I senaste ATL säger LRFs ordförande Helena Johnsson att djurskyddslagen måste ändras så att den blir mer flexibel och djurägarna får mer frihet och större ansvar att sköta sin djur på bästa sätt. Likaså kritiserar hon tillämpningen av lagen och menar att bedömningen måste bli lika för alla, oavsett var man bor i landet.

Allt detta låter ju bra, mer frihet och ansvar för djurbönderna, mindre godtycke från myndighetsutövarnas sida. Samtidigt finns det något djupt oroande över detta, särskilt när man läser de högljudda kommentarer som följer på artikeln och även den övriga debatten i ämnet. Där hävdas att djurskyddsinspektörer är fanatiska djurrättsaktivister och veganer och att djurbönderna är rättslösa. Och själva djurskyddslagen är bara ett enda tokigt noll-åtta-påhitt som kom till för att göra sagotanten Astrid Lindgren glad på hennes 80-årsdag.

Jag ber bara en stilla bön att inte alltför många konsumenter följer denna debatt, för om de gör det så borde alla de lantbrukare som inte har några problem med djurskyddskontrollen, bli allvarligt bekymrade över den bild som nu sprids. Jag hoppas också att LRF, i sitt kommande arbete med djurskyddsfrågor, kommer att kryssa rätt och inte ge efter för den ibland huliganliknande debatten.

Sant är att den djurskyddslag som i dag gäller, symboliskt överlämnades av Ingvar Carlsson till Astrid Lindgren på hennes födelsedag, eftersom hon varit flitig i debatten om djuromsorg. Men sanningen är också att Lindgren var inte ensam. Det fanns en utbredd opinion som var kritisk till hur lantbrukets djur behandlades, som tyckte att det var barockt att kor inte fick beta, att höns satt instängda i burar, osv.

Och den opinionen är inte borta.

Jag är övertygad om att det sker övertramp när det gäller tillämpningen av djurskyddslagen. Det är också mycket möjligt att inspektionerna har blivit tuffare på senare tid och jag kan tänka mig att den omorganisation som skett inom djurskyddet har gjort att bedömningen ute i landet varierar och det är givetvis inte acceptabelt. Men flera av de röster som nu höjs i debatten verkar i grunden kritiska till djurskyddet och det är något helt annat. Att vara lantbrukare och djurskötare är inte vilket jobb som helst, det är ett av de mest ansvarsfulla och viktigaste arbeten som finns. Det handlar om ett yrke som är grunden för vår matproduktion och har en stor påverkan på miljön och vårt landskap, både bra och dålig beroende på hur lantbruket sköts. Dessutom innebär skötseln av djur ytterligare en ansvarsfull dimension.

Om det nu råder godtycke och rättsosäkerhet beträffande hur djurskyddslagen ska tillämpas, så måste man givetvis komma till rätta med detta. Men därifrån till att skälla all djurskyddskontroll av ondo, hota enskilda kontrollanter, ifrågasätta hela djurskyddslagen och allmänt bete sig som flåbusar – dit borde steget vara mycket långt.

Men det är det tyvärr inte.

“Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat.  Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och “safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)

Vad är egentligen makt och inflytande värt? Ja i Skånemejeriers fall är prislappen redan satt, 700 miljoner kronor är vad Lactalis bud på Skånemejerier är värt, efter att alla skulder har betalas. Uppdelat på de 650 bönder som är medlemmar i Skånemejerier innebär det en drygt en miljon kronor per mjölkbonde. En miljon kronor kan man ha mycket kul för men frågan är om det inte ändå är väl lågt pris för att sälja sin själ? Första steget togs i går, när extrastämman sa ja till att sälja sig till världens största mejeriföretag och därmed också sälja sitt inflytande som ägare till att enbart bli leverantörer. Leverantörer till ett oerhört slutet och hemligt företag som har gjort sig känt som en stenhård förhandlare som inte lägger fingrarna emellan när det gäller prisförhandlingar med mjölkbönder.

Det finns många anledningar till att klaga på föreningsföretagen och jag har själv ägnat mig åt det, där finns en tröghet i besluten som inte minst gör att man ibland är steget efter på marknaden. Men det kanske allvarligaste är att många föreningskooperativ, inte bara mejerierna, har lidit och lider av allt för svaga och okunniga styrelser. Det saknas kompetens att förstå ekonomiska rapporter, att dra upp strategiska affärsplaner och ibland har det även saknats grundläggande affärsengelska, vilket blir särskilt pinsamt när det i vissa fall handlar om internationella företag.

Skånemejerier är ett alltför tydligt exempel på detta. En expansiv ledning, som hade kunnat vara en tillgång om styrelsen hade haft en affärsstrategi och hållit styr på ledningen, har i stället förvandlats till full galopp i ren Vilda Västern-stil och på samma sätt rider man nu rakt i armarna på Lactalis.

Föreningsföretagen har en unik styrka och det är möjligheten till makt och inflytande för varje mjölkbonde, där en man/kvinna räknas som en röst. Hur mycket den är värd såg jag för första gången i Storbritannien, där mjölkbönderna hade sålt ut sitt inflytande och nu är i händerna på privata mejerier, med låga mjölkpriser som följd. Även i oktober låg brittiska mjölkpriset i bottenligan. Jag såg det ännu tydligare i Uganda, ett land utan ett enda bondeägt företag och där bonden aldrig kan veta vad han får betalt för mjölken, om han får mjölken såld eller om det helt enkelt slutar med att företaget drar med hans pengar.

Det är inte så länge det såg ut just precis så i Sverige också.

Inte kan väl minnet i Skåne vara så kort?

Grisproducenten Lars Hultström kräver i en debattartikel  att staten ska betala grisbönderna för att de ska klara av att följa lagen. Detta är samma man som har varit ordförande för Sveriges Grisproducenter och för Swedish Meats , suttit i styrelsen för SCAN AB,  HK SCAN, LRF och Svenska Djurhälsovården och som därmed har haft stora möjligheter att påverka den svenska grisproduktionens lönsamhet. Det är också samma man som med en hårsmån klarade sig undan ett åtal för vanvård av sina egna grisar.

”En djurvälfärdsersättning är den enda rimliga sättet att skapa lika konkurrensvillkor med övriga EU-länder. Att förändra svenska djurskyddslagstiftningen till EU-nivå är inte möjligt.”

Så skriver Hultström i en debattartikel i fredagens ATL. Och för en gångs skull är det inte vi konsumenter som får skäll för att vi inte betalar tillräckligt mycket för det svenska grisköttet. Hultström konstaterar i stället att konsumenterna är trogna och betalar ett högre pris, men att pengarna fastnar någonstans längs vägen i kedjan.

”Därför är det fullständigt lönlöst att inbilla sig att primärledet någonsin får del av dessa pengar. De jämförbara avräkningspriserna länderna emellan talar sitt tydliga språk. Det är således betydligt bättre att pengarna betalas via ersättning, då säkerställer man att konsumentens betalningsvilja når grisuppfödaren.”

Ett annat skäl för staten gå in med ett nytt bidrag, är att det är enda sättet att upprätthålla djurskyddet, enligt Hultström. Så här skriver han: “Den enorma prispressen som pågått i många år är inte bra för djurskyddet. En grisuppfödning utan lönsamhet skapar naturligtvis problem på sikt, nödvändiga förbättringar och ombyggnationer försenas när bonden tvingas leva på rost och röta.”

Så skriver alltså en man som under flera år har varit med och styrt ett antal organisationer inom branschen och som därmed har haft ett stort inflytande för grisproduktionens utveckling. Det är ett svidande underbetyg av inte bara sin egen arbetsinsats utan även av de olika organisationernas arbete.

En bransch som inte klarar av att följa gällande lagstiftning, med företrädare som inte klarar av att agera på marknaden, är det verkligen en framtidsbransch? Och är det statens uppgift att hålla den under armarna? Jag vet inte, men klart är att grisproduktionen inte har klarat av EU-inträdet och inte klarar av att leva fritt på marknaden, vilket sannerligen inte bara gäller fläskköttet.

Reglering var inte svaret, inte heller en fri marknad. Det är bråttom att formulera en ny jordbrukspolitik, inte bara avveckla, som verkar vara regeringens förhärskande linje.

Snart är det första metardagen och jag vet sedan flera år tillbaka att jag inte behöver uppmana min son att snabbt bryta nacken av abborrarna. Det där har han lärt sig för länge sedan. Även om han njuter både bakom spöet och senare vid stekpannan så vet han, fiskarna ska inte behöva lida.

När vi köper fisk i butiken gäller helt andra regler. Fisken har för det mesta kvävts till döds. Är den odlad så har den kanske fått en någorlunda skonsam död, i bästa fall, men det korta livet i kassen var allt annat än vad en vild lax eller torsk kan önska sig.

Andra regler gäller också när vi själva tar upp nät. Då väntar vi med trassla ur och avliva fiskarna tills vi är uppe på land. Det är på något vis som att mängden gör att vi vill vara mer rationella och effektiva. Vi kan inte höra fiskarna skrika, men vi kan ändå se dem plågas där de kippar efter luft och förgäves försöker ta sig tillbaka till det räddande vattnet. Det är lite obehagligt, men samtidigt gläds vi åt vår fångst, de gånger vi har tur.

Trots att vi är amatörer, är jag beredd att göra detta avkall från en djurvänlig behandling av fiskarna. Skulle jag vara yrkesfiskare skulle jag förmodligen inte ens reflektera över en snabb avlivning.

När djurhållning förvandlas till industri så händer det något. Det handlar om att producera mycket, mycket kött, ägg, mjölk eller fisk. Samtidigt så försöker vi att ge djuren åtminstone någon form av skydd, i form av formella och informella lagar och regler. Men det går inte att komma ifrån, merparten av vår djurhållning sätter produktionen i första rummet, inte djurens välbefinnande.

Nej, jag är inte vegetarian, jag är en köttätare av stora mått även om jag har ett mål att äta mindre kött, ett mål som är långt från verklighet. Men vår behandling av djuren blir allt mer problematisk och även om KRAV-märkta animalier är ett stort steg i rätt riktning, så är det inte tillräckligt.

När detta skrivs, så ligger det en motion till riksdagen om att förbjuda djursex, nej inte mellan djur, det har man redan tack vare seminering i princip avskaffat, utan mellan människa och djur. Jag har ingen aning om hur utbredd detta är, men det känns ändå som en oerhört perifer fråga och lite symtomatiskt för att vi egentligen inte vill ta tag i det stora problemet, nämligen hur vi behandlar djuren.

Trots att Sverige internationellt anses ha en god djurhälsa lever vi i ett land där hälften av alla mjölkkor slaktas ut efter 4 år på grund av juverproblem och fertilitetsproblem,  kycklingar som växer så fort att benen inte bär dem, grisar som har lunginflammation, bogsår och benproblem osv osv. Det är säkert bättre att vara en biff eller kotlett i vardande i Sverige än i många andra länder, men särskilt roligt är det ändå inte.

Jonathan Saffron skriver i sin tänkvärda bok ”Eating Animals” att vi aldrig skulle behandla  våra  sällskapsdjur på samma sätt som vi behandlar våra djur som ska bli livsmedel. Det har han helt rätt i. En nära vän fick för några år sedan sin älskade hund påkörd. Hade olyckan inträffat för 30 år sedan, hade nackskott varit lösningen. Nu blev det djurambulans och operation. Min vän blev ett antal tusenlappar fattigare men en hund rikare. Så skulle vi givetvis aldrig behandla en gris eller en ko och det är inte så konstigt, vi gör skillnader mellan djur och djur, en mygga smälls ihjäl utan en tanke, medan den som är elak mot en katt kan räkna med omvärldens hårda kritik.

Det finns ett starkt skäl till att vi gör skillnad mellan hunden och grisen, inte för att grisen är mindre intelligent eller inte upplever smärta på samma sätt, utan för att vi faktiskt äter upp grisen. Men just med tanke på att vi föder upp dessa djur för att de ska landa på vår tallrik, kanske vi borde behandla dem bättre än vi gör i dag, inte som våra sällskapsdjur, men drägligt?

(Publicerad som krönika i Mat & Vänner)

Det tog fem år men sedan kom beslutet: Scan kliver tillbaka in i GMO-friheten. Från den första september ska alla djur som Scan köper in ha ätit foder som inte innehåller genmodifierade grödor. I dag gäller detta för kor och lamm, men 2006 Scan släppte kravet på GMO -fritt foder till grisar. Idag gör Scan själva bedömningen att cirka 20 procent av de inköpta grisarna är uppfödda på GMO-foder.

Varför kommer då beslutet nu? En anledning är säkert Citygross lansering av GMO-fritt svenskt fläskkött under förra året. En kampanj som kritiserats högljutt och anmälts till både Konsumentverket och Livsmedelsverket. Kampanjen langade in nytt bränsle i GMO-frågan och nådde framför allt fram till konsumenterna. När Scan skriver i sitt pressmeddelande att man gör detta för att tillgodose kundernas krav, så kan man tänka sig att det var fler butikskedjor som fick upp ögonen för att här fanns en risk för stark konsumentkritik.

När sedan Citygross reklamkampanj friades av miljönämnden, var nog saken så att säga biff. Eller kotlett,kanske man ska säga i detta sammanhang.

Man kan givetvis undra varför Scan dröjde så länge och vad detta kan ha tänkas kostat Scan i förlorad goodwill och även försäljning. Men kan också undra om Scan även kommer att ställa samma krav på sin import av kött till produkter som inte ligger under varumärket Scan, en import som man dessutom planerar att öka kraftigt.

Men tills vidare kan vi nöja oss med att konstatera att undrens tid inte är förbi. Inte ens när det gäller Scan.

“I Sverige får en gris vara gris. Men får en bonde vara bonde?”

Detta har varit rubriken på den annonskampanj som Svenskt Kött nyligen har kört i ett antal dagstidningar.  I dagens DN syntes uppföljaren, en annons där man tackar för att handeln har gått med på att göra en ursprungsmärkning av charkvaror, så att vi kan se vilket land som köttet i leverpastejen och korven kommer ifrån. “Vi hoppas och tror att det kommer att hända mycket mer positivt framöver för svensk djuruppfödning”, står det i annonsens slutrader.

Hoppas och tror? Det brukar man göra i kyrkan.

Det är mycket möjligt att det finns lantbrukare som tycker att detta är en fantastisk reklamkampanj, men det finns också bönder som tar sig för pannan och tycker att de här miljonerna har slängts direkt i sjön. Eller i värsta fall, till och med slår tillbaka.

För återigen ägnar man sig åt att gå med kollekthåven bland oss konsumenter och hoppas på våra allmosor, när man vädjar till oss att vi ska köpa svenskt kött och kräva av våra politiker att det serveras svenskt kött i våra ungars skolor. Låt mig säga det på en gång: Jag köper enbart svenskt kött och visst vill jag att min unge ska få svenskt kött i skolan, det är inte där skon klämmer.

Problemet med denna kampanj är att man återigen, för femtioelfte gången i rad, abdikerar från sin roll som marknadsaktör. Bönderna och slakteriföretagen är faktiskt aktörer på marknaden. De ska se till att få ut ett så högt pris som möjligt för sitt kött och det är detta som man har misslyckats med.  En stor del av vinsten hamnar hos handeln och en ineffektiv slakteriindustri. Inte ens Scan, som faktiskt ägs av bönderna själva, klarar av att sälja köttet och det är det som är förklaringen till att grisbönderna nu går på knäna.

I stället för att gnälla och vädja till konsumenternas välvilja, borde man lägga pengarna på att se till att få fart på sin försäljning. Och klarar inte de etablerade företagen av detta, då kanske man faktiskt får starta nya.

Visst får bonden vara bonde, men när ska han eller hon egentligen bli företagare?

Det är dags att ta fram miniräknaren, både när det gäller den egna gården och när det gäller affärerna ut till kund.

På Brännpunkt i Svenska Dagbladet gick ett antal professorer och deras vänner till hård attack mot City Gross beslut att GMO-fri märka sin mat.  Det kan vara lätt att tro att det är vetenskapen som talar, att påståendet om att genmodifierade grödor skulle vara ett miljövänligt alternativ, är något som är baserat på sakliga fakta. Men trots alla professorstitlar har debattartikeln ingenting med vetenskap att göra, utan är en ren partsinlaga. Författarna väljer att systematiskt bortse från fakta som strider mot deras egen uppfattning och det är ett brott mot vetenskapens mest grundläggande regel.

Här andas inte ett ord om alla de problem som tekniken dras med. Här sägs inget om att det ökade problem av resistenta ogräs som Monsantos Roundup ready soja, majs och bomull har gett upphov till, vilket i sin tur leder till ökad besprutning. Inte heller något om att Monsanto därför utvecklar nya grödor som bygger på betydligt tyngre bekämpningsmedel än Roundup, medel som sedan länge är förbjudna i Sverige. Och inget sägs om att bekämpningsmedlet parakvat även används i odlingar av GMO-soja för nedvissning av blasten.

Artikelförfattarna låtsas heller inte om att man efter ett visst antal års odling av genmodifierade grödor får mindre skördar och problem med sekundära angrepp av skadegörare, något som återigen leder till ökad användning av bekämpningsmedel. En av de undertecknarna, Stefan Stymne, skrev så sent som i augusti på Forskarbloggen om just problemet med sekundära skadegörare. Den genmodifierade bomullen i Kina som har lett till att skinnbaggar har ökat explosionsartat och de skadar inte bara bomullen, utan även andra grödor. GMO-bomullen innehåller ett gift som dödar bomullens vanligaste skadegörare, vilket har gjort att odlarna har slutat använda bredspektriga bekämpningsmedel. Därmed har det blivit fritt fram för skinnbaggarna, vilket i sin tur har lett till ökad användning av bekämpningsmedel på andra grödor.

Stymne menar att detta inte är genteknikens fel, utan att lösningen är en vettig växtföljd och en kombination av olika bekämpningsmedel och olika typer av genmodifierade grödor. Han konstaterar sedan att ”Sådan GM-bomull har dock ännu inte tagits fram, vilket vittnar, liksom i fallet med Roundup grödorna, om den kortsiktighet som kännetecknar de företag som utvecklar kommersiella GMO.”

Men detta kortsiktiga tänkande hos kemiföretagen som leder fram till ökade skadedjursangrepp, resistenta ogräs och ökad användning av bekämpningsmedel, nämns inte i artikeln, trots att det sannerligen är miljöaspekter som tål att diskuteras.

Den utveckling som vi hittills har sett inom GMO-tekniken har bara handlat om en enda sak, att fortsätta utvecklingen av bekämpningsmedel och att skaffa sig ännu mer kontroll över lantbruket och vår mat. Allt snack om att utveckla grödor som ska utrota världssvälten har hittills bara stannat vid just prat.

City Gross initiativ att GMO-fri märka sina livsmedel hade inte behövts om det hade blivit en obligatorisk märkning av animalier som är uppfödda på GMO-foder, något som stoppades av kemiföretagen. Att kemiföretagen strider för sin sak är inget att förvåna sig över, men sedan när blev det vetenskapens uppgift att kritisera en livsmedelskedjas marknadsföring? Och vilken verklighetsuppfattning har debattörerna när de utmålat City Gross som en gigantisk aktör med enorm makt att ”vilseleda” konsumenterna? De som verkligen har makten i detta spel är just kemiföretagen med Monsanto i spetsen, för ytterst är det detta som hela GMO-utvecklingen handlar om, att ta makten över maten. Den som inte gillar City Gross kan alltid välja att handla i en annan butik, men utbredningen av GMO-odlingar har gjort chansen till ett eget val omöjligt för bönder i stora delar av världen.

Det har pågått ett tag nu, den allt mer högljudda kritiken mot Livsmedelsverkets kostråd, som främst används inom köken på förskolor, skolor, sjukhus och äldreomsorg.

“Det handlar om 30 års förstörd matlagning och därmed sämre livskvalitet. 30 år av dåligt samvete för att vi påstås äta fel”, dundrar professor Fredrik Nyström på Linköpings Universitet.

Hans främsta kritik är att Livsmedelsverkets kostråd inte baseras på modern vetenskap. Allt tjat om att vi inte ska använda smör och grädde i såser, bara dricka lättmjölk och äta lättprodukter, menar han är rent nonsens. Det är inte farligt att äta mättat fett och den diet som Livsmedelsverket förespråkar, mindre fett och mer kolhydrater, leder inte alls till att vi går ner i vikt. Däremot finns det senare studier som visar på motsatsen, nämligen att en kost med mer fett och protein och mindre kolhydrater, minskar vikten mer effektivt.

Fokuseringen på frukt och grönsaker, ni vet “fem om dan” eller att vi ska äta ett halvt kilo frukt och grönsaker, ger han heller inte mycket för. Det finns inget som helst bevis för att frukt och grönt verkligen är nyttigt. Allt snack om antioxidanter tycker han bara är rent nys. Och hans argument är att det faktiskt saknas vetenskaplig bevis. Däremot kan överdosering av vissa vitaminer, som A och E, leda till sjukdom.

Den 3 juni ska han debattera med Livsmedelsverket på Framtidens Land i Skara. Det är mig veterligen första gången som någon från Livsmedelsverket ställer upp och tar debatten om kostråden “live. Jag har fått äran att vara moderator. Det ska bli spännande, men också lite nervöst. Redan nu är debatten i gång på framtidensland.se och tonläget är ganska höjt. Jag får ta på mig hjälm.

Samtidigt tänker jag på min son som för ett tag sedan uppgivet kom hem från skolan och meddelande att nu var det lättmjölk i stället för mellanmjölk som gäller. Jag häpnade. I min enfald trodde jag att den tiden var förbi när man propagerade för illasmakande lättprodukter gentemot barn.

Diskussionen om statens styrning över maten behöver sannerligen fortsätta.

http://framtidensland.se/2010/05/fredrik-nystrom-svarar-livsmedelverket-%E2%80%9Dvem-ar-det-som-saknar-odmjukhet%E2%80%9D/

Den amerikanska dokumentären Food Inc visar upp en matindustri som har gått överstyr.   Där ett fåtal livsmedelsföretag företag kontrollerar merparten av marknaden, men som själva kontrolleras allt mindre. Det är så långt från ”The Land of Freedom” som man kan komma.

”Du kan förändra världen med varje tugga!”

Det är slutordet i Food Inc och den visar tydligt att en förändring är absolut nödvändig. Den bild som regissören Robert Kerner och författarna Eric Schlosser (Snabbmatslandet) och Michael Pollan målar upp, visar en industri som har blivit sin egen framgångs fånge. I jakten på billig mat har man utvecklat en matproduktion som har ett högt pris för miljön, djuren, konsumenterna och inte minst bönderna själva.

Food Inc är inte i första hand ute efter att skrämma oss med otäcka bilder på djur som behandlas illa, även om sådana inslag finns. I stället är detta en berättelse om makt och maktlöshet. Maktlösa är de papperslösa invandrarna från Mexico som utför de hårda och farliga jobben inom livsmedelsindustrin. Maktlös är den mamma, vars son har dött av en hamburgare smittad av e-coli, ett resultat av en visserligen lönsam, men inte särskilt sund majsdiet till korna. Och även bönderna själva, som inte vågar prata eller visa sina djurfabriker, framstår som fångade i systemet. Den amerikanska staten verkar dock ha abdikerat från sin makt och sitt ansvar som livsmedelskontrollant.

Makten finns i stället hos ett fåtal företag. Cirka 80 procent av den amerikanska köttmarknaden domineras av endast fyra företag. Kemiföretaget Monsantos genmodifierade majs och soja står för 80, respektive drygt 90 procent av majs- och sojaodlingarna.

Förutsättningen för denna maktkoncentration är ett storskaligt jordbruk. Likt ett matens löpande band producerar gigantiska majsfält i Iowa foder, som fraktas vidare till fånglägerliknande köttgårdar, för att slutligen tas om hand av enorma slakterier. Och ut kommer mat som ibland människor blir sjuka och dör av.

Är det detta som är framtiden, även för Sverige? Trots allt deltar också vi ivrigt i jakten på billiga livsmedel. En jakt som ger oss en allt mer koncentrerad livsmedelsindustri, där de tio största företagen idag står för hälften av hela livsmedelsförsäljningen på cirka 170 miljarder.  Det leder också till ett allt mer storskaligt lantbruk som koncentreras till allt färre landskap. Vi producerar lika mycket mjölk som för 30 år sedan, men i dag från 5 000 mjölkgårdar i stället för 18 000. Och endast 120 gårdar producerar merparten av våra 75 miljoner kycklingar.

Även här ser vi, om vi vågar, att djuren, miljön, bönderna och vi som konsumenter betalar ett betydligt högre pris än det som står på prislappen. Food Inc visar att detta inte är en framgångsväg, det är en återvändsgränd.

Ann-Helen Meyer von Bremen