Close
Enter your
text here

Matlandet Sverige

I fel sällskap
 I fel sällskap 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Delar av miljörörelsen går ovetandes industrijordbrukets ärenden när man målar ut kossan som klimatets värsta fiende och förespråkar intensivt uppfödda animalier eller enbart vegetarisk kost. Men den vägen leder inte till någon hållbar matproduktion.

Musikfestivalen Way Out West , som startar i dag, serverar inte kött och med årets sponsor, Oatly, åkte också mjölken ut. Allt för att rädda miljön och klimatet. Liknande tankar har Stockholms stad som under försommaren lanserade sin klimatkokbok som är tänkt att inspirera stockholmarna. Av klimatskäl innehåller den inte ett enda recept som innehåller nötkött. Däremot finns gris, kyckling och insekter – vår just nu mest överhypade råvara – representerade. I våras föreslog Naturskydds­föreningen en köttskatt där en viss procentsats skulle läggas på kött från olika djurslag, oavsett hur djuren fötts upp. Även där hamnade nötköttet i ett sämre läge än fläsk och kyckling. Visserligen fick det lägre prispåslag än kycklingen, men eftersom nötkött redan är så mycket dyrare, blir en prisökning på det mer kännbar.

Att snabbt producerat kött innebär mindre utsläpp av växthusgaser är ett argument som fått stort genomslag. En förklaring till resonemanget är att det passar den intensiva köttindustrin som hand i handske. Icke-ekologiskt uppfödd kyckling och gris är just detta – industriprodukter utan någon som helst koppling till landskapet. Djuren tillbringar sina liv inlåsta i stallar, ätandes spannmål och andra vegetabilier som kan vara odlade någon helt annanstans. Ivrigt stärkta av klimatargumentet argumenterar också industrin för att det är dags för korna att gå samma väg – ”stäng in dem och föd upp dem så fort som möjligt på enbart spannmål och soja!” Vi har redan en viss sådan uppfödning av ungtjurar i Sverige. Det nu så omhuldade amerikanska köttet som säljs på krog och i butik, kommer för det mesta från djur som fötts upp i trånga inhägnader, enbart på majs och soja. Det är givetvis en djuruppfödning som är ovärdig både människa och djur och som enbart förstärker de miljöproblem som ett allt mer specialiserat och industrialiserat jordbruk medför. Men se då halar man fram det dubiösa klimatargumentet!

Den andra anti-ko-linjen brukar handla om att vi bör äta grönsaker, enbart grönsaker. Och även om vi utan tvekan behöver öka vårt gröna intag, så leder även det resonemanget till ett icke hållbart jordbruk. Ett ekologiskt jordbruk behöver sina djur, och framför allt sina kor. Inte bara för gödselns skull utan också för att kornas traditionella mat, gräset eller vallen som det kallas, är oerhört viktig i växtföljden för att hålla ogräset i schack och ge näring till jorden. En stark orsak till användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel är just att jordbruket till stor del delats upp i djurgårdar och växtodlingsgårdar. Sverige är också ett land vars klimatmässiga förutsättningar handlar mycket om gräs, vilket gör stora delar av vår yta mer lämplig för betande djur än för odling av vegetabilier.
Självfallet behöver vi minska vår köttkonsumtion, men vi behöver börja i rätt ände och förändra sättet vi föder upp våra djur på. Att behandla djur med respekt kommer också märkas på prislappen och därmed radikalt påverka vår konsumtion. Och delar av miljörörelsen måste skaffa sig mer kunskap och inte låta sig luras så lätt av de som tjänar på djurfabrikernas framväxt.

 

Det är faktiskt inte vårt fel!
 Det är faktiskt inte vårt fel! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Idag fick jag sista numret av Äkta Mat i brevlådan. Där finns också denna krönika:

Konsumenten är syndabocken för dagen. Det är vårt fel att svenskt lantbruk slås ut, klimatet går åt skogen och att antibiotikaresistensen sprider sig som en löpeld genom världen. För att nämna något. Men allt snack om konsumentmakt är bara en dålig ursäkt för främst politikerna att inte sköta sitt jobb.

Du kanske inte riktigt vet om det, men det är ditt fel att korna kanske gör sin sista sommar på grönbete i år, i alla fall om de inte är ekologiskt uppfödda. På samma sätt är det ditt fel att svenska suggor snart kan vara fastlåsta med stålgrindar när de har fött sina kultingar, inte lika många dagar som de danska eller tyska grismammorna, men ändå fastlåsta.
Båda exemplen innebär rätt feta tummande på vår djurskyddslag som försöker utgå från att även våra lantbruksdjur ska ha möjligt att få bete sig naturligt. Men vill det sig illa kan det bli precis tvärtom, gris i bur och ko instängd i lagården.
Så vad är det då som har hänt, har bönderna blivit galna? Snarare är det ett uttryck för att många bönder i dag har det oerhört tufft ekonomiskt och inte klarar av konkurrensen från sina kollegor i omvärlden. Att låsa in korna i lagården och grisarna i burar är nämligen något som sparar pengar för bonden och ska man konkurrera på världsmarknaden är det bara en sak som gäller – priset!
Det ironiska är dock att man är beredd att skrota det som har gjort svenskt lantbruk särskilt, nämligen en djurskyddslag som tar större hänsyn till djuren än vad man gör i många andra länder. Och vän av ordning kan givetvis undra lite vad svenskt lantbruk då ska konkurrera med?
Allt detta är som sagt ditt fel, eftersom varannan ost och biff som vi äter, liksom 30 procent av grisköttet, är importerat! Det är du som inte har förstått att det är du som har ansvar för svenskt lantbruks överlevnad, klimatet, Östersjön och i princip hela världen, varje gång som du ska handla din middagsmat! Enligt landsbygdsministern spelar ditt matval större roll än vad han som högsta ansvarig politiker i Sverige beslutar.
Självklart har vi alla ett individuellt ansvar, men det papegojartade tjatandet från alla håll om ”konsumentmakt” och ”konsumentens val”, är mera ett uttryck för att de som verkligen har makten vill slippa undan ansvaret. För det är givetvis handeln, livsmedelsindustrin, politikerna och ibland även bönderna som har betydligt större muskler än vi enskilda konsumenter. När handeln exempelvis bestämde sig för att inte sälja ägg från höns i inredda burar, tja då försvann helt enkelt de äggen från butikerna. På samma sätt får givetvis ett politiskt förbud mot särskilt farliga bekämpningsmedel i jordbruket eller tillsatser i livsmedel en omedelbar effekt, i stället för om vi konsumenter ska hålla på att ”välja”.
Visst kan vi påverka som konsumenter, men det vi gör får sällan starkt genomslag. Ta exempelvis grisarna. Det har länge hetat att svenska konsumenter inte är beredda att betala för ett bättre grisliv, att vi hellre väljer det utländska köttet, men detta är inte riktigt sant. Visserligen har vi varit lite svaga för den danska, ofta tokbilliga fläskfilén, men annars är vi för det mesta trogna det svenska dyrare köttet och det gäller även nötköttet. Till och med slakterichefer kan erkänna att inga konsumenter i Europa är beredda att betala så mycket för sitt griskött som just vi svenskar. Merparten av vårt importerade kött hittar vi därför lite ”undangömt” i korven, färdigmaten eller på krogtallriken. Och vem kan egentligen klandra oss för att vi inte orkar leka konsumentpoliser även då? Ligger inte det ansvaret på livsmedelsindustrin, butikskedjan eller krogen som köpte in det importerade köttet?
Visst ska vi dra vårt strå till stacken, men det finns andra som har betydligt större hemläxa att göra. Och landsbygdsministern kan börja med sin!

På god väg mot vadå?
 På god väg mot vadå? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är alldeles strax val och det kan vara på sin plats att påminna om att politiken i allmänhet och under valår i synnerhet, har en förmåga att bolla lite med statistik. Det är precis vad landsbygdsminister Eskil Erlandsson just nu ägnar sig åt när han i olika media påstår att Matlandet har skapat nästan hälften av de utlovade 20 000 nya jobben. Men tittar man på jordbruket och livsmedelsindustrin ser man tvärtom att jobben har minskat. Inom jordbruket har det försvunnit 8 000 heltidsjobb, om man jämför med hur sysselsättningen såg ut 2007, året innan Matlandet startade. Inom livsmedelsindustrin har man i år haft sin sämsta notering på 4-5 år när det gäller sysselsättningen.

Den bransch där jobben har blivit fler, dock lite oklart hur många, är krogbranschen, men det har med stor sannolikhet inget att göra med Matlandet utan hänger mer ihop med andra faktorer som sänkt krogmoms och arbetsgivareavgifter.

Självklart har ett antal matjournalister, PR-människor och andra konsulter fått uppdrag, finansierade av Matlandet. Det är ingen överkvalificerad gissning att tro att det är inom de branscherna som Matlandet har haft störst effekt på sysselsättningen, men förutom att det knappast kan räknas som arbetstillfällen inom matproduktionen, så lär det inte motsvara några dryga 9 000 jobb, som Erlandsson pratar om.

Men som sagt, det är valår i år och då gäller det att få sina satsningar att framstå i ett fördelaktigt ljus, även om strukturrationaliseringens hjul snurrar mycket snabbare och sopar bort arbetstillfällen både inom lantbruket och livsmedelsindustrin. Det är detta som är den bistra sanningen och som regeringen har valt att inte låtsas om. I slutet av förra året kom regeringen med sin egna utvärdering av Matlandet som man kallade ”På god väg”. Politiker som väljer att så kraftigt blunda för den pågående utvecklingen och i stället ägnar sig åt bollfranspolitik, borde kanske få syssla med det på heltid? Men intei närheten av ett departement.

Det lackar mot val
 Det lackar mot val 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

(Krönikan har nyligen publicerats i Allt om Mat. Den skrevs i juli, då jag var betydligt mer hoppfull när det gällde politikens intresse för jordbrukspolitiken. Den optimismen har jag tappat, men mer om det senare.)

Dålig djurhållning inom EU blev lite otippat en av de stora frågorna i vårens EU-valrörelse och därmed kan det vara bäddat för att matpolitiken blir viktig även i riksdagsvalet. Det började så smått redan förra valet och i princip alla partier har sagt att de vill se en bred utredning om lantbrukets framtid och en långsiktig livsmedelstrategi. Just detta, en uttalad politisk vilja att bedriva någon form av jordbruks- och matpolitik är kanske det som kommer att betyda mest. Under lång tid har i stället politiken handlat om att inte vilja bedriva någon politik. Moderaternas och folkpartiets linje, att successivt ta bort bidragen och politiken och i stället successivt låta marknaden styra jordbruket och maten, har länge varit den rådande idén. För att inte centerpartiet helt skulle tappa ansiktet gentemot sina kärnväljare, gjorde man en Kejsarens nya kläder och hittade på Matlandet-programmet. Ett genialt PR-arbete där redan befintliga pengar och till stor del befintliga verksamheter fick nytt namn och utlovades göra Sverige till Europas ledande gastronomi. Idag tror nog inte ens de mest inbitna centerpartister att Matlandet kommer att åstadkomma någon större förändring. Däremot kan vi nog vara säkra på att mycket av pengarna, som kommer från EUs landsbygdsprogram, och verksamheterna kommer att vara kvar även efter valet, oavsett regering. Vid regeringsbyte är det säkert läge för ett nytt namnbyte.

Missnöjet med bristen på jordbrukspolitik har drabbat centern hårt, som nu famlar efter nya initiativ för att framstå som jordbrukets sanne vän. Det är inte helt enkelt eftersom man sitter i en regering som domineras av ett parti som inte ser någon framtid för livsmedelsindustrin, vilket Anders Borg sa tidigare i våras. Samma brist på tydlighet gäller även för folkpartiet och kristdemokraterna. Å ena sidan pratar i princip alla partier om att de vill arbeta för ett hållbart jordbruk, men å andra sidan vill vare sig moderaterna eller kristdemokraterna sätta upp några mål för ekologisk mat och folkpartiets Marit Paulsen gör upprepade attacker just mot ekojordbruket. Generellt får man känslan att för Alliansen så är ett hållbart jordbruk i första hand ett svenskt, inte nödvändigtvis ekologiskt jordbruk.

Sverigedemokraterna hyllar givetvis också det svenska lantbruket, vilket betalat sig. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Land Lantbruk skulle var femte bonde rösta på Sverigedemokraterna idag. Partiet var tidigare stor vän av ekologiskt, men har på sistone tonat ner det och propagerar nu för svenskt, småskaligt och mycket stöd till landsbygden. Däremot vill man avskaffa EUs jordbruksstöd, eftersom det ger för mycket pengar till europeiska bönder.

Oppositionen, dvs miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet är dock väldigt tydliga med att de vill gynna det ekologiska lantbruket. Alla tre partierna vill exempelvis höja målet för ekologisk mat i skola, dagis och äldreomsorg, även om procentsatserna skiljer sig åt. Alla tre pratar också om lokal och småskalig produktion, men om man synar utspelen närmare så ser man att det även här, som hos Alliansen, saknas djupare kunskap vilket gör argumenten spretiga.

Det vi kan hoppas på är en fortsatt intensiv debatt om vår mat och jordbruk som då lockar till sig skarpa tänkare, för om vi ska vara ärliga har inte vår jordbrukspolitik haft överskott på sådana under en längre tid och det är en förutsättning för en klok politik.

Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris?
 Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Man målar upp ett stolt och vackert program och är för en gångs skull inte blygsam utan tar i rätt ordentligt, allt för att det ska märkas. Och för att man vet hur mediaslipstenarna ska dras – är man bara tillräckligt kaxig så kommer tillräckligt många att skriva om det och svälja betet. I alla fall ett tag. Man säger till exempel att Sverige ska bli Europas ledande gastronomiska land och dessutom ska lantbruket och livsmedelsindustrin inte fortsätta att gå kräftgång utan i stället skapa 20 000 nya jobb.Och ser man dessutom till att ett antal matmänniskor av 0lika slag får samlas kring köttgrytorna så kommer det också dröja innan kritiken kommer. Om den kommer alls.

Men vid det här laget vet alla att det inte blev så mycket bevänt med Det Nya Matlandet Sverige, att det mest har handlat om att landsbygdsministern har fått resa runt och provsmaka diverse lokala delikatesser. Inget ont i det, även politiker kan behöva få ha det lite kul på jobbet.

Men när man har insett att den där idén som verkade så festlig, i själva verket har floppat, så brukar man vilja att den stoppas undan lite snyggt och prydligt för att inte behöva utstå mer spott och spe än nödvändigt. Men så resonerar inte Annie Lööf. I fredagens ATL lovar hon en ny livsmedelsstrategi som ska göra precis det som Matlandet också skulle göra men misslyckades med, nämligen att rädda det svenska lantbruket.

Möjligen skulle man kunna ge Centern en chans till om det nu fanns några revolutionerande insikter och idéer. Det gör det dock inte. Lööf radar upp tre förslag på vad den nya livsmedelsstrategin i så fall skulle åstadkomma: Den skulle ta fram förslag för att sänka böndernas kostnader, minska regelkrånglet och ändra reglerna för att svenska djurskyddslagen ska gälla vid offentlig upphandling. Två av förslagen har man redan hållit på att jobba med inom Matlandet och det tredje, att använda djurskyddslagen som minimiregel vid upphandlingar, det hade givetvis Centern som regeringsparti kunnat genomföra för länge sedan. Om man hade vågat ta striden och diskussionen med EU.

Det är inget fel att vara envis. Men ibland är gränsen mellan envishet och dumhet, väldigt tunn.