I regeringens satsning på Matlandet Sverige utlovas 20 000 nya jobb, men  under den period som satsningen har pågått har i stället antalet arbetstillfällen inom lantbruket och livsmedelsindustrin minskat med cirka 10 000 jobb. Matlandet har alltså ännu inte rått på den pågående strukturrationaliseringen.

Exporten har visserligen under samma period ökat rätt kraftigt, men importen fortsätter samtidigt att stiga. Förra året exporterade vi livsmedel till ett värde av 54 miljarder kronor och importerade för 95 miljarder.

Så hur ska landsbygdsdepartementet egentligen vända trenden? När kommer de utlovade jobben? Och är verkligen Matlandet-satsningen rätt verktyg, eller borde regeringen i stället ägna sig åt att bedriva jordbrukspolitik på allvar?

Det är några av de saker som i dag ska diskuteras på Hushållningssällskapets Framtidsforum i Skara. Förutom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, kommer även LRFs ordförande Helena Jonsson att delta i debatten och hon har all anledning att vara bekymrad, böndernas del av matmarknaden krymper allt mer.  Hon har tidigare kritiserat Matlandet för att mest handla om export och turism och tycker även man borde satsa mer på bredden och inte bara på eliten inom krogvärlden.

I debatten deltar även Peter Svensson, landsbygdsdirektör på Länsstyrelsen i Västra Götaland och Anna-Lena Brage som driver ett eget knäckebrödsbageri.

Mitt uppdrag är att som moderator försöka få lite fyr under debattgrytan. Återstår att se hur det går. I Matlandet Sverige sitter vi alla i knäet på varandra.

Kvällens debatt på Skafferiet på Berns handlar om kött. Varför äter vi alltmer kött, trots att argumenten emot bara blir fler och fler?

Köttet är vårt nya svarta. Sexköpen är förbjudna, rökningen undanträngd till balkonger och uteserveringar och knarket är fortfarande lika olagligt. Vid sidan om alkoholen seglar köttet upp som en alltmer åtråvärd last som dessutom inte är reglerad i lag men där motargumenten blir allt mer moraliska. Vi ska inte äta så mycket kött om vi vill vara rädda om miljön och djuren. Och vilken rätt har vi egentligen i vår välmående del av världen att sätta oss till doms över andra levande varelser och hålla dem i fångenskap, döda dem och äta upp dem? Ofta under rätt obehagliga former.

Och köttförespråkarna använder också moraliska argument. Vi ska äta SVENSKT kött om vi vill värna djuren, miljön och Det Öppna Landskapet. Och givetvis också Den Svenska Bonden, fast just det säger man inte så mycket om, även om detta egentligen är huvudskälet.

Och därmed är succén given, ladda ett beteende, en vara eller vad som helst med tillräckligt mycket moral och etik och du får en strömning som attraheras av det lite smått förbjudna. Särskilt om det dessutom står ett slag om huruvida rött kött är skadligt för vår hälsa, eller rent av nyttigt om vi kallar det för stenålderskost. Kanske är det därför som vi ägnar oss så ohämmat åt köttfrosseri just nu? Kanske är det därför som antalet köttkrogar växer upp som svampar ur backen?

Eller kanske äter vi bara mer kött för att det är gott och billigt?

Men egentligen borde köttmotståndarna och köttivrarna vara överens, i alla fall den del av köttmotståndet som handlar om att vi ska äta mindre kött. (Den grupp som tycker att vi inte ska äta kött överhuvudtaget är en annan diskussion.) Åtminstone den svenska köttindustrin borde inte ha några som helst problem med att vi äter mindre kött, särskilt inte med tanke på att hälften av allt nötkött är importerat.

Receptet borde alltså vara att äta mindre kött, men svenskt och dyrt. Då borde alla bli nöjda. Eller?

Vi får se under kvällens debatt.

Svenskheten är något av lantbrukets och livsmedelsindustrins teddybjörn. Det gäller att värna det svenska – att äta svenskt kött, dricka svensk mjölk, se till de svenska bönderna, djuren och landskapet. Och visst, jag gör det gärna. Jag tycker det är värdefullt på många sätt att ha en matproduktion som inte ligger allt för långt bort,inte minst för att det ger oss en större möjlighet till insyn och kontroll. Men med jämna mellanrum ser vi att företagen själva har lite svårt att hålla kvar vid sin teddybjörn, när de upptäcker en ny, roligare leksak.

Senaste exemplet är Skånemejerier som under flera år har skällt på Den Store Elake Dansken, dvs Arla, och i stället lyft fram sig själva som det svenskaste av det svenska. Inte minst har de tongångarna hörts under Arlas övertagande av Milko. Men bara ett andetag senare kom beskedet förra veckan – Skånemejerier är beredda att sälja sig till franska Lactalis.

Mejeriföretaget är inte vilket som helst, det är efter uppköpet av italienska Parmalat, världens största mejeriföretag. Det är dessutom privatägt, till skillnad mot våra kooperativa mejeriföretag där varje medlem har en röst. Inget fel i det, men det är nog lite väl naivt av Skånemejerier att tro att en affär med Lactalis kommer att borga för att Skånemejeriers varumärken bevaras, det kommer helt att avgöras av vilken affärsstrategi Lactalis väljer och hur lönsamheten ser ut för de olika varumärkena. Vad Skånemejeriers bönder tycker kommer inte spela den minsta roll.

Det är mycket möjligt att Skånemejerier inte har något annat att välja på. Efter att ha sålt ut sitt verkliga kapital, guldkalven Pro Viva, och därefter gjort en rad vildvuxna satsningar på allt från diverse lokala mjölklinjer till att investera i Lindahls Mejeri, så är pengarna snart slut. Det är bara ironiskt att detta företag som så hårt har poängterat sin svenskhet, alldeles snart ingår i världens största globala mejeriföretag.

Vi konsumenter brukar anklagas för att vara styrda av plånboken när vi väljer något annat än svenskt. Vi kanske kan slippa det gnället nu?

Fick ett mail från gästkrönikör Peter Johansson som jag bara måste låta er ta del. Likt en Haqvin Gyllensköld har han gått vetenskapligt tillväga för att kontrollera fakta i  Zlatans självbiografi.

Så här skriver han:

“Det är en detalj i boken som  jag vill diskutera med dig.

Efter att ha läst (i tidningen) att Zlatans mamma brukade slå av träsleven när lille Zlatan skulle läxas upp gjorde jag följande experiment: Jag förtinade julgrishuvudet (som är den hårdaste delen på grisen – så och på människan men i min frys förvaras inga mänskliga kvarlevor och Mia, min fru,  ville inte ställa upp) och gav mig på den tinade skallen men en träslev. Det visade sig då helt omöjligt att med handkraft slå av träsleven!!!

Kan det nu vara så att träslevarna i det forna Jugoslavien var av sämre kvalitét än den svenska björken, eller att Zlatans mamma är stark som en björn eller är det helt enkelt är så att Zlatan inte kan skilja på en slev och en gaffel, för trägafflarna gick av mot grisskallen när jag testade.

Eller ljuger Zlatan? Det här kan vara något för både Plus redaktionen (test av träslevar)  eller Janne Josefsson.

Vi talar mer om detta i morgon.”

Peter Johansson

Nej, det är ingen stor komplott som ligger bakom Arlas fusion med Milko. Det finns ingen konspiration, regisserad av Arla och Konkurrensverket, som Gunnar Lindstedt låter antyda i dagens  Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Sanningen är betydligt värre än så. Orsaken till att Milko med snaran kring halsen tvingades be Arla att ta över verksamheten, är att Milkos ledning och ägare under lång tid inte har klarat av att sköta ekonomin. Snabba byten i strategier, liksom ett antal VD-byten skvallrar bara något om att Milko har haft problem under lång tid.

Milko-land har heller inte varit något lättskött pastorat. Vi pratar om ett område fyra gånger större än Danmark, med en mjölkvolym på 300 miljoner kg mjölk (hundra miljoner kg mindre än Skånemejerier som ändå verkar inom ett betydligt mer begränsat område) och med en överkapacitet på industrisidan med minst 25 procent.

Eller för att uttrycka det som en dansk Arlabonde sa förra gången som fusionsplanerna mellan Arla och Milko var på tapeten för några år sedan:

-          Hur intressant är det med ett område där det bor fler vargar än människor?

Det kan låta bryskt, men det säger något om svårigheten att få lönsamhet i ett så stort geografiskt område med så lite mjölkvolym som det ändå handlar om. Kanske är det helt enkelt inte möjligt.

För även om det sedan EU-inträdet och den stegvisa avregleringen av mejerimarknaden har rått en alltmer hårdnande konkurrens, inte bara från Arlas sida utan mellan alla mejeriföreningar, går det ändå inte att bortse från faktum: Milkos problem är Milkos egna och det går inte att skylla på Stora Stygga Arla.

Självklart kan man tycka att det är utomordentligt trist att se den pågående utvecklingen med allt färre och större företag, både inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Men för att vända den utvecklingen krävs det en helt annan politik än den som förs i dag och en återreglering av marknaden och det är en åsikt som är politiskt omöjlig i dagens läge.  Frågan är om vi ens önskar oss den gamla tiden tillbaka, om vi tänker efter.

Finns det höger och vänster i matpolitiken? Det är en av frågorna som ikväll ska diskuteras hos “Skafferiet” på Berns i Stockholm, en ny debattscen för mat.

Frågan är bra och inte särskilt lätt att svara på.  Tittar man längst ut på kanterna, hittar man en liten högergrupp som tycker att man bara ska lasta av hela batteriet av GMO, tillväxthormoner och antibiotika så att det äntligen går att producera livsmedel på lika villkor i det här landet. Blickar man i stället åt motsatt håll, så långt vänster ut det går att komma, hittar vi människor som vill stoppa all djurhållning, pläderar för vegansk kost och som dessutom tycker att all livsmedelshandel med andra länder är av ondo. En åsikt som de för övrigt delar med den yttersta högern också.

Men annars får man nog lov att säga att skillnaderna inte är så stora. Mp, S och V är mer positiva till ekologiskt lantbruk och värderar miljöfrågor tyngre, medan man är mer skeptisk till GMO. Alliansregeringen vill generellt se mindre politik och det gäller även inom lantbruk, livsmedel och miljöområdet. Men i det stora hela så finns en tyst överenskommelse om att Sverige inte riktigt lämpar sig för någon industriproduktion enligt exempelvis dansk modell.

Problemet är kanske snarare inte skillnaderna mellan de politiska partierna, utan att så få politiker överhuvudtaget visar något intresse för lantbruket och matproduktionen. Undantagen är väl egentligen bara landsbygdsministern själv,  Eskil Erlandsson (c), och Jens Holm (v) i jordbruksutskottet.

Inte ens Miljöpartiet, som verkligen borde vara på tå när det gäller jordbruket eftersom det påverkar så många miljöfrågor, har någon politiker på riksnivå som är riktigt slipad. Att företrädare för andra partier  kan sitta och humma år ut och år in i jordbruksutskottet utan att förstå särskilt mycket, det må vara en hänt, men för Miljöpartiet borde detta vara en hjärtefråga.

Kanske är det för mycket begärt att det ska finnas tydliga höger-vänster-skillnader inom matpolitiken när Moderaterna i dag är vårt nya “arbetarparti” och allt flyter.

Men lite intresse för en av våra viktigaste frågor – maten – kanske inte vore för mycket begärt?

När åt du senast stekt hund? Eller pensionärsmat?

Jag brukar säga att jag äter i princip all mat, även om jag tycker mer eller mindre om den. Det är naturligtvis ren och skär lögn.

Jag brukar också anse att jag inte  bangar för att smaka på lite mer udda råvaror. Bäver? Javisst! Jak? Ja, tack, kan man få en portion till! Asp? Visst, vi provar! Råka? Absolut, skånska delikatesser får man inte missa! Säl och val? Ja, när man nu har chansen så!

Till exempel.

Men därmed inte sagt att jag verkligen skulle klara av att äta allt som kommer i min väg, inte för att jag tycker att det verkar otäckt utan för att det känns förbjudet. Och just detta handlar kvällens avsnitt av Landet Brunsås om, den förbjudna maten.

Det är lätt att raljera över människor som av kulturella eller religiösa skäl inte äter viss mat som man själv anser som självklar. Men sätter man ett pekfinger i den egna magen, upptäcker man snart att där finns också ett antal tabun som ligger och skvalpar.

Att som i Kina, äta hund, brukar alltid leda till folkstorm i svenska kvällstidningar Och på senare tid har vi också läst om att delar av den växande medelklassen i Kina också protesterar. Och det är inte bara en reaktion mot att uppfödning och slakt inte alltid är så djurvänlig, utan mot att vi bryter mot första budet i Klas Klättermus Hackebackeskogen – man äter inte sina vänner!

Nej, katter, hundar, hamstrar och för rätt många svenskar även hästar och kaniner, de ska vi klappa på men absolut inte koka i grytan, när deras levnadsdagar är över. Ingen som  propagerar  för klimatsmarthet då inte!

Och sedan har vi alla oskrivna livsstilsregler. Jag brukar då och då köpa färdig ärtsoppa i slang, när arbetsdagen har blivit för lång och orken är slut. Tycker det är en av få färdiga rätter som är riktigt lyckad. “Pensionärsmat”, väser mina vänner då. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att det inte i min kundkorg även ligger kalvsylta, risgrynsgröt, rulltårta och blodpudding, för då hade jag väl blivit tvångsintagen på hemmet direkt.

Falukorv, Gorbys, Billys, Findus och Dafgårds ger heller inga som helst lifestyle-poäng. Lösgodis, hämtpizza, Mac Donalds är också något som vi inte gärna skyltar med om vi vill delta i medelklass-racet.  Hur många gånger har man inte hört barnfamiljer sitta och utmattade bekänna att – “jo, det fick bli Mac Donalds i dag” och alla närvarande har nickat besvärat instämmande, ungefär som vid ett AA-möte där någon erkänner ett återfall.

Nej, det är inte tabubelagd mat, men alla som har låtit munnen glappa i fel situation om sina mindre tjusiga matvanor, vet vilket klavertramp det kan vara.

Jag minns den isande tystnad som bredde ut sig när jag som 17-åring under 80-talet berättade för mina nyfunna intellektuella vänster-vänner att jag både ätit falukorv och tittat på Dallas. I samma andetag.

Det var första gången som jag förstod att det finns tabun kring maten och att olika samhällsgrupper äter olika mat.

Jag berättade aldrig att jag också läste Fantomen.

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på.  Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

-          Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?

“Nej, nej, trenden med lakrits kom för några år sedan men lyckades aldrig slå igenom brett.”

Jag hör mig själv, vänligt men bestämt rätta arbetskollegan under jobblunchen. Samtalet handlar om godis, fingodis, vilken choklad som gäller just nu och sedan glider vi som sagt in på lakrits. Och där måste jag återigen bevisa att jag hänger med. Att jag vet vad som är “big no-no” och vad som är”rätt”.

Och jag är inte ensam. Vi är rätt många i den ständigt klättrande och kravlande medelklassen som försöker visa att vi minsann har koll på läget. Vi kan det här med mat. Vi har lämnat de överkokta grönsakernas och brunsåsens land bakom oss för evigt. Vi har visserligen ingen nämnvärd gastronomisk historia att luta oss tillbaka mot, som tyskarna, fransmännen, italienarna eller kineserna, men vi tänker banne mig se till att vara först med det första – nu och i framtiden!

Senaste avsnittet av Landet Brunsås på SVT handlar just om detta, om maten som livsstilsmarkör, där vi är rätt många som drömmer om härliga middagar i solskenet på en brygga vid vattnet i Stockholms skärgård. Och det är inget fel att drömma, men vad vi också gör är att vi inreder ihjäl våra kök och oss själva, samtidigt som vi febrilt bläddrar i de blanka magasinen, naglar fast oss vid matprogrammen i TV – i ständig jakt på att förstå det rätta, det senaste.Och det har egentligen ingenting med god mat att göra.

Vår trend-oro har en poäng. Det är tack vare den som internationella kökstrender når oss, och då främst Stockholm som är trendoroligast av alla svenska städer, snabbast. För några år sedan pratade jag med en svensk kock som jobbade utomlands sedan en tid tillbaka. Han konstaterade att han aldrig skulle orka med att jobba i Stockholm, just på grund av de snabba trendbytena. “Det finns ingen tid för fördjupning.”

Men baksidan är just detta, att ständigt ha ett vått finger uppe i luften och kunna bedöma vad som swischar som hetast just nu. Men inte riktigt kunna se vad som egentligen är kvalitet. Och vad mat handlar om på djupet.

Mat har i och för sig nästan aldrig handlat om bara mat, förutom under perioder av svält. Det har alltid handlat om att berätta om vem du är och vad du står för. Och ju högre upp i samhällshierarkin, desto viktigare.

Men ändå, kan vi inte backa lite nu, strunta lite i det där senaste italienska kaklet, ställa undan tepanyakigrillen och inte bryta ihop för att våra dumplings än en gång blev sega degknyten.

Vad sägs om lite pannkakor?

Det brukar kallas för greenwashing men är bara ett finare namn för lurendrejeri med gröna förtecken.  Fenomenet märks tydligt inom den glödheta matkassebranschen. Här används ekologi flitigt som lockrop men vad som verkligen hamnar i kassen är en helt annan femma.

På kort tid har näthandeln seglat upp som en mindre variant av IT-bubblan. Riskkapitalisterna har klivit in på scenen, media har skrivit spaltmeter och matkasseföretagen har växt som svampar. Det finns nu ett 50-tal matkasseföretag.

Fortfarande rör det sig dock om mycket skrik för lite ull. Näthandeln av mat motsvarade under förra året mindre än en halv procent av den totala dagligvaruhandeln, enligt Svensk Handel. Försäljningen ökade dock 40 procent och prognosen är att ökningstakten håller i sig även under detta år.

Tidsbesparing, gott och näringsriktigt är givetvis huvudargumenten i marknadsföringen men ekologi i är ett ord som förekommer överraskande ofta, ja överraskande eftersom det är lite si och så med hur mycket eko som verkligen kassen rymmer när den landar utanför dörren.

”Middagsfrid”, Sveriges näststörsta matkasseföretag med en omsättning på 100 miljoner kronor, säger i sin marknadsföring att de har ”ett starkt ekologiskt fokus”. I praktiken innebär det 25 procent eko i kassarna.

Företaget Matkassen.se skriver på sin hemsida:  ”Vår mat är naturlig, ekologisk när det är möjligt och rakt igenom bra för hälsan.” Det innebär i verkligheten en ”ambition” att ligga på 50 procent eko, men ännu har man inte nått upp dit.

Just den här typen av formuleringar som att välja eko ”när det är möjligt” används flitigt. Men med tanke på hur snabbt utbudet har växt i de vanliga livsmedelsbutikerna och att vi vanliga dödliga klarar av att proppa kassarna fulla med eko, om vi verkligen vill, framstår det som lite märkligt att dessa professionella matshoppare har så svårt för det.

”Middagskorgen strävar efter att handla så ekologiskt som möjligt men vi styrs så klart också av tillgång och pris.” Så står det på Middagskorgens hemsida och det innebär 30 procent ekologiskt i kassen.

Framtidens Mat arbetar för att ”ge naturliga smaker i maten. En annan aspekt till varför vi väljer många ekologiska livsmedel är den näring som närodlade varor ger ”. Här är halva kassen ekologisk.

Ännu mer absurt blir det när företag eller deras produkter heter eko-någonting, men sedan inte är det. Coops Ekokasse skulle man kunna tro är 100 procent eko och inget annat, men den innehåller bara 78 procent, enligt dem själva.

Ecoviva, som har fått en rad olika utmärkelser, ”levererar prima ekologisk mat till din dörr”. Fast det gäller inte allt i kassen.  Målet är ”minst 75 procent” även om man under det senaste halvåret har kommit upp i 90 procent, enligt företaget.

Man skulle önska att fler företag gjorde som exempelvis Gomiddag.nu, helt enkelt talade om hur stor andel eko som finns i påsen, utan att försöka göra sig grönare än vad man är.