Mar 13 2018

Förenklingens apostlar

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer  broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj “One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora  kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

“Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja “bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom “mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

“Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare  i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: “djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de “till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill “rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i.  Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls  ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

“Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs “matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : “Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter,  transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade “salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5  kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det  även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan  byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that  biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen “det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage –  därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att “nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett “antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött.  WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött.  Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.)  Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 


Feb 28 2018

Good cow, bad cow

Är kossan roten till allt klimat-ont eller är hon en av människans viktigaste följeslagare? I senaste numret av den nya tidningen Grön skriver jag reportaget “Good cow, bad cow”

Bad Cow skövlar regnskog, överhettar klimatet med sitt metan och äter dessutom upp maten för svältande barn. Good Cow vårdar den biologiska mångfalden och landskapet, binder kol i betesmarken och är resurseffektiv. Hur kan bilden av kossan vara så motsägelsefull?

Uppdraget är att skriva om kor, frågan är bara – vilka? Bilden i media är alltmer polariserad mellan å ena sidan betesfanatiker som menar att kossan är lösningen på allt och å andra sidan den grupp som verkar ha förväxlat kossan med en helt annan varelse med horn, svans och klövar. Så vilken ko handlar det om? Kanske alla, eller åtminstone några som jag har träffat på.

Montana, USA

Plötsligt förstår jag varför Montana ibland kallas för Big Sky Country. Himlen är nog lite större här, eller i varje fall mer intensivt blå, och med bergen i bakgrunden, det grönskande gräset med små slingrande bäckar och alla tusentals kor och kalvar är det ett vykort. I Montana finns det 2,5 gånger mer boskap än människor. Jag ser fram emot kvällens måltid och hoppas på en god gräsuppfödd biff. 

Det blir ingen Montanabiff. Faktum är att de flesta av de betande kalvarna kommer att fraktas söderut, till stater som Colorado, Nebraska och Texas. Där tar gräset och de öppna vidderna slut. På enorma feed lots slutgöds djuren med främst majs. Det ger ett mört, men lite smaklöst kött och det är vad de flesta amerikaner gillar. Några av de största slutgödningsanläggningarna kan ha över 80 000 djur. Den höga djurtätheten och inte särskilt goda djurmiljön gör att det används mycket antibiotika, för att förebygga sjukdomar. Djuren får också tillväxthormoner för att kunna omvandla fodret så snabbt som möjligt till muskler. 

I slutgödningen finns ingen positiv koppling kvar mellan djuren och landskapet. Här finns ingen betad biologisk mångfald, inget vackert öppet landskap. Snarare är en feed lot ett fult ingrepp i landskapet. Korna står på söndertrampad, hård mark och äter och äter. Köttproduktionen i USA har förvandlats till vilken komponentindustri som helst. Vissa stater, som Montana, levererar kalvar, medan andra stater slutgöder och slaktar dem och ytterligare andra stater odlar den enorma mängd majs och soja som behövs. 

Mato Grosso, Brasilien

Vi har åkt till landet där korna äter regnskog, närmare bestämt till Mato Grosso där den största skövlingen av skogen och savannen har skett. Två femtedelar av all skog och hälften av savannen är i dag borta och omvandlad till jordbruksmark. Bakom expansionen av åkrar och betesmark, ligger en kraftig befolkningsökning (befolkningen ökade fyra gånger mellan 1950 och 2011), aktiv fattigdomsbekämpning från regeringen, ekonomisk tillväxt och export. Brasilien är världens största exportör av kaffe, socker, apelsinjuice, tobak, etanol och kyckling och ligger på delad förstaplats med Indien när det gäller nötköttsexporten.

Samtidigt har Mato Gross mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av naturreservat, vilket är mycket mer än vad Sverige och andra länder har. Gårdar som är större än 100 hektar, vilket många är, måste bevara mellan 50 och 80 procent av sin skog, beroende på om det räknas som regnskog eller inte. Och för det bevarandet får man inte en krona. Skövlandet av regnskog har också stannat av sedan 1990-talet då betesmarkerna minskar. 

Vilken roll har kossan spelat i skövlingen? 

Tittar man på vad marken används till så framstår kossan som boven i dramat – 8 procent av Amazonas i Brasilien har omvandlats till betesmark och endast 1 procent till åkermark. Men givetvis har avverkningen även drivits av skogsbolagen, som velat lägga beslag på det värdefulla virket.

Regnskogsskövlingen är en miljömässig och social tragedi, eftersom man ofta tränger undan även de människor som bor och livnär sig på skogen, men det är en förenkling att skylla på korna. Kaffe, kakao, palmolja, sockerrör och gummi är bara några exempel på grödor som odlas där det tidigare växte regnskog , men som sällan kritiseras för skövling eller klimatpåverkan. För även om vi vet att regnskogen är ovärderlig för oss alla, så väger alltid värdet av regnskog som kan förvandlas till varor och säljas för pengar, betydligt tyngre. I Mato Grosso tjänar en ranchägare futtiga 500 kronor per hektar på sin uppfödning av kor. Det är ingenting mot vad regnskogen är värd, inte bara för skogsägaren utan för oss alla.

När man pratar om nötköttets höga klimatbelastning, räknas alltid den skövlade regnskogen in, men faktum är att köttet från Brasiliens regnskogar står bara för att mindre än 1 procent av den samlade mängden nötkött i världen. 

Sunnansjö, Sverige

Om skogsavverkning för att ge plats åt boskap är ett miljöproblem i vissa delar av världen, så brottas Sverige med det helt motsatta – igen-

växning av det öppna landskapet när de betande djuren försvinner. I Sverige uppskattas fyra femtedelar av hagmarkerna, vår mest artrika naturtyp, ha försvunnit under de senaste 150 åren. Därför får lantbrukare pengar från staten om de i stället röjer sly och har djur som betar hagmarker. Vår lilla gård i Uppland är en av dessa gårdar som får miljöstöd för att avverka skog och restaurera betesmarker, i det här fallet gamla strandängar. När våra fem kor betar markerna anses det som naturvård.

Det är inte bara hagmarkerna i sig som anses värdefulla även utan även det mosaiklandskap som bestod av små åkrar, ängar, betesmarker och skogar som tidigare fanns i södra och mellersta och även till viss del i norra delarna. Det var en blandning av olika naturtyper och på gårdarna fanns också en större blandning av djur och växtodling. I dag har vi ett allt mer specialiserat lantbruk där vissa gårdar enbart föder upp särskilda djurslag och andra gårdar enbart odlar spannmål och andra vegetabilier. Åkrarna har blivit allt större med allt färre sorters grödor som växer på dem. Samma sak gäller för gårdarna. För 40 år sedan fanns det 80 000 mjölkgårdar. I dag är de bara 3 700.

Även djuren har specialiserats. Kossan är i dag uppdelad i två linjer, en mjölkkossa och en köttkossa, som har ganska olika liv. Mer än hälften av köttet kommer från mjölkgårdar. Mjölkkossan ska producera så mycket mjölk som möjligt och är därför inte ute och betar hagmarker, utan äter i stället allt mindre gräs och allt mer energirikt foder som spannmål och soja. I stället är det oftast köttdjuren, dom unga djuren och mjölkor som har paus i mjölknadet som vårdar hagmarkerna och landskapet i större utsträckning. 

Gujarat, Indien

I världens största vegetariska nation är kossan helig och det gäller i allra högsta grad för Gujarat, där det är förbjudet att slakta kor och sälja nötkött. Det hindrar dock inte Indien från att samtidigt vara världens största exportör av nötkött, tillsammans med Brasilien. Att det kan vara så har dels att göra med att buffeln, vars kött räknas som nötkött, inte är helig i Indien. Men samtidigt är det något av en förenkling. Det är oerhört känsligt med slakt och export av kor i Indien och nya lagar förbjuder export av kokött och icke-urbenat buffelkött samtidigt som en del delstater upphävt det nya förbudet. Läget i Indien angående nötexport är alltså otroligt splittrat.

Kon är central i Indiens lantbruk och kost. Kon fungerar som dragdjur, hennes gödsel ger byggmaterial, bränsle och gödning. För att inte tala om mjölken. Indierna är världens största mjölkproducenter och konsumerar också stora mängder mejeriprodukter. En så tätbefolkad riskultur är inte gjord för en hög köttkonsumtion och inte heller en omfattande foderproduktion. Den indiska kon ger inte särskilt mycket mjölk, men hon är tålig mot hetta och sjukdomar och kan leva på nästan vad som helst, sopor om det kniper. Att inte äta upp kossan direkt, utan i stället använda henne på en rad andra sätt, är en ekologisk anpassning till Indiens förhållanden. 

Arhkangai, Mongoliet

Världens största köttkonsumenter finns i Mongoliet. Här äter en genomsnittlig nomad 200 kilo kött och 800 kilo mjölk per person och år. (Hälften av befolkningen är nomader). Detta är inget frosseri utan även detta en ekologisk anpassning av kosten. Landet är ett av många områden i världen där det antingen är för torrt, för blött, för magert eller som i Mongoliet, för kallt för att odla vegetabilier utan stora insatser av energi. Däremot växer det gräs och därmed finns förutsättningen för betande djur och för människor att överleva. Här bor tre miljoner människor och 56 miljoner får, getter, kor, jakar, hästar och kameler

Nomadernas existens bygger helt på djuren och här i Mongoliet förstår man också varför ordet kapital kommer ur samma rot som det engelska ordet för boskap, cattle. Inget går till spillo. Här kan man verkligen snacka om ett nose-to-tail-samhälle för precis allt som är ätligt på djuren, äts också. Fettet är oerhört viktigt eftersom man nästan inte använder någon vegetabilisk olja. Alla djurens mjölk används och förädlas på olika sätt, främst som torkad färskost, men också i form av alkoholhaltiga drycker som fermenterad jakmjölk eller den högt värderade stomjölken airag. Ull från getter, jakar och får blir allt från mjukaste cashmere till tovade tältdukar för jurtorna, precis som hudar och päls och tagel blir kläder, skor, rep och mycket annat. Djurens muskelkraft, främst hästarnas och boskapens, används för att transportera, resa, fösa och vakta de övriga djuren. Och precis som i Indien så används gödseln som värme. Intressant nog anser man i de båda länderna, trots den stora skillnaden i gastronomin, att vissa maträtter blir bäst om de sjuds på den temperatur som just glödande gödsel ger. 

Huvudorsaken till kossans dåliga klimatrykte är att hon, precis som alla andra idisslare, släpper ut metan. Metan är en betydligt kraftigare växthusgas men bryts ner mycket snabbare än koldioxid. Metan och koldioxid är alltså två helt olika växthusgaser som beter sig på olika sätt och ändå så brukar man försöka räkna om metan till koldioxid. Men det är då som det uppstår missuppfattningar. Man brukar säga att metan är 28 gånger starkare än koldioxid i ett hundraårsperspektiv, men det är inte det samma som att minskning av ett kilo metan motsvarar 28 kilo koldioxid. Koldioxid är flera hundra gånger mer långlivad än metan i atmosfären. Den uppvärmande effekten finns kvar och ökar under tusentals år och det är därför det är så viktigt att få ner utsläppen av koldioxid till noll. Det här innebär att om vi skulle slakta alla kor och därmed ta bort deras metanutsläpp, skulle vi få en kortvarig avkylande effekt som skulle försvinna på sikt. Skulle vi sluta utvinna fossila bränslen, skulle man minska metanutsläppen lika mycket som om vi slaktade alla kor och dessutom minska utsläppen av koldioxid. Bråket om kornas klimatpåverkan handlar både om olika värderingar, men också om att det är svårt att skilja på metan och koldioxid. 

Kor och andra idisslare släpper inte bara ut växthusgaser, deras betesmarker binder också växthusgaser i form av kol. Exakt hur stor och hur länge bindningen av kol pågår, vet man inte, men på senare tid har det kommit en del internationella studier som menar att det kan röra sig om stora mängder under lång tid. Sverige är fortfarande rätt outforskat på det här området och vi kommer troligen att få se fler studier, både här och utomlands, som tittar på kolets kretslopp när det gäller gräsmarkerna och de betande djuren.

Vilken kossa, eller snarare, vilket matsystem ska man välja? Det beror på vad vi själva tycker är viktigt. Värderar vi enbart låga växthusgasutsläpp per kilo kött, då är det den industriella modellen som gäller. En så snabb uppfödning av en så stor kossa som möjligt på så mycket spannmål som möjligt. Eller så väljer man helt enkelt kyckling där den industriella köttuppfödningen har kommit längst. 

Men om man i stället tycker att det är viktigt med hög djuromsorg, vård av biologisk mångfald och av landskapet och oftast även en mindre miljöpåverkan, då är det betesdjur som är det självklara valet. 

I klimatsammanhang har inte den indiska eller den mongoliska kossan särskilt mycket att hämta. Det är djur som växer långsamt, ger lite mjölk och kött och därför släpper ut mer växthusgaser per kilo kött. Däremot är de båda korna ekologiskt anpassade utifrån sina respektive geografiska och sociala förutsättningar. Det här gäller även till viss del den betande svenska köttkossan, även om hon skulle kunna integreras ännu mer i vårt lantbruk och i vår kost. (I dag tar vi exempelvis inte vara på kossans fett, förutom mjölkfettet, det blir i stället drivmedel.)De betande djurens ekologiska nisch är framför allt att omvandla sådant som vi människor inte kan äta, gräs och sly, till animalier och göra det främst på marker som inte duger något vidare till att odla på. Det är då hon blir resurseffektiv, inte när hon tuggar i sig samma mat som kan mätta människor – som spannmål.

Köttet blir ofta en fråga om global rättvisa – ”alla kan inte äta lika mycket kött som vi svenskar.” Och det är helt sant, alla kan inte det, men frågan är om alla verkligen ska äta likadant? Vissa områden passar bra för att odla vissa grödor, andra trakter är bättre lämpade för gräs och animalier. Bor man vid kusten så passar det bra att äta fisk. Det är när vi börjar frikoppla maten från de geografiska och klimatmässiga förutsättningarna som vi ofta får miljömässiga problem, antingen i vårt eget land eller i andra. Och i takt med att världens anonyma volymprodukter som vete, soja, palmolja, ris, majs och socker breder ut sig allt mer, desto tristare blir världens gastronomier. 

Vilken sorts ko det är frågan om, beror på vilket livsmedelssystem som det är frågan om. Och kanske är det just det vi borde granska närmare, om vi verkligen har ett vettigt livsmedelssystem som fungerar för både folk, fä och natur. 

Vi har länge hört att vi äter alldeles för mycket kött, men hur mycket äter vi egentligen? Ofta blandas olika typer av siffror, vilket gör det hela rätt förvirrande. Det brukar påstås att vi äter drygt 87 kilo kött per person och år, men det stämmer inte. De 87 kilona bygger på hur många djur som slaktas i Sverige, samt importeras. Siffran utgår från slaktvikten och omfattar en hel del kilon i form av ben och annat som vi inte äter. Nästan 24 kilo är dessutom fågel, främst kyckling. Jordbruksverket och Livsmedelsverket uppskattar att vi i tillagad form äter cirka 32 kilo rött kött (nöt, gris och lamm) eller 42 kilo i rå form. Det är fortfarande mycket kött, men inte så långt ifrån Livsmedelsverkets rekommendation på 26 kilo rött kött per person och år. I praktiken skulle vi kunna skippa en 120- grammare i veckan och plötsligt befinnas oss på rätt nivå. Nu är det ju sällan så enkelt, vi äter inte enligt genomsnittet, en del äter mindre kött, andra mer, men det ger ändå ett visst perspektiv.

Köttkonsumtionen ökade kraftigt när Sverige förändrade sin jordbrukspolitik radikalt i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Tidigare fanns det knappt något importerat kött i Sverige, men när man tog bort eller sänkte tullar för kött från andra länder och vi gick med i EU, strömmade det in billigt utländskt kött som dessutom pressade ner de svenska priserna. Oxfilé var lika billigt som falukorv! 

Tittar man i ett lite längre tidsperspektiv, de senaste 50 åren, och på den direkta köttkonsumtionen i form av helt nötkött, så har den inte ökat anmärkningsvärt. Nötköttet har stigit från 10 kilo till drygt 13 kilo. Kycklingen har däremot gått från 2 kilo till 22 kilo , en ökning på 1 100 procent! 

I vårt dagliga kaloriintag står animalierna (kött, mjölk, ägg) för lika mycket som för 50 år sedan, dvs runt 1000 kalorier. Eftersom vi i dag äter betydligt mera, så har andelen kalorier från animalier minskat, från 36 till 32 procent. Under samma tid har vi ökat vår grönsakskonsumtion med 300 procent och vår konsumtion av exotiska frukter med hela 600 procent. Det är inga siffror som dock leder till några hetsiga debatter.


Aug 14 2017

När kossan själv får välja

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter. 

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.


May 17 2017

Bregott-retorik

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter,  inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att  odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag.  De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer  resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag.  Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi  som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 


Mar 10 2016

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.

“Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det  anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att  minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till  2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är  förutom vegankosten så är det, lite förvånande “climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som  klarar klimatmålet.  I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk.  Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det.  I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker.  Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag.  Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.