstig”, men kanske också för att de inte riktigt har tänkt igenom hur viktig maten är för vårt svenska kulturarv.

Här följer dock en lista för Åkesson och hans grabbar, nästa gång de ska ställa till kalas. Det kanske inte blir så gott, men det är garanterat svensk mat.

- Mjölmat i alla former – välling, gröt och bröd

- Salt sill

- Sur mjölk

- Öl och brännvin

- Salt fläsk

- Rovor

Bon Appetit!

I den allmänna valdebatten har jordbruket knappt nämnts, med undantag för att det skymtat förbi i någon miljödebatt. Det är lite förvånande med tanke på att maten är en såpass het fråga och det är också lite anmärkningsvärt eftersom det faktiskt har diskuterats rätt mycket kring jordbrukspolitiken, men då främst i forum som vänder sig till de närmast sörjande. Men kanske är det ytterligare ett bevis för att jordbruket alltmer blir en angelägenhet för en allt trängre krets. Eller så är det snarare ett tecken på att denna valrörelse egentligen har handlat om ett väldigt begränsat antal frågor.

Men den som har haft möjlighet att lyssna på de mer “interna” debatterna, har inte kunnat undgå att lägga märke till ett nyvaknat intresse för jordbruket bland de rödgröna. När partiledarna för de rödgröna besökte LRFs stämma i våras, gjorde de ett sådant intryck på LRFs ordförande Lars-Göran Pettersson, att Centern måste ha blivit allvarligt oroade.

Miljöpartiet har länge haft ett intresse för jordbruket, men då främst när det gäller miljöpolitiken. Vänstern och socialdemokraterna har dock under rätt lång tid varit rätt ointresserad av lantbruket, ett ointresse som de visserligen delar med rätt många partier. Så det är inte så konstigt att deras olika utspel väcker viss uppmärksamhet inom lantbruket.

Mona Sahlin har utlovat en ny jordbrukspolitik och att en av de första hon ska ringa efter en valseger, är just LRF. Både Peter Eriksson och Lars Ohly pratar om att det är viktigt att det svenska jordbruket växer. Ja, Lars Ohly går till och med så långt att han säger att svenskt jordbruks “självförsörjningsgrad” måste öka och just det ordet har en särskild klang inom stora delar av lantbruket. Det går tillbaka till en tid då jordbruket var politiskt reglerad och det inte fanns någon världsmarknad att brottas på. Även om ordet i dag är lite av tabu, ingen vill ju vara en gårdagens man eller kvinna, så finns det ändå en stark längtan efter just detta. När det fanns en tid då det var viktigt att Sverige var självförsörjande när det gällde den egna matproduktionen. I dag ser vi hela tiden hur importen av mat ökar. På mycket kort tid har vår inhemska produktion av exempelvis nötkött, halverats. Nog förstår man dem som längtar tillbaka till en annan tid.

Men ingen har egentligen tryckt de rödgröna ordentligt på pulsen när det gäller att få reda på hur den nya politiken ska se ut eller om det ens är möjligt att öka produktionen inom det svenska jordbruket och i så fall – varför?

Idag ska Peter Eriksson tillsammans med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (m) laga mat och prata matpolitik på Ekoteket/Kulturhuset i Stockholm. Återstår att se om vi får vet något mera om hur miljöpartiet ser på framtidens jordbruk.

Startade morgonen med att debattera i TVs Gomorron Sverige med jordbruksminister Eskil Erlandsson och hans satsning på Matlandet Sverige. Så värst mycket debatt blev det dock inte. Det blev mest lite mysigt, som det ofta blir när det ska handla om svensk gastronomi. Och vem kan egentligen bli arg på en jordbruksminister som för första gången på allvar, ser jordbruket som en viktig förutsättning för att utveckla gastronomin?

Ingen naturligtvis.

Och det är egentligen inget som helst fel på idén, tvärtom skulle det kunna vara räddningen för att lantbruk som går på knäna. Ja, det brukar ofta gnällas från bondehåll men det är rätt allvarligt läge just nu.Ska det bli några bönder kvar egentligen? Vi har i dag mindre än 6 000 mjölkbönder i Sverige och färre lär det bli, i rätt snabb takt. Min elvaåriga son konstaterade häromdagen när vi körde runt i den värmländska landsbygden, att man numera oftare ser rådjur än kor. Importen av mejeriprodukter ökar, samtidigt som produktionen av mjölk minskar för första gången i modern tid. Det är allvarligt för det leder till inte bara till att mejeriföretagen måste lägga ner mejerier utan också att produktutvecklingen bromsas. Och där finns det mycket att göra för mejerierna, inte minst när det gäller osten och desserterna.

Men Erlandssons satsning på Matlandet Sverige kommer tyvärr inte att rädda svenskt lantbruk eller svensk gastronomi. Det handlar om alldeles för lite pengar och alldeles för små punktinsatser. Ska man på allvar utveckla en gastronomi, måste man få större delen av lantbruket och livsmedelsindustrin att slå in på den väg som handlar om kvalitet, smak, miljö, variation och mångfald. Man måste lämna den sexfiliga motorvägen där mat produceras utifrån pris, volym och samma kvalitet som gränsar till enfald.

Och för det räcker det inte med några 160 miljoner kronor som plottras ut på turism, exportrådet, kocktävlingar, reguljär livsmedelsforskning, småskaliga slakterier och en mängd andra projekt. Det krävs, om inte en revolution så i alla fall en rejält genomtänkt ny jordbrukspolitik som sätter gastronomin och miljön i fokus.

Annars kommer vi att befinna oss i ungefär samma läge som nu – ett fåtal duktiga krogar som köper råvaror från ett fåtal duktiga matproducenter. Men gastronomi är inte en exklusivitet, det handlar inte bara om att kunna äta fantastisk mat på förstklassiga krogar, utan att också få bra och hederlig mat i skolan, på servicehuset, på vägkrogen och i butiken. Och då räcker det inte med några få dedicerade och skickliga matproducenter, då måste större delen av lantbrukskåren med.

Det här är världens chans – ta den! Snart är det faktiskt för sent, för utan lantbruk – ingen gastronomi.

Det var på den tiden då de flesta journalister ägnade sig åt att gnälla på SJs plastinpackade mackor. Några av oss andra satt i stället i restaurangvagnen. Det var vita dukar, riktiga bestick, porslin, serveringspersonal och riktigt skapliga kockar. Maten som serverades var för det mesta god och mycket prisvärd. En längre tågresa var något att se fram emot, då skulle man hinna med ett besök i restaurangvagnen.

Men vi var alldeles för få som uppskattade detta. Vi var ett restaurangotränat folk och att spendera mycket pengar på krogen var snudd på vulgärt. Att köpa något annat än kaffe till sina medhavda mackor på tåget, gränsade till hedonism och galenskap. Och därmed fick vi vad vi förtjänade -  mikrorätter att värma själva, eller microrätter som någon annan värmer. Och ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker. Ingen ska säga att inte SJ lyssnar på kunden.

Men nog är det ironiskt att vi nu, när vi minsann har blivit riktigt varma i krogkläderna, inte kan få äta hyfsad mat på tågen. Tänk vilka möjligheter som tågen erbjuder för att presentera regionala specialitéer eller för att fungera som en scen för gästspel för duktiga kockar och krogar. Ett gastronomins tåg genom Matlandet Sverige. En fantastisk chans till marknadsföring, som ingen verkar intresserad av. Nyligen kallades Leif Mannerström in för att ta fram nya rätter till förstaklassresenärerna i X2000. Men vad spelar det för roll att Mannerström är en duktig kock, när hans rätter ändå hinner haverera i mikron?

Befria oss från flygplansmaten. Det är ju faktiskt tåg vi åker! Ett civiliserat sätt att resa.

Livsmedelsstrategi är ett rätt osexigt ord som inte brukar inge särskilt mycket hopp. Men när jag hör Sören Persson på Sigill/LRF berätta om hans pågående arbete med en ny livsmedelsstrategi för LRFs räkning, då är det precis detta jag känner – hopp för lantbruket och matproduktionen i det här landet.

Svenskt lantbruk håller på att gå ner i spagat. Å ena sidan försöker man producera “mat med mervärden”, dvs en högre djuromsorg och miljöhänsyn än övriga Europa, men samtidigt har man väldigt svårt att kommunicera dessa mervärden och i en del fall skulle jag vilja påstå att det även har skett en uppluckring av dem. Å andra sidan ska man sälja sina produkter på en marknad som bara pratar om en enda sak – priset. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Alltså måste man välja väg, antingen är det bara pris som gäller och då får man göra sig av med allt “konsument-lull-lull” som krav på att mjölkkorna ska gå på bete, att grisarna ska ha halm på golvet osv.

Eller så får man vända sig till en marknad som är beredd att betala mera för att få andra värden som miljöhänsyn, etik för folk och fä, närproducerat, ätkvalitet eller vad som efterfrågas.

Sören Persson tror att man måste välja två vägar. En liten grupp bönder kommer i framtiden ha möjlighet att producera på en prispressad marknad, förutsatt att man blir mer kostnadseffektiv än i dag. Men den stora skaran behöver inrikta sig på den marknad som handlar om andra kvalitéer än priset. Och då gäller det att tydligt säkra upp dessa mervärden och kommunicera dem ordentligt så att konsumenterna inte behöver tveka. Då gäller det också att både producenterna och livsmedelsföretagen förmår att diversifiera produktionen, att producera mat i olika kvalitéer, framför allt i de högre klasserna.

Och det gäller också att hitta nya försäljningskanaler, för annars rinner mervärdet ut i sanden när det väl når butikshyllan och hamnar i någon annans fickor än i böndernas, dvs handelns eller industrins.Och vi konsumenter måste vara med på tåget om vi vill få det lite roligare i våra kylskåp i framtiden.

Det är alltså ingen liten uppgift som väntar och det är sannerligen i elfte timmen. Men därmed inte sagt att det är omöjligt. Det här är precis vad Matlandet Sverige behöver för att kunna göra skäl för namnet och vi vet redan nu att det finns många kreatörer bland landets bönder som förmår att skapa varumärken med mervärden.

Det här är världens chans.

Ta den!

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som  Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

LRF bjuder in till presskonferens nästa vecka för att diskutera de stora frågorna. Exakt vad det ska handla om är lite svårt att förstå, men det ska omfatta ämnen som  världssvälten, livsmedelsförsörjningen men också vilken livsstil och vilka förändringar som dagens unga vill se. Inbjudna är företrädare för politiska ungdomsförbund, men även personer från Djurens Rätt och Bättre mat.nu.

- Jag vill möta den unga generationen och höra vilka livsstilsförändringar de vill se framöver, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och det låter ju alldeles utmärkt, ett möte och en diskussion med unga människor som kanske är morgondagens beslutsfattare. Det är precis sådant som lantbruket behöver, mer kontakt med konsumenterna, mer kontakt med omvärlden.

Men i nästan andetag säger LRFs ordförande:

- Jag upplever att kännedomen om vad vi bönder står för, hur vi jobbar och vilka visioner som driver oss är låg. Om detta vill vi diskutera med några av våra framtida beslutsfattare.

Återigen budskapet, “Ni förstår oss inte, men om vi bara får förklara så kommer ni att förstå att det vi gör är rätt.”

Vilket annat företag skulle resonera på detta vis, att utebliven framgång beror på att man är missförstådd?

Inget ont om Lars-Göran Pettersson, han företräder bara en rörelse där denna åsikt är utbredd – “Vi har en bra organisation, en bra produkt, men kunden förstår oss inte.”

Jag hoppas att jag har helt fel, att detta inte alls kommer att bli en uppvisning i allt gott som lantbruket står för, utan att det verkligen kommer att handla om att lyssna på vad de unga vill och att diskutera framtida förändringar.

Men jag har tyvärr haft fel förr.