På måndag får vi höra vad debattpanelen har att säga, men nu är det debattledarna som har ordet i en himla massa prat om fett

En liten försmak. Välkomna att lyssna!

ATL  har nyheten i sitt senaste nummer och där framgår att grundaren, Ulla Kjellander, som även sitter i Hjordnäras styrelse, är rejält besviken, vilket man kan förstå. Men det handlar om betydligt mer än besvikelse, det handlar om att Skånemejerier schabblar bort ett litet, men framgångsrikt varumärke. Hjordnära är inte bara ekologisk utan också “nära”, som Kjellander påpekar, och hämtar sin mjölk från Hjotrakten, men den nya legoproduktionen åt Skånemejerier bygger på konventionell mjölk från Skåne. Visserligen kommer den ekologiska och den konventionella mjölken att särhållas, men själva fundamentet i Hjordnäras varumärke som ett litet, helt ekologiskt och närproducerat mejeri, är borta.

Hjordnära Mejeri startades av en grupp bönder 2009. Något år senare klev Skånemejerier in som ägare och till skillnad mot rätt många andra av Skånemejeriers vidlyftiga satsningar, så har Hjordnära varit lyckat. Försäljningen har gått bra, inte minst på Stockholmsmarknaden, och mejeriet har byggt ut och ökat sin kapacitet. Konsumenterna har tyckt att Hjordnäras produkter smakar gott, men även gillat det ekologiska och det nära. Nu plockar alltså Skånemejerier bort två av tre viktiga grundstenar i varumärket Hjordnära.

Det är inte utan att man kommer att tänka på talesättet “en omvänd kung Midas”, där allt man rör vid inte direkt förvandlas till guld.

Hjordnära Mejeri st

Det är den första i en serie av program där vi pratar om tecken och tendenser i tiden. Denna gång  – sprit. Nu går vi in i den årstid som inte bara är grönskans och solvärmens, utan även det stora drickandets, med allt var det innebär.

Vi – det är Stefan Jahge och Ann-Helen Meyer von Bremen.

Och vi önskar er en god lyssning!

Det där är sannerligen ingen dum fråga, snarare en av de “eviga” och en fråga som jag tror att vi mår bra av att ständigt brottas med. Och jag har inga bra svar här. Jag gör förmodligen som folk gör mest – delar in och värderar djur olika.

Jag äter djur, varje dag. Jag trär mask på kroken och jag fiskar. Jag kan tänka mig att äta de flesta djur, även hund, katt och marsvin, så länge de inte bott i mitt eget hem eller jag har gosat med dem innan.  Överhuvudtaget är jag tacksam om någon annan dödar djuret som jag ska äta och att det sker på ett så snabbt och skonsamt vis som möjligt. Undantaget är fisk.  Där tycker jag precis tvärtom, att den bästa fisken för det mesta är den jag har fångat själv, men även här gäller regeln – att snabbt döda fisken.

Det finns vissa djur som jag inte har någon som helst sympati med och det är myggor, knott, bromsar och fästingar. Flugor ryker för det mesta också, men det händer fortfarande att jag räddar en kvidande fluga ur ett spindelnät, även om jag kanske två timmar senare slår ihjäl samma fluga utan att veta om det. Överhuvudtaget gillar jag inte om djur lider och det gäller även myggorna, men fästingarna har jag ingen som helst empati för.

En annan åsikt som jag tror att jag delar med många är om djuret befinner sig på vad jag anser som “fel plats”. Möss och myror är rara ute i skogen, men kliver de in i ditt hem, utbryter nästan undantagslöst ett våldsamt krig. På samma sätt är det med huggormar. Jag är ingen ormälskare men anser att de ska få finnas också, men kommer de in på mitt revir, då har vi, eller rättare sagt huggormarna, ett problem.

Not in my backyard-resonemanget är väl utbrett när det gäller djur, inte minst vargen.  Det är lätt för mig som bor i storstan att sitta och ömma för vargen, jag gillar vargen, det är ett fantastiskt djur. Samtidigt är jag väl medveten om att en varg på bergsknallen utanför mitt flerfamiljshus i Årsta inte skulle bli särskilt långlivad. Det skulle bli ett ramaskri bland småbarnsföräldrarna och om inte de kommunalanställda jägarna gick in, så är jag övertygad om att någon skulle ta geväret i egna händer och lösa det lokala vargproblemet, en gång för alla.

Jag kan respektera människor som väljer att inte äta djur därför att de inte vill döda dem, men jag delar inte deras åsikt. Jag anser att vi ingår i näringskedjan, vi äter djur och djuren kommer så småningom att äta oss, men det hindrar inte att vi måste ha en stor respekt för djurens liv, särskilt när vi bestämmer oss för att göra slut på det.

Mitt eget skafferi och kylskåp bågnar av mat från olika delar av Sverige och världen. Mitt problem är snarare att hinna äta upp all mat innan den blir för gammal. Nej, det ska erkännas, jag lyckas långt ifrån alltid.

Susan och hennes familj, man och fyra barn, äter samma sak varje dag, lunch som middag, – Nsima – en slags kompakt majsgröt. Till frukost blir det också majs, då i form av majsvälling. Majsen odlar de själva. Oljan, saltet köper de och ibland om de har råd, även lite socker och te. Jag vill inte tänka på vad de skulle säga om de såg mitt kylskåp.

Jag får rapporten idag från Gunnar Rundgren på telefon, som har besökt Susan och hennes familj. Anledningen är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

Familjen Mkandawire svälter inte, de har fem säckar majs kvar och snart är det dags för nästa majsskörd, men marginalerna är sannerligen inte stora. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att äta samma sak, dag ut och dag in? Känner man någon glädje över måltiden, bortsett från det basala behovet av att bli mätt?

Jag inser att jag aldrig skulle våga fråga, det är en lyxfråga, men ändå kan jag inte låta bli att undra vad det gör med människor, hur det påverkar deras liv.

En sak vet jag dock genom telefonrapporten, för Susan och hennes man är det oerhört viktigt att kunna tjäna ihop pengar till skolavgiften för barnen.  De ska nämligen inte behöva bli bönder som sina föräldrar.

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket  mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer

Så här års ser de rätt rara ut när de  vykortslikt trampar runt i snön utanför min balkong i Stockholm. Men bara om någon månad eller två kommer rätt många av mina grannar börja hata rådjuren när de likt fyrbenta slåttermaskiner går loss bland krokusar och tulpaner.

Och hatet kommer att spira allt starkare i takt med att den växande grönskan skövlas av bambisarna. Det är då man kan höra hur de mentala revolvrarna osäkras i kolonilottsområdena.  Och då brukar alltid någon fälla den årliga kommentaren: ”Man borde göra en Runar!”

Själv har jag också funderat på detta med att göra en Runar, dvs att skjuta ett rådjur direkt från balkongen. Inte för att jag inte står ut med att de mumsar i sig min och mina grannars gemensamma trädgård, jag kan faktiskt bjuda på det, utan för att jag ändå är från det gamla Sverige. Och har man rötterna i landsbygden och i en annan tid, då tycker man att rådjur inte enbart är gulliga, utan att de också är mat. God mat dessutom.

Problemet är bara att jag saknar både bössa och jaktlicens, men däremot inte insikten om att det faktiskt är förbjudet att bedriva jakt från sin balkong, något som även Runar Sörgard fick erfara.  Men tanken har ändå levt kvar. Många varma sommarkvällar har jag och mina grannar ägnat åt att diskutera hur man skulle kunna fälla ett rådjur utan gevär. En bra slangbella kanske? En fälla? Ett nät? Pilbåge?

Och efter ett tag har vi börjat fundera på lättare byten. Hararna kanske? De skulle man väl rent av kunna fånga med håv? Och duvorna? Änderna? Och hur smakar egentligen en stekt björktrast?

Än så länge har det inte blivit några viltstekar av något slag. Vi är visserligen flera i min grannport som är ”utsocknes”, men som stadsbor är vi vingklippta som jägare.

Vingklippta är däremot inte rådjuren. De har i stället anpassat sig till ett liv i staden, fullt ut. De vet hur man går över en trafikerad gata, precis som de vet att de inte behöver oroa sig särskilt mycket för människorna bland de höga husen. Ett visst säkerhetsavstånd behövs visserligen, men inte alls samma radie som på landet där människan fortfarande jagar och därför är ett större hot. De har lärt sig att ta sig en andra frukost genom att tilta fågelfröautomaten och att de kan lugnt ligga och sova middag i det höga gräset, även om några människor ligger i närheten och läser bok.

Vi kanske tror att vi har flyttat från naturen, men stora delar av naturen har flyttat med oss in till stan och den verkar dessutom klara sig bättre än vi.

För några år sedan var två av våra rådjuren fulla av skabb, en av dem var så svårt angripen att den mest låg i det höga gräset, mager och eländig. Jag ringde Stockholms Stads jägare. Snabbt, effektivt, tyst och utan att någon märkte det, avlivades de sjuka djuren. En fantastisk insats, men samtidigt kände jag ändå den där vingklippta känslan, det lite absurda i att anlita professionella avlivare. Och med jämna mellanrum ser vi notiser, om hur vildkaniner har skjutits av vid St Görans Sjukhus, eller ett antal duvor har avlivats på något torg i Söderort.

Och det är då man tänker tanken varför denna jakt egentligen inte skulle kunna skötas av olika jaktlag i stadsdelarna? Självklart med genomförd jägarutbildning där stadsjakt är ett obligatoriskt inslag i utbildningen och där jägarlicensen inte räcker livet ut, utan för varje år måste förnyas.

Närodlat och stadsodling är i dag trendiga sysselsättningar, varför inte också närskjutet? Vilt är dessutom det mest klimatvänliga köttet, så vad väntar vi egentligen på? Naturen är här, trots att vi försökte flytta ifrån den.

(Texten har publicerats som krönika i senaste Mat & Vänner)

Jag är ingen motståndare till kött, tvärtom en stor köttätare och jag tror att kor och lamm som framförallt föds upp på gräs inte bara är vettig mat utan också gör nytta i jordbruket och i landskapet, men jag vet att jag trots allt äter alldeles för mycket. Det här är inte en krönika om det är rätt eller fel att äta kött, utan mera en fråga, vad ska man göra med mig och alla andra som trots all kunskap ändå äter för mycket kött?

Det verkar egentligen som det bara finns två sätt som minskar köttet på tallriken, mindre pengar eller gudomligt ingripande. För är det något land som har lyckats hålla nötköttskonsumtionen i schack, trots en ökande medelklass, så är det Indien. Och det finns en enkel förklaring till det – det starka förbudet i religionen mot att döda en ko som också är sanktionerat av staten i vissa indiska delstater där det på sina håll kan ge upp till sju års fängelse för att slakta en ko.

Det finns flera förklaringar till kons särskilda status. Rent praktiskt handlar det om en tidig insikt om att Indien inte klarar av att hålla en massa kor för köttproduktion, bättre då att ta vara på mjölken och dyngan (som bränsle och byggmaterial) eller att använda oxen som dragdjur i stället för att äta köttet. Men hur har man lyckats med detta? Jo genom att ge kossan en snudd på gudomlig status. Kon är i sig ingen gud, men däremot kan upp till 300 olika gudar färdas inuti en alldeles vanlig ko. Kor ger därmed inte bara lycka utan också välsignelse på en rad olika sätt. Och vem vill döda en varelse som rymmer så mycket gudomlighet inom sig?

En annan sak med kossan är att hon är bara en återfödelse från människan. Mellan en djävul och en ko krävs det dock 86 återfödelser, rätt hårt arbete alltså, och dödar man en ko rasar man ner till noll igen och blir en djävul. Tror man på detta så aktar man sig nog rätt noga för att sätta sina tänder i en högrev.

Nu säger förstås vän av ordning att koätarförbudet kringgås på en rad olika sätt, vilket är sant. Det slaktas kor även i Indien, både lagligt och framför allt olagligt. Dessutom har på senare tid inte bara kycklingkonsumtionen utan även nötköttskonsumtionen ökat. Anledningen anses vara den klassiska – en växande medelklass som vill lägga sig till med västerländska matvanor.

Men fortfarande verkar den gamla religionen behålla ett visst grepp, köttätandet ligger på 5,5 kg per person, där det mesta är kyckling, en rätt avsevärd skillnad mot vår köttfest. Kanske inte The Shiva-way kommer att hålla i framtiden, men den har onekligen fungerat rätt länge. Har Köttfri Måndag funderat på detta?

Totalt strömmade det in ansökningar motsvarande 90 miljoner kronor, av dessa var det 25 miljoner som fick ett ja. Och frågan är om man ska gratulera eller beklaga de som lyckades kamma hem pengar? För alla som har sökt den här typen av bidrag vet att det innebär en nervpåfrestande och tidsödande byråkrati. Det krävs en särskild administrativ passion för att orka med det och inte tappa bort kreativiteten längs vägen. Och frågan är om inte den känslan har drabbat projekten redan vid ansökningarna, för spännande är kanske inte det första man tänker på.

Precis som tidigare år är flera av projekten av den kalibern att de hade blivit verklighet ändå, utan några Matlandspengar. Det handlar om mer reguljär livsmedelsutveckling. Som exempelvis SIKs projekt att utveckla förpackningar (500 000 kr)  Djupfrysningsbyråns arbete att ta fram försäljningsstatistik av fisk inom restaurang och storhushåll (120 000 kr) eller Karolinska Institutets utveckling av ett webbverktyg “för bedömning av skolmat för dokumentering och uppföljning mot den nya skolmatslagen” (nästan 900 000 kronor). Och nog känns det lite apart med SIKs arbete med “utvärdering av hållbarhetsstandarder för sojaproduktion” (170 000 kr). Visst är brasiliansk soja i djurfoder en het potatis, men är detta verkligen en fråga för Matlandet Sverige?

Och vad ska man säga om att Restaurangakademin fått nästan 700 000 kronor för att få fram fler kvinnliga tävlingskockar? Självklart behöver krogvärlden lära sig att åtminstone stava till genus om man ska vara den moderna framtidsbransch som man vill framställa sig som, det börjar kännas allt löjligare med alla dessa manliga kockar som står och mottar den i princip kvinnliga journalistkårens beundran, men är det verkligen statens uppgift att gå in med pengar till detta? Känns det inte väldigt mossigt att Årets Kock och Kocklandslaget inte förmår att matcha fram kvinnliga kockar? Och borde inte staten, som redan finansierar delar av denna tävlingsverksamhet, redan ha ställt som ett självklart krav att även kvinnliga kockar ska ges en chans?

En annan intressant utveckling är att satsningar på ekologisk mat bara verkar krympa. I år handlar det om cirka 6 miljoner som går till projekt som uttryckligen ska arbeta med ekologisk mat. Tidigare hade ekoprojekten en egen pott och fick 2008 nästan hälften av pengarna. Ska man dra några slutsatser av detta så verkar det inte som att regering och Jordbruksverk ser eko som någon särskild prioriterad framtidssatsning, trots att jordbruksministern gång på gång har poängterat detta när det gäller Matlandet.

Samtidigt har ändå en del blivit bättre när det gäller fördelningen av pengar. I år går bara drygt 6 av de 25 miljoner till SIK (Institutet för Livsmedel och Bioteknik). Tidigare år har man tagit hand om nästan hälften av pengarna, pengar som till stor del används just till reguljär livsmedelsforskning och som sagt, troligen hade bedrivits ändå, oavsett Matlandspengar. Här finns också några projekt som verkar lovande, t ex  Köttbranschens projekt att ta fram en vidareutbildning för charkuterister, Livsmedelsföreningens innovationstävling inom livsmedel, Bosarps Kycklings projekt för att stärka och utveckla den ekologiska kycklingproduktionen och Svenska Vinodlares utbildningar för vinproducenter.

Rätt många projekt riktar sig till de offentliga storhushållen. Det är bra att denna strykklass inom restaurangvärlden får lite input, men samtidigt är det naturligtvis svårt att veta om det blir mer snack än verkstad. Formuleringar som “Att tillsammans med personal och ätandes inom offentlig sektor ta fram en användbar forskningsbaserad tankemodell för att skapa bättre måltidsupplevelser i svenska skolmatsalar”, kan givetvis vara precis det som skolmaten behöver, men på något vis reser sig nackhåren på mig.

Trots att Jordbruksverket bl a velat prioritera primärproduktionen för utveckla svenska råvaror och “mervärden som exempelvis miljöhänsyn, djurhälsa, unika smaker och kvalitet”, så är det rätt få projekt som handlar om just detta. Det är sorgligt för det är ändå detta som är grunden för en gastronomi.

Men å andra sidan, det ska fan att vara Jordbruksverk och Landsbygdsminister. Hur mycket storverk kan man egentligen förvänta sig av 25 miljoner kronor?

I somras drog sonen upp ett praktexemplar av asp. Stolt visade han upp baddaren, fick beröm av sportfiskare i fiskebutiken och ännu stoltare moder la givetvis ut bilden på facebook. Det tog mindre än en minut innan kommentarerna strömmade in – var aspen månne inte utrotningshotad? Svettig moder googlade och kunde med en suck av lättnad konstatera att just under sommaren var inte fisken förbjuden att fånga. Men ändå, förutom att vi var en hårsmån från evig fördömelse, så kändes det inte bra. Det var nästan trösterikt att fisken sedan smakade skräp som tillagad.

Att äta fisk har blivit komplicerat och även att fiska den själv. För att inte tala om den odlade, där vi ideligen får rapporter om de miljöproblem som fiskodlingarna orsakar och all foderfisk som odlingarna dammsuger.

Henrik Norström på Restaurang Lux i Stockholm har under fem år jobbat med att enbart tillaga fisk som antingen är fångad eller odlad på ett juste sätt, men även han tycker det är komplicerat.

- Yrkesfiskarna säger en sak och WWF en annan . Det känns inte som att man jobbar åt samma håll. Det är väldigt svårt att få fram fakta, säger han.

På måndag är det dags att diskutera det stora fisk-dilemmat på Skafferiet – gastronomisk debatt på Berns som anordnas av journalisterna Per Styregård, Anders Rydell och Johan Lindskog. Henrik Norström kommer tillsammans med Rune Wikström från Yrkesfiskarna Stockholm, Inger Näslund WWF och Björn Rising på Hav- och Vattenmyndigheten att gå en match i fiskfrågan.

Debattledare är jag och Stefan Jahge och vi tänker inte flyta medströms. Välkommen om du har vägarna förbi!