Apoteket

Varför handlar företagens hållbarhetsarbete så ofta om glödlampsbyte och andra detaljer som har marginell påverkan på utvecklingen och så sällan om genomgripande förändringar? Kanske för att hållbarheten helt enkelt inte passar så bra ihop med den kortsiktiga lönsamheten?

En del ord blir så slitna och missbrukade att de slutar att betyda något. Hållbarhet är ett sådant ord. När företag ägnar sig åt hållbarhetsarbete vet man att det i de allra flesta fall handlar om mycket skrik för väldigt lite ull. Många gånger rör det sig om olika typer av effektiviseringar som ändå skulle ha gjorts eftersom de innebär lägre kostnader, men som nu får komma in på ”hållbarhetskontot”. Då brukar företagen flagga med att de har bytt till energisnålare lampor, valt fyrkantiga förpackningar i stället för runda för att få plats med mer varor i transporterna och utbildat sina chaufförer i bränslesnål körning. Företag på livsmedelssidan berättar också gärna att det blir biogas eller djurfoder av deras svinn.

De flesta företag har numera också en uppförandekod gentemot sina leverantörer som omfattar sociala och miljömässiga krav. De innebär ofta att leverantörerna ska hålla sig till FNs mänskliga rättigheter och lagstadgade minimilöner och arbetsvillkor. Allt detta är bra saker, men det är väldigt långt från hur hållbarhet definieras är enligt vår grundlag. Där står nämligen följande: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Det är med andra ord ett ganska stort steg från att arbeta för att kommande generationer ska ha en god miljö, till marginella aktiviteter som mera får anses vara basala och självklara. Hur kan det överhuvudtaget idag anses som någon form av bedrift att ett företag säger nej till slavarbete, barnarbete, förbud mot facklig organisering, korruption osv?

Det finns naturligtvis flera skäl till att de flesta företag inte bedriver något egentligt hållbarhetsarbete, men ett av de viktigaste är ekonomin. Det är helt enkelt inte alltid lönsamt att jobba hållbart, i alla fall inte på kort sikt och det är ändå på kort sikt som lönsamheten mäts. Den ekonomiska hållbarheten övertrumfar de andra två delarna i hållbarheten, nämligen den miljömässiga och den sociala. Är det inte ekonomiskt hållbart så blir det inget av med de andra två delarna heller. Och den ekonomiska lönsamheten är alltid kortsiktig. Den värderar inte vad som krävs för att företaget ska kunna leva kvar på lång sikt. Skulle man göra det, skulle med stor sannolikhet en del företag och verksamheter helt enkelt försvinna därför att de helt enkelt inte har någon långsiktig framtid, framför allt inte i en mer hållbar värld.

Kravet på den ekonomiska lönsamheten är med andra ord en bromskloss för en verkligt hållbar utveckling. Samma tankegångar har CSR-experten Marianne Bogle när hon intervjuades nyligen i Svenska Dagbladet Näringsliv. Hon menar att själva idén med våra företag, att skapa avkastning till sina ägare, strider mot ett långsiktigt hållbart arbete och att företagen antingen inte vill se eller förstår sig på konflikten.

”Alla säger att hållbarhet är viktigt men de förstår det inte. Det är också lätt att säga att etik och hållbarhet är lönsamt, men om det vore så skulle de inte ha de här problemen. Hållbarhet handlar om överlevnad på lång sikt”, säger hon i intervjun.

Därför menar hon att hållbarhetsarbetet ofta blir en fråga för kommunikatörerna. De sminkar upp bolaget med hjälp av kommunikation kring miljö och etik och får företaget att framstå som bättre än vad det är. Men egentligen förstår vare sig styrelse eller cheferna denna fråga på djupet, är Bogles bedömning, som är ovanligt och uppfriskande ärlig.

Det finns många exempel på den hållbarhetsstyling som Marianne Bogle pratar om. Ett sådant är Apoteket som nyligen utsågs till Sveriges mest hållbara varumärke enligt Sustainable Brand Index. Rankingen bygger på 30 000 konsumenters omdömen. Att kommunikationen är ett viktigt verktyg i hållbarhetsarbetet framgår tydligt i en intervju på Apotekets hemsida.

– De senaste åren har vi aktivt kommunicerat att vi ställer krav på produkternas innehåll och funktion samt på leverantörernas sociala ansvar och miljöansvar. Vår ambitionsnivå är att alla leverantörer, även de som vi inte kan påverka direkt ska uppfylla Apotekets hållbarhetskrav, säger Anna Rogmark, hållbarhetschef på Apoteket.

De flesta konsumenter har inte läst Apotekets uppförandekod där det står vilka krav man ställer på leverantörerna när det gäller miljön och det sociala ansvaret. Här står nämligen det gamla vanliga – att man följer FNs konventioner om mänskliga rättigheter och vissa av ILO:s konventioner när det gäller arbetsvillkor, miljö och antikorruption. Här finns också en skrivning om att man inte ska använda djurförsök för sina produkter, med undantag för läkemedel om det inte finns något annat alternativ till djurförsök. På miljösidan finns en allmän skrivning om att man hela tiden ska sträva efter att minska sin miljöpåverkan, precis som man förväntar sig att leverantörerna ska göra detta, men exakt hur det ska gå till eller vilka krav man ställer, är oklart.

Det man framför allt trycker på i sitt miljöarbete är att man samlar in överblivna läkemedel, vilket alla apotek är skyldiga att göra enligt lag. Enligt tidningen Dagens Apotek minskade dock insamlingen av överblivna läkemedel från 54 procent under 2015 till 46 procent under 2016. Likaså minskade antalet företag som skrev på Apotekets uppförande kod från 89 procent av företagen under 2015 till 79 procent under 2016.

Sammanfattningsvis är det svårt att hävda att det företag som anses vara Sveriges mest hållbara verkar bedriva något gediget hållbarhetsarbete. Tyvärr är inte Apoteket något undantag, de är snarare regeln. Hållbarhetsarbete idag verkar mest handla om att skryta om självklarheter, gärna i lite snygg förpackning. De företag som på allvar försöker åstadkomma en förändring är i själva verket mycket, mycket ensamma.