Din matlagning kan helt oförskyllt ha kommit in i en kulinarisk återvändsgränd: Allt du tillagar och äter smakar ungefär likadant, inte dåligt men maten är tråkig och enformig.

Då kan det vara så att du sitter i fast Sellerifällan. Det finns bara en väg tillbaka och det är att vända helt om och börja om från början med att läsa kokboken innantill och faktiskt göra som det står – in i minsta detalj.

Sellerifällan har fått sitt namn efter låtsaskockarna Werner och Werner – Sven Melander och Åke Cato – som hade det kännetecknet att med tysk brytning alltid säga: ”Det går lika bra med selleri!”

Känner du igen dig i följande sitter du i fällan: Du har hittat ett nytt spännande recept; på nätet, eller kanske i en kokbok du fick för tre jular sedan. Det viktiga är att receptet är nytt och tidigare oprövat av dig.

Den som sitter i sellerifällan kommer garanter att göra en, troligen fler av följande saker:

1. Receptet innehåller en hel del olika råvaror och kryddor du inte har hemma och som inte finns i din Konsumbutik tvärs över gatan. Du hoppar därför över en eller flera ingredienser eller ersätter de med något du har hemma.
2. Receptet innehåller någon eller några ingredienser du inte tycker om – eller tror att du inte tycker om, men som du faktiskt aldrig smakat. Du tar därför inte med den här ingrediensen när du lagar till rätten. Det kan till exempel röra sig om sådant som fläsksvål, rå lök, ingefära, ansjovisspad, HP-sås, fransksenap, kycklinglever, ostron eller i stort sett vad som helst du inte gillar.
3. Receptet innehåller – vad du tycker – en hel del onödiga åtgärder som du struntar i att utföra. Till exempel att torrosta spiskummin eller Sichuanpeppar innan de får puttra med i grytan.
4. Receptet innehåller – vad du tycker – för exakta tids-, temperaturangivelser, som till exempel: Fisken ska marineras i 30 minuter. (Du marinerar den minst 2 timmar) Den danska fläsksteken ska väga mellan 1 och 1,2 kilo. (Du tar en rejäl bit skinka på sisådär 4 kilo.)
5. Receptet innehåller – vad du tycker – är överdrivet mycket eller för den delen lite av någon ingrediens. (”Va! har de bara en vitlökklyfta, jag tar nog fem!” ”Va! ska det inte vara olivolja i det här. Receptet är ju i alla fall från Palermo så jag tar minst en deci.” ”Va! ska det vara olivolja i det här. Inte använder man olivolja i Ostabkhazien. Det får bli smör i stället.” Och så vidare.)

Var och en begriper att en rätt som tillagas enligt ovanstående inte ens påminner om originalet.

Att din anrättning smakar annorlunda betyder inte att du lagat en maträtt som smakar illa eller för den delen smakar sämre än originalet, men du har lagat en maträtt som du har hittat på. Till slut kommer allt du lagar att smaka samma.

I längden blir det här beteendet väldigt svår att bryta sig ur för till slut tänker du att det är ingen idé att pröva nya rätter ”allt smakar ju ändå lika dant.”

Fråga mig, för få har suttit fast i sellerifällan lika djupt som jag. Utan hjälp från min hustru som numera tvingar mig att följa recepten skulle jag fortfarande sitta fast djupt.

Nyligen befann jag mig på jobb på Tjörn. Där mitt ute i obygden hade en äggproducent startat ett litet bageri som bakar alldeles lysande maränger. Kan man bli annat än glad?

Så där är det lite varstans numera, små producenter som bestämmer sig för att ta fram en god korv, ost, öl eller varför inte maränger. De är fortfarande i sådan förkrossande minoritet och utgör en så liten del av livsmedelsproduktion, men det är precis detta som vi behöver mera av, om det helt enkelt ska bli roligare att äta i Sverige.

Så all heder åt små, lokala producenter som gör mat av god kvalitet, de kan vi aldrig få för många av.

Men det jag vänder mot är ”närproducerat”, ett ord som egentligen inte säger någonting och som därför kan tas som gisslan av alla som vill tjäna pengar på trenden.  Vi har inte ens någon definition av begreppet, till skillnad mot Storbritannien som satt gränsen inom fem mils radie. Det är därför som i princip alla livsmedelsföretag kan hävda att de är närproducerade, tja, de gör ju “svensk” mat, brukar det heta.  Det är därför som mejerierna nu skjutsar sin mjölk land och rike kring för att vi ska få ”närproducerad” mjölk. Och det var därför som Lantmännenägda Doggy marknadsförde sin hundmat som närproducerad, trots att den bara tillverkas på en enda ort i Sverige.

Men nu börjar begreppet närproducerat att synas lite mer i sömmarna. Doggy fick till exempel backning för sin marknadsföring av Marknadsdomstolen och i början av sommaren anmäldes Svenskt Sigill för vilseledande marknadsföring kring närodlat. Svenska Biodynamiska föreningen, som stod bakom anmälan,  anser att ett livsmedel bara ska ska få kallas närproducerat om hela kedjan också är det och inte bygger på importerat kraftfoder eller konstgödsel.

Jordbruksverket kom också nyligen med en rapport där man sa att det inte alls är säkert att konsumenter får alla de värden som de förknippar med närproducerat, att de faktiskt riskerar att bli lurade. Vi köper nämligen närproducerat av en rad olika skäl. Vi vill ta ansvar för klimatet och miljön, gynna lokala producenter och sysselsättningen på landsbygden, stödja en god djuromsorg och köpa mat med hög kvalitet, god smak och en tydlig avsändare. Men enbart “närproducerat”, så vidlyftigt som begreppet används i dag, ger inga som helst garantier för dessa mervärden.

De småskaliga matproducenterna gör en heroisk insats för att utveckla svensk gastronomi. Ibland blir resultatet lysande, ibland det mindre bra, men bara detta att de strävar att bryta hegemonin i våra butikshyllor är värt allt stöd. Är det något de inte behöver, så är det oseriösa företag som rider på närproducerat-vågen och urholkar begreppet. Det påverkar även de små företagens trovärdighet. Skit har som bekant en förmåga att stänka längre än man tror.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Jag har tänkt mig att han helt enkelt ska berätta hur Nibble Gårdsgris har lyckats etablera sitt varumärke och sin marknad.

Sven-Erik Johansson säger först blankt nej.

- Jag vill inte prata om varumärke och marknad i största allmänhet, jag vill prata om att vi måste satsa på ett gott djurliv och en god smak, annars har vi inget att konkurrera med. Det räcker inte med att man är lokal eller småskalig, säger han med eftertryck.

Det var nämligen därför han en gång startade sin verksamhet och bröt sig ur Scan, han ville producera en bättre kvalitet, en kvalitet som det inte fanns utrymme för inom Scans likriktade volymproduktion.

- Det är min fasta övertygelse om att Sverige aldrig kan konkurrera med enbart bulkproduktion och det gäller alla, även de som är små och lokala.

- Så du menar att det inte räcker med att osten kommer från ens hembygd för att den ska uppfattas som bra, undrar jag.

- Nej, det räcker inte, säger Sven-Erik.

Så jag föreslår att han ska komma och säga precis just detta, att framgången inte kommer automatiskt bara för att osten eller korven är lokalt och småskaligt producerad.  Den måste också vara bättre än den mat vi köper i den vanliga livsmedelsbutiken och bättre är, enligt Nibble, god smak och god djuromsorg.

Och det resonemanget passar utmärkt i ett föredrag om hur man ska utveckla sin marknad.

Sven-Erik Johansson kommer den 23 september till marknadsdagen för nya livsmedelsproducenter. Jag ser fram emot det.

Efter åtta år i Guantanamolägret har Ibrahim al-Qosi nu fått sitt straff tidsbestämt till 14 års fängelse. Den 51-årige sudanesen har erkänt att han varit med i al-Qaida och att han stöttat terrorism. Han var kock åt Usama bin Ladin.

al-Qosi måste ha förhörts ingående, men CIA har varit förtegen med vad för slags mat Usama åt när han satt ock tryckte i grottan, men om vi antar att al-Qosi lagade sitt hemlands mat blev det mycket majspannkaka gräddad under planeringen av den 11 september.

När jag på CIA:s hemsida, www.cia.gov, söker på ”pancakes” får jag inte en enda träff. Varför försöker man hemlighålla att Usama är en pannkaksätare? Jag har mina teorier.

När det gäller elakingars i största allmänhet och deras matvanor är journalister, populärhistoriker och filmmakarna så klart omåttligt intresserade. Hitlers kost (vegetarian) är ju numera kända av alla som läst en bok eller sett en film om andra världskriget.

I Rom invigdes Colosseum år 80 e kr med att under hundra dagar döda 10 000 människor och 11 000 djur inför en olivknaprande åskådarmassa. Rommarnas matorgier har (felaktigt) skildrat i många filmer. De flesta romare åt väldigt städat och då nästan uteslutande bara bröd, oliver, grönsaker och ost. En köttbaserad diet ansåg rommarna vara barbarisk.

Hur som helst så ser jag fram emot att läsa kommande intervjuer med kocken Ibrahim al-Qosi – kanske ger han även ut en kokbok – och jag blir då inte förvånad om det visar sig att Usama bin Ladin är 100% vegetarian.

Att vegetarianer är sällsynt elaka lär stå klart för alla som känner vår historia. Det stora frågan när det gäller vegetarianism är dock denna: Är det så att elaka människor bli vegetarianer eller är det så att vegetarianism leder till att man blir elak? Din gissning är lika god som min. För att vara på den säkra sidan bör vi dock alltid se till att varje måltid innehåller en bit från samtliga delar av kostcirkeln, alltså även en bit kött om än aldrig så liten.

Fotnot: TV 4 har ett recept på sudanesisk (äggfri!!!) majspannkaka (http://www.recept.nu/1.206492/recept.nu_redaktionen/efterratter_godis/ris/majspannkaka_fran_sudan). Hur CIA ställer sig till att den här informationen finns tillgänglig på nätet är inte officiellt, men de lär knappast vara jublande glada på huvudkontoret i Langley.

Nu är det dags igen. Tysklands president, Christian Wulff, har hamnat i rejält blåsväder sedan det visat sig att  hans “hovleverantör” är bageriet Gaues Bäckerei.  Bageriet räknas som ett av de allra bästa och säljer sitt bröd till ett antal trestjärniga hotell och restauranger, samt till välrenommerade TV-kockar.  Så det är inte kvalitén som är problemet, det är avståndet.  Gaues Bäckerei ligger i Hannover, presidentens bostad (Schloss Bellevue) finns i Berlin, en sträcka på 30 mil. I dessa tider av klimatsmart mat och vurm för det närproducerade, anses brödtransporten som inte bara miljövidrig, utan också som vulgär hedonism.

Den fråga som nu ställs är varför inte presidenten köper sitt bröd från något av bagerierna i Berlin? Duger inte de?

När brödleveransen blev känd, dröjde det inte många timmar innan kritiskstormen bröt loss från diverse oppositionspolitiker och miljöorganisationer. I Süddeutsche Zeitung säger en upprörd Claudia Hämmerling (De Gröna) att hon visserligen älskar Thüringer Rostbratwursten, men aldrig skulle drömma om att få dem hemlevererade. Hon tar sitt miljöansvar och äter dem endast när hon är på semester i Thüringen.

Berlins Hantverkskammare, en lobbyorganisation för hantverksyrken, har också surnat till och säger att det minsann finns lika bra bagare i Berlin som i Hannover. Så det så!

För bagaren själv, Jochen Gaues, har det politiska bråket inneburit strålande gratisreklam och nya kunder. På hans nya t-shirt står det: “Presidentens bagare kommer från Hannover och heter Jochen”.

Den tyska maten har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige och brukar beskrivas som stabbig, flottig och utan finess. Knödel, Braten, Schweinehaxe, Eisbein, Sauerkraut, Fleischwurst – nej den tyska maten låter brutalt barbarisk i svenska öron och framför sig ser man ett dallrande berg av fläsk och flott.

Tills man smakar. Det är då det händer. När maten landar i munnen är det som om det vanliga analyserandet av smak, textur och komposition, som den lätt yrkesskadade hjärnan annars ägnar sig åt under en måltid, helt sätts ur spel. Åt skogen med alla analyser – det här är helt enkelt god mat! Och det som slår mig är att detta är en sällsynt upplevelse på svenska krogar, när reptilhjärnan, eller magen, eller känslan, eller kalla det vad ni vill, sätter in och man diskret tittar sig runt axeln och undrar om det är okej att slicka tallriken. 

Just detta inträffar återigen när jag äter lunch. Jag befinner mig för femtioelfte gången i Bacharach, en liten stad mellan Mainz och Koblenz, i Rhendalen, närmare bestämt på Rhein Hotel. Jag äter  en av Andreas Stübers signaturrätter – Rieslingbraten och trots att jag gjort detta så många gånger förr, överväldigas jag ännu en gång när njutningens autopilot kickar igång.

Det är egentligen ingen märkvärdig rätt, en rieslingmarinerad stek i skivor som serveras med gräddsås och det tyska svaret på  pasta – spätzle. Men steken är ett gudabenådat långmarinerat långkok , så mjäll att den faller sönder vid gaffels beröring och landar fjäderlätt i munnen. Och spätzlen färskt nygjord, perfekt gyllenbrun.

För mig är detta ett stycke paradis på jorden. För rhenländarna är detta inget märkvärdigt. God mat är en självklarhet.

Det är inte för inte som lösenordet till hotellets trådlösa nätverk är just - rieslingbraten!

Ingen naturligtvis.

Och det är egentligen inget som helst fel på idén, tvärtom skulle det kunna vara räddningen för att lantbruk som går på knäna. Ja, det brukar ofta gnällas från bondehåll men det är rätt allvarligt läge just nu.Ska det bli några bönder kvar egentligen? Vi har i dag mindre än 6 000 mjölkbönder i Sverige och färre lär det bli, i rätt snabb takt. Min elvaåriga son konstaterade häromdagen när vi körde runt i den värmländska landsbygden, att man numera oftare ser rådjur än kor. Importen av mejeriprodukter ökar, samtidigt som produktionen av mjölk minskar för första gången i modern tid. Det är allvarligt för det leder till inte bara till att mejeriföretagen måste lägga ner mejerier utan också att produktutvecklingen bromsas. Och där finns det mycket att göra för mejerierna, inte minst när det gäller osten och desserterna.

Men Erlandssons satsning på Matlandet Sverige kommer tyvärr inte att rädda svenskt lantbruk eller svensk gastronomi. Det handlar om alldeles för lite pengar och alldeles för små punktinsatser. Ska man på allvar utveckla en gastronomi, måste man få större delen av lantbruket och livsmedelsindustrin att slå in på den väg som handlar om kvalitet, smak, miljö, variation och mångfald. Man måste lämna den sexfiliga motorvägen där mat produceras utifrån pris, volym och samma kvalitet som gränsar till enfald.

Och för det räcker det inte med några 160 miljoner kronor som plottras ut på turism, exportrådet, kocktävlingar, reguljär livsmedelsforskning, småskaliga slakterier och en mängd andra projekt. Det krävs, om inte en revolution så i alla fall en rejält genomtänkt ny jordbrukspolitik som sätter gastronomin och miljön i fokus.

Annars kommer vi att befinna oss i ungefär samma läge som nu – ett fåtal duktiga krogar som köper råvaror från ett fåtal duktiga matproducenter. Men gastronomi är inte en exklusivitet, det handlar inte bara om att kunna äta fantastisk mat på förstklassiga krogar, utan att också få bra och hederlig mat i skolan, på servicehuset, på vägkrogen och i butiken. Och då räcker det inte med några få dedicerade och skickliga matproducenter, då måste större delen av lantbrukskåren med.

Det här är världens chans – ta den! Snart är det faktiskt för sent, för utan lantbruk – ingen gastronomi.

Men vi var alldeles för få som uppskattade detta. Vi var ett restaurangotränat folk och att spendera mycket pengar på krogen var snudd på vulgärt. Att köpa något annat än kaffe till sina medhavda mackor på tåget, gränsade till hedonism och galenskap. Och därmed fick vi vad vi förtjänade -  mikrorätter att värma själva, eller microrätter som någon annan värmer. Och ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker. Ingen ska säga att inte SJ lyssnar på kunden.

Men nog är det ironiskt att vi nu, när vi minsann har blivit riktigt varma i krogkläderna, inte kan få äta hyfsad mat på tågen. Tänk vilka möjligheter som tågen erbjuder för att presentera regionala specialitéer eller för att fungera som en scen för gästspel för duktiga kockar och krogar. Ett gastronomins tåg genom Matlandet Sverige. En fantastisk chans till marknadsföring, som ingen verkar intresserad av. Nyligen kallades Leif Mannerström in för att ta fram nya rätter till förstaklassresenärerna i X2000. Men vad spelar det för roll att Mannerström är en duktig kock, när hans rätter ändå hinner haverera i mikron?

Befria oss från flygplansmaten. Det är ju faktiskt tåg vi åker! Ett civiliserat sätt att resa.

Vad hjälpte det då att man innan sommaren gjorde om mjölkförpackningarna med mönster från hembygdsdräkter för att ytterligare appellera till knätofskänslan som ändå bor någonstans djupt inom oss? Redan då måste ju ledningen ha anat att ekonomin inte skulle gå ihop.

Milko kommer att få stora imageproblem med sin Värmlandsmjölk, när mejeriet i Karlstad försvinner och mjölken i stället ska göra en resa på 70 mil fram och tillbaka i mejeriet i Grådö. Visserligen har aldrig transporterna varit det stora argumentet för värmlänningarna, om man som utflyttad värmlänning nu får drista sig till att ha några synpunkter i frågan, det har i stället handlat om att ha kvar arbetstillfällen i länet. Det är värnandet av arbetstillfällen som har gett Konsum Värmland dess framgångar, när de envisats med att ha kvar sin egen charktillverkning och bageri, när andra konsumföreningar har sålt av. Och det är värmländska jobb som har varit det starkaste skälet till Värmlandsmjölken, inte miljöhänsyn. Värmland hör till den mellanbygd som har tagit rejält med stryk under de senaste 20 åren. Självklart månar man om de jobb som trots allt ändå finns kvar.

Och frågan är hur värmlänningarna kommer att ställa sig till Värmlandsmjölkens nya innehåll, kommer det att räcka med att mjölken kommer från Värmland när mejeriet är borta? För den grupp konsumenter som vurmar för det närproducerade, har argumentet dock blivit allt ihåligare. Vi kan gapa om närproducerat hur mycket vi vill, när den stora utvecklingen ändå handlar om fortsatt strukturrationalisering.

“Närproducerat – ett skämt!” utbrister Expressens Tommy Hammarström i dagens ledare.

Och man är böjd att hålla med.

Anledningen är nämligen att Quick bestämde sig i början av året för att på några av sina restauranger enbart servera halal-kött i sina burgare och ersätta baconskivorna med kalkon. Orsaken var enkel, det handlade om restauranger som låg i områden med stor muslimsk befolkning, en kundanpassning helt enkelt.

Man kan tycka att det inte borde ha ordats mer om detta, men i stället blev det politiskt ramaskri och inte bara från den yttersta högerkanten i form av Le Pen i Front National, utan även från socialisternas sida. Det har skrikits om diskriminering och politiker från Sarkozys parti, UMP, har uppmanat till bojkott av hamburgerkedjan för att “återställa friheten att välja”.

Men naturligtvis handlar det inte om någon valfrihet. Om snabbmatskedjan i stället bestämt sig för att på några få restauranger enbart servera vegetariska alternativ, hade det förmodligen inte sagts ett pip.

Någon dag senare berättar en kamrat som varit på semester i Frankrike att den franska förlusten i fotbolls-VM, nu skylls på att laget består av så få “riktiga” fransmän. Och även det är kommentarer som inte enbart fälls av tokhögern, utan även av en så kallad upplyst, intellektuell medelklass på vänsterkanten.

Frankrikes rasism sprider sig som röta och berör allt – även burgaren och bollen.

Och nu hörs det allt fler röster som anser att Frankrikes förlust i fotbolls VM, beror på att det är för få “riktiga” fransmän med i laget.