Close
Enter your
text here

nationell livsmedelsstrategi

Låt korna äta gräs!
 Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: ”Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk ”sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 

Kolla aldrig en bra story
 Kolla aldrig en bra story 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den som vill köpa ekologisk mat, säljer ut det svenska lantbruket. Det är budskapet från den klagokör inom lantbruket som alltid har sett rött så fort man hört ordet eko nämnas. I och med regeringens ekomål har nu klagokören växt till grekisk dramastyrka.

Visserligen kan man säga att regeringen till viss del har sig själv att skylla. Hela det politiska förhandlingsspelet har skötts taffligt. Landsbygdsminister Bucht lät vid ett tillfälle undslippa till lantbrukspressen att det var enklare med politiskt arbete på kommunnivå, för där kunde man ”gena lite i kurvorna”. Och så gick det som det gick med ekomålen – regeringen lyckades inte förankra detta bland de övriga partierna som var med och fattade beslut om de övergripande målen för livsmedelsstrategin – i stället dunkande regeringen in ekomålen sista stund, i handlingsplanen. Självklart gick allianspartierna i taket. Och delar av lantbruksetablissemanget, med LRFs ordförande Helena Jonsson i spetsen, (se förra blogginlägget) var snabbt ute och kritiserade regeringens mål om att 30 procent av arealen och 60 procent av livsmedelskonsumtionen i offentlig sektor ska vara ekologisk 2030.

Kritikerna menar att ökad ekologisk konsumtion med automatik innebär ökad ekologisk import och därmed slår undan benen för det svenska lantbruket. Problemet är att detta inte är sant, men varför kolla en bra story om den ändå kan tjäna ett syfte, i det här fallet att kritisera eko?

En sak som har underlättat för spridarna av alternativa fakta har varit att det saknas statistik som delar upp livsmedelsimporten i ekologisk och konventionella livsmedel. Ekoweb, som under fler år har följt den ekologiska livsmedelsmarknaden, har vid flera tillfällen försökt påtala att importen främst handlar om sådant som vi ändå inte kan producera i Sverige och att den konsument som bryr sig om att köpa ekologiskt, också ofta bryr sig om ursprunget. Men ingen har lyssnat.

Den som någon gång har satt sin fot inne i en matbutik, har ändå kunnat lista ut ett och annat. Bland annat att Ekowebs påstående verkar stämma. Då kan man se att den ekologiska importen främst finns inom produktkategorier som barnmat, kakao, kaffe, te, torkade bönor och ärtor, olivoljor, fröer, nötter, torkade bär, godis, bananer och annan exotisk frukt. Besöker man dessutom en annan affär, Systembolaget, så hittar man Sveriges näst största ekoaktör. Här är 16 procent av utbudet ekologiskt. Var femte vinflaska var eko.

Nej just det, odlingen av svenska viner är fortfarande också väldigt begränsad.

Sammantaget rör det sig alltså mest om livsmedel som är svåra att odla klimatmässigt i Sverige. Undantaget är grönsaker där marknaden skulle kunna svälja en större ekologisk odling i Sverige. Tittar vi på animalier som ägg, mejeri, kyckling, gris, lamm och nötkött så kommer det allra mesta från Sverige. Det är en stor skillnad mot det konventionella utbudet. För importen av icke-ekologiska animalier ser det ut på ett helt annat sätt. Där kommer mer än hälften av nötköttet från ett annat land, 30 procent av grisen, 70 procent av lammet och 33 procent av kycklingen.

Eller ta hårdosten, denna produkt som en gång var ett svenskt paradnummer, i dag importerar vi mer än hälften av hårdosten från ett annat land. Räknar vi om importen av framför allt ost men även en del andra mejeriprodukter till mjölkråvara, kommer en fjärdedel av mjölken från ett annat land.

Men hur är det då med de offentliga köken, det kanske är de som står för Den Stora Ekoimporten? Nej, inte heller det påståendet finns det fog för. Till att börja med utgör maten hos förskolor, skolor, äldreboende, sjukhus osv för enbart 4 procent av matmarknaden i Sverige. Nyligen gjorde också Ekomatcentrum en undersökning bland 120 olika kommuner för att ta reda på hur stor importen av eko är.I genomsnitt var 32 procent av kommunernas inköp ekologiska, vilket ligger i nivå med riksgenomsnittet. Hela 20 procent av maten var både ekologisk och svensk. Den totala andelen mat med svenskt ursprung var dessutom högre än genomsnittet, nämligen 60 procent mot 50 procent.

Ja just det, hälften av all mat som konsumeras i Sverige, är importerad. Så var finns egentligen matimporten?

 

 

Matpolitiken som kom bort
 Matpolitiken som kom bort 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Äntligen verkar ilskan över den uteblivna livsmedelsstrategin ha väckts i Lantbrukssverige. I en kort men utmärkt kärnfull artikel i Land Lantbruk utgjuter två av näringens tungviktare, Arlas Hantoft och Lantmännens Gunnarsson, sin ilska över regeringens fummel.

Det är både uppfriskande och på tiden. För en utomstående betraktare har det varit oförståeligt varför lantbruket med LRF i spetsen under så lång tid har varit så tandlösa gentemot landsbygdsministern. Först hade man åtta år med en visserligen jovialisk minister som åt sig land och rike kring och lovade göra svensk gastronomi världsledande. Plus skaffa fram 20 000 nya jobb. Därefter fick man dagens Bucht, klassisk industri-sosse som med passande retorik har lovat att göra maten till det nya stålet. Och givetvis också skapa nya jobb.

Men först och främst var löftet en nationell livsmedelsstrategi – en svensk långsiktig politik för jordbruket och maten, något som vi faktiskt saknat sedan EU-inträdet.

Och efter storstilade möten över hela Sverige har allting gått i stå och vårens utlovade strategi har ännu inte dykt upp, trots att nya datum för lansering har presenterats gång på gång. Nu senast har det hetat – ”innan nyår”.

Det hela börjar få ett löjets skimmer över sig och frågan är vilket annat departement som skulle kunna hantera en fråga på detta sätt, utan att ansvariga skulle få se sig om efter ett nytt jobb?

Och genom hela processen har LRF varit märkvärdigt nedtonade i sin kritik, trots att det alltid är mer okomplicerat att kritisera ett socialdemokratiskt statsråd än c-märkt minister. Inser man att även om strategin en dag presenteras så kommer den med stor sannolikhet inte att innehålla något av betydelse?

Oavsett så är det ändå uppfriskande att det nu pyr lite här och var. Ett ökat tryck på regeringen att på allvar börja bry sig om matpolitiken vore på sin plats.

Ett plåster för den halshuggne
 Ett plåster för den halshuggne 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”

Det handlar ju bara om maten
 Det handlar ju bara om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Just nu pågår energiöverläggningarna. Det är ett politiskt arbete på hög nivå. Diskussionerna sker mellan partiledarna och media rapporterar flitigt. För närvarande är nyheten att liberalerna har lämnat samtalen. När det gäller en annan minst lika viktig politisk fråga, maten, är situationen den helt omvända.

Under ett års tid har näringsdepartementet tragglat land och rike kring med sin livsmedelsstrategi. ”Dialogmöten” har hållits på olika platser i landet, allt för att visa att man värdesätter delaktighet och att man är en lyssnande regering som dessutom förstår att detta med jordbruk och mat trots allt är något som sker utanför tullarna.

Jag skriver ”tragglat” med vilje, för det är den bilden man får av arbetet. Trots att vår mat är en minst lika basal och viktig politisk fråga som energin, kanske rent av viktigare eftersom maten och jordbruket griper tag i så många av våra stora framtidsfrågor, så har detta främst varit en intern angelägenhet. Enbart för branschen och mediebevakningen har varit därefter. Det är främst lantbrukstidningarna som har skrivit om detta. Det är inte många som känner till att det pågår ett arbete för att forma matpolitiken för de närmaste 15 åren och det borde vara precis tvärtom. Det borde pågå debatter i TV och radio, skrivas spaltmeter om det i tidningarna, hållas seminarium och diskussioner på olika platser i landet och bedrivas studiecirklar. Och vi borde alla vara involverade på något sätt, om inte annat så borde vi åtminstone sitta och beklaga oss på fikarasterna på jobbet över sådant som vi tycker att livsmedelsstrategin borde eller inte borde innehålla.

Men icke. Det råder en för makten behaglig tystnad eftersom folket helt enkelt inte känner till att detta pågår. Behagligt därför att då behöver heller inte livsmedelsstrategin innehålla något väsentligt eftersom det heller inte finns något tryck från allmänheten.

I dag har branschen fått ”smygtitta” på ett första utkast av livsmedelsstrategin, nådigt utdelat av näringsdepartementet. Några anteckningar eller protokoll kommer dock inte att föras från mötet, vilket är en intressant hantering av offentlighetsprincipen. In i det sista hålls strategin sluten för branschen, men alla vi som äter mat, vi har inget med detta att göra. Dessutom är en inte särskilt vågad gissning att livsmedelsstrategin inte kommer att innehålla något som på allvar kommer att betyda något för jordbruket, maten, miljön, landsbygden, naturvården, kretsloppet mellan stad och land, gastronomin eller någon av de andra frågorna som jordbruket griper tag i.

Och det värsta är att det är enbart för att detta handlar om jordbruk och om mat som man kan hantera frågan på detta sätt. Med ointresse och brist på engagemang. Därför att regeringen, trots sina stora ord om att satsa på svenskt jordbruk i regeringsförklaringen, så har man inte förstått att jordbruket nyckeln till flera av våra stora framtidsfrågor. Och det är endast på grund av att det handlar om jordbruksfrågor som inte Sven-Erik Bucht har fått söka sig ett nytt jobb. Ingen annan politisk fråga skulle kunna hanteras på detta taffliga sätt utan att den ansvariga skulle kallas in till rakning.

Det är pinsamt och det är oförskämt, inte bara mot alla bönder utan mot alla oss som äter mat!

Tillägg: Mötet den 3 juni mellan den sk ”dialoggruppen”, dvs olika representanter från livsmedelskedjan, och näringsdepartementet ställdes in. Ett nytt möte är utlovat ”innan midsommar”. Eftersom strategin ska vara klar ”under juni” , så börjar det bli lite bråttom.