biologisk mångfald

Årets julklapp?
Årets julklapp? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ja jag vet att jag lovade att skriva om kossans förvandling till fjäderfä, men nu blir det faktiskt ett litet reklaminslag. Det lackar ju mot jul och vem vet – kanske är det här precis det som du ska be Tomten lägga under granen? För oss har i alla fall julen kommit tidigt. Vi är väldigt glada över all positiv respons vi fått. Nedan är ett litet axplock.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner, vilket gör oss väldigt glada.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet – ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del. 

Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut?
Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Mjölkbranschen håller på att tappa bort sin hållbarhet. Man lägger för stor vikt vid klimatpåverkan och missar andra viktiga samhällsnyttor som landskapsvård, biologisk mångfald, markbördighet och djuromsorg. Ungefär så kan man sammanfatta intrycken från gårdagens mjölkkonferens hos SLU.

”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”

Frågan ställdes av agrarhistorikern Carin Martiin under gårdagens mjölkkonferens på SLU, Ultuna. Temat var en hållbar produktion och konsumtion av mjölk och presenterade resultat från det större forskningsprojekt med ett antal olika arbeten som pågått sedan 2019. Diskussionerna kom att spänna över en rad olika frågor som handlade om vart svensk mjölk är på väg och om det är rätt väg.

Carin Martiin hade läst 40 000 sidor av mjölknäringens husorgan, tidningen Husdjur, under 40 år. under den tiden har mer än 90 procent av mjölkbönderna försvunnit. Idag är det bara 2 700 gårdar kvar. Eller som en bänkgranne sa: ” Vi är fler som går på sådana här konferenser än som mjölkar.”

Och det är inte bara gårdarna som försvunnit, antalet mjölkkor har halverats samtidigt som de mjölkar mer än dubbelt så mycket som för 40 år sedan. Betande kor har blivit något sällsynt, det är för det mesta köttdjur eller ibland ungdjur/sinkor som inte mjölkas.

Under här fyra decennierna har strukturrationaliseringen fortsatt med full kraft. I början av 1980-talet fanns det cirka 43 000 gårdar och merparten av dem, 37 000, hade max 24 kor, varav 17 000 hade högst 10 kor. Carin Martiin beskriver hur de intervjuade bönderna i tidningen Husdjur och även hon själv, hela tiden tror att framtidens utökning bara handlar om några kor till. Tanken på gårdar med många hundra kor, var då främmande för många av mjölkbönderna.

”Mjölkbranschen måste vara rädda om sina värden och jag tycker att pratar för lite om att vara människa tillsammans med djur. Den hållbarhetsaspekten saknar jag i dag och jag hoppas att den inte försvinner i automatiseringen. Det finns kor som blir gladare av en traktor än av att se en människa”, sa Carina Martiin.

Hon var inte ensam om att lyfta fram andra värden än hög mjölkproduktion till ett lågt pris. Christel Cederberg, professor i hållbara jordbrukssystem på Chalmers och Pernilla Tidåker, lektor och forskare på SLU som forskar om hållbara livsmedelssystem, lyfte båda fram vikten av ett småskuret mosaiklandskap med variation i grödor, djur och naturtyper som grund för biologisk mångfald. De kritiserade också ett ensidigt fokus på klimatfrågan.

”Både forskning, näring och industri har lagt alla ägg i en korg, nämligen klimatet”, sa Pernilla Tidåker.

Pernilla Tidåker hade tittat specifikt på kolinlagring. Precis som tidigare studier visat var hennes slutsats att en hög andel vall och stallgödsel ger en hög kolhalt och vill man stimulera detta från politiskt håll ska man satsa på vallstöd. Däremot var hon betydligt mer tveksam om det går att säga något om hur mycket kol som enskilda gårdar lagrar in. Det skulle kräva många mätningar under lång tid i en omfattning som skulle bli för kostsam.

”Däremot kan detta gå att följa inom regioner och sektorer”, sa hon.

Christel Cederberg ansåg att det saknas ett vetenskapligt underlag för att säga hur en hållbar kost ska se ut och pekade bland annat på att många studier mäter utsläpp av växthusgaser men sällan användning av kemikalier. Hon visade också på den stora skillnaden i system när det gäller uppfödningen av kor och därmed också de resultat man får när det gäller klimatpåverkan.

Även Johan Karlsson som forskar om hållbar matproduktion och markanvändning på SLU, var övertygad om att levande landskap och biologisk mångfald kommer att bli viktigare områden framöver.

”Nu har mycket handlat om klimatet, vilket passar bra ihop med den pågående effektiviseringen inom mjölken”, sa han.

Flera talade om att man tycker sig märka en ängslighet inom mjölkbranschen, att man inte styr debatten utan mer ägnar sig åt att reagera på andras påståenden. Klimatdebatten är ett tydligt exempel på detta. Ingen hade dock något svar på vad detta kan beror på, vilket var lite förvånande. Personligen tycker jag att det är uppenbart att en bransch med 2 700 mjölkbönder jämfört med de dryga 40 000 som fanns för 40 år sedan, inte har en möjlighet att bära upp den stora propagandaapparat som man tidigare förfogade över. För bara några decennier sedan fanns mjölken överallt. Man bedrev omfattande forskning, marknadsföring gentemot konsumenter, kommunikation och påverkan gentemot dietister och kostrådgivare inom vård och omsorg. Mjölk på skola och dagis var självklara inslag. Vem tänker i dag på att det var mejerierna som bidrog till att kaffet på fiken blev snordyrt för att man började hälla mjölk i det? Eller att den gastronomiska utvecklingen kanske inte hade varit lika framgångsrik utan kocktävlingen Årets Kock som mejerierna startade under 1980-talet? Mejerinäringen har tvingats göra sig av med en stor del av sin intellektuella kapacitet. Och det märks.

Men på samma sätt som man kan beskylla branschen för att vara ängslig, kan man rikta en liknande kritik mot en del av forskningen på mjölkområdet. Även här har man varit, och är fortfarande, upptagen av klimatet, för som flera sa: ”Det finns så mycket data för klimatet.” Och det må vara sant, men att forskare på mjölkområdet har köpt metanparadigmet, dvs påståendet att metanet är ett problem för svensk mjölkproduktion, är obegripligt. Med tanke på att antalet kor i allmänhet och antalet mjölkkor i synnerhet, har minskat så kraftigt under de senaste hundra åren, skulle man vetenskapligt kunna hävda att metanet är en icke-fråga. Med lite mindre ängslighet skulle man dessutom kunna föra en diskussion om biologiskt metan verkligen ska jämföra med växthusgaser med fossilt ursprung. Problemet med fokuseringen på kornas metan är också att man inte uppmärksammar den klimatpåverkan som mjölkproduktionen åstadkommer som har fossilt ursprung. Jag tänker då inte bara på traktorkörning, utan mer på konstgödsel, inköpt foder som är odlat med konstgödsel, transporter i hela kedjan och all fossil energi och därmed växthusgaser som ligger inbäddad i maskiner, teknisk utrustning, byggnader osv. Detta flyger helt under radarn när man fokuserar på den växthusgas man egentligen borde kunna hävda inte är något större problem – kornas metan.

Desto mer positivt att strålkastarljuset i stället för klimatet nu riktades mot just sådant som levande landskap, biologisk mångfald, resilient livsmedelsförsörjning, markbördighet och kolinlagring, djuromsorg och samspelet mellan djur och människa. Positivt också att Margareta Emanuelsson, koordinator för hela forskningsprojektet på SLU, ställde sig frågande till om tanken att försöka föra samman alla hållbarhetsparametrar till ett index, verkligen leder rätt.

”Ska vi producera mer mjölk i Sverige så behöver det ske hållbart och kanske behöver vi då också styra om inriktningen”, sa hon.

Ulf Sonesson, expert på hållbara livsmedelssystem hos Rise, menade att mjölkproduktionen bidrar till många nyttor, men att de här nyttorna samtidigt kan skapas på andra sätt. Andra djur kan exempelvis beta naturbetesmarkerna. Men det skulle samtidigt kosta mycket att ordna de här nyttorna på ett annat sätt.

”Mjölkens roll i ett hållbart livsmedelssystem bestäms av vilka nyttor som skapas – och att mjölkproduktion är bästa sättet att skapa dom”, sa han.

Han ville också att relationen människa djur lyfts fram mycket mera och menade att det är inte sannolikt att unga vuxna skulle reagera särskilt positivt om de klev in i en modern lagård.

Diversifiering i stället för specialisering, den fortsatta strukturutvecklingen, den ökade ekonomiska risken när allt mer kapital ansamlas på gårdarna och om små gårdar har någon möjlighet i framtiden var andra frågor som var uppe.

Helena Hansson, professor i nationalekonomi med inriktning på jordbruksekonomi på SLU, lyfte några olika perspektiv på ekonomisk hållbarhet. Handlar det då enbart om avkastning på kapital eller ska man även inkludera naturresurser eftersom det handlar om en verksamhet som använder sig av naturresurser? Eller ska man inkludera de externa effekterna, både positiva och negativa?

Vem ska då driva utvecklingen av ett hållbart livsmedelssystem, frågade moderatorn Malin von Essen.

”Låt inte oss forskare sköta det”, replikerade Ulf Sonesson blixtsnabbt.

Christel Cederberg menade att det här i stället är en demokratifråga som måste diskuteras av betydligt fler än en liten klick människor i städerna.

”Det här är en demokratifråga och i grunden en värderingsfråga.” 

Det enda jag egentligen saknade var perspektivet den goda maten och matkulturen vilket också är en viktig del i ett hållbart livsmedelssystem. Mjölken, i alla sina former, har varit en viktig grund för den goda matkulturen men har kraftigt tappat sin roll där. För trots att butikernas mejerikylar har förvandlats till stora mejerisalar med alla upptänkliga (och otänkbara) smaker och halter av fett, protein och laktos så är det rätt mycket som är smakmässigt ointressant. Tänk bara på den utförslöpa som hårdosten har gått igenom.  Återigen snurrar den gamla Springsteenlåten på repeat i mitt huvud – 57 Channels (And Nothin’ On).

För vem är Arla till för?
För vem är Arla till för? 150 150 Ann-Helen von Bremen

När en majoritet av Arlas ägare, mjölkbönderna, ifrågasätter den pågående industrialiseringen, kamouflerad till ett hållbarhetsprogram, så blir man idiotförklarad av ledningen. Hur känns det egentligen? Och framför allt, för vem är Arla egentligen till för?

Det har funnits perioder i historien när bönder har skällts för att vara dumma i huvudet av andra grupper i samhället och det är säkert något som förekommer även i dag, när debatterna hettar till.  Men hur känns det egentligen att vara lantbrukare och bli dumförklarad av sina egna? För det är precis så som Arlas ledning nu beter sig mot en majoritet av deras ägare ifrågasätter det nya så kallade hållbarhetsprogrammet som i pengar premierar en mer intensiv uppfödning.

I början av sommaren skrev lantbrukstidningarna om att 14 av 17 av Arlas kretsar ställde sig bakom en motion som kritiserade det nya sk hållbarhetsprogrammet. (De tre återstående kretsarna antog också motionen, men i något förändrad form). Till programmet är det kopplat en ersättning där de mer poäng ger mer betalt. Kritiken från en majoritet av Arlas bönder har handlat om att programmet (och ersättningen) missgynnar de gårdar som utfodrar sina kor med mycket gräs i form av hö, ensilage och bete, medan de gårdar som ger korna mer kraftfoder, tjänar på detta. Likaså premierar programmet den som använder så lite mark som möjligt för att få fram en liter mjölk, vilket innebär att den bonde som låter sina djur beta naturbetesmarker eller befinner sig i skogs- och mellanbygder där skörden är lägre än i de södra slättbygderna, också får sämre betalt. Biologisk mångfald och kolinbindning kan ge åtta poäng som mest. Effektivitet när det gäller markanvändning, foder, kväve och protein ger 49 poäng (mer än hälften av de totalt 80 poängen) medan biologisk mångfald och kolinbindning bara ger 8 poäng.

Från Arlas sida medger man att biologisk mångfald och kolinbindning har en mindre betydelse i programmet.

”Vi har ju vision kring biologisk mångfald, men den finns inte på den nivån som klimatmålet”, säger Gustav Kämpe, styrelseledamot i Arla Foods till ATL. Han säger också att det varit enklare att mäta kolinlagring och biologisk mångfald om en standard redan fanns.

Självklart hade det varit enklare om det gick att sätta siffror på den biologiska mångfalden, men det kanske finns ett skäl till att det inte finns sådana siffror. Det kanske inte riktigt är ett ämne för matematiken. Det är ganska anmärkningsvärt att ett företag som jobbar med en biologisk verksamhet och som borde vara väl medvetet om hur komplext detta är, ändå verkar längta efter att fler biologiska processer ska förenklas ner på ett sådant sätt at resultaten blir missvisande. Det är ju precis det som har hänt med klimatkalkylerande på livsmedel.

Länge försökte svenska mejerier, med Arla i spetsen, att göra två helt motsatta saker –  utåt sett  kommunicerades betande kor i blommande sommarhagar (minns Bregottreklamen) medan den interna kommunikationen istället handlade om fortsatt strukturrationalisering med allt färre gårdar, med allt fler kor som mjölkar allt mer till en allt lägre kostnad per liter mjölk. Å ena sidan hagmarker och biologisk mångfald. Å andra sidan mjölkfabriker. Två bilder som helt enkelt inte går ihop.

På senare tid har det blivit allt tydligare att målbilden är fabriken. Arlas ledning har återkommande lyft fram den intensiva danska mjölkproduktionen som en förebild för Sverige och propagerat för en fortsatt stark nedläggning av gårdar i Sverige. Husdjursföreningen Växas och LRFs  sk forskningsstudie för att undersöka om man kan stänga in mjölkkorna året runt, är ytterligare i led i detta. Och även om det är ironiskt, så är det inte särskilt förvånande att man i sitt miljö- och klimatprogram väljer att betona fodereffektivitet och låg markanvändning. Ironiskt, eftersom den tankevärlden bygger på att det bästa vore om kossan förvandlades till en slaktkyckling som kunde födas upp på liten yta med enbart spannmål och kraftfoder. Ironiskt, därför att den typen av klimatberäkningar inte tar hänsyn till kons potential och starka sidor. Men samtidigt ett självklart val, eftersom det ligger helt i linje med det industriella synsättet. Klimatkalkylerandet där man omvandlar de tre växthusgaserna till koldioxidekvivalenter, är också en produkt, sprungen ur industrins värld och har mycket litet att göra med den biologiska världen.

Man kan givetvis fråga sig varför det dröjt så länge innan det blivit någon reaktion från mjölkböndernas sida eftersom den här utvecklingen som sagt pågått ett bra tag. Kanske är det för att det nu blir så tydligt i kronor och ören. Kanske är det för att det också blir så tydligt att värden som landskapsvård, biologisk mångfald, djuromsorg och riktigt god mjölk inte längre betyder något, och det finns trots allt mjölkbönder som fortfarande ägnar sig åt just de här värdena.

Eller så är det kanske för att man visste vad man skulle få för reaktion  – nämligen ett idiotförklarande? För det återkommande mantrat från ledningen och även en del förtroendevalda på högre nivå, har varit att man ska förklara det hela bättre för de kritiska medlemmarna och som ”måste se till helheten”.

  • Det hålls hela tiden nya möten för att ”förklara” för oss som är kritiska, säger en mjölkproducent.

Men problemet är snarare att Arlas bönder mycket väl har förstått vad det handlar om. Motionens författare, Marianne Schönning, är inte bara ekologisk mjölkbonde i Holmsveden, hon har också under många år varit aktiv föreningsbonde med fokus på mjölkfrågor. Hon har jobbat inom Arla Sverige men även internationellt, exempelvis inom IFOAMs EU-grupp. Och har man suttit och tragglat, diskuterat och förhandlat EUs ekologiskt djurregler, då är man inte direkt någon dumskalle. Att påstå att hon inte förstår Arlas hållbarhetsprogram är med andra ord snudd på oförskämt.

Arla har struntat i kritiken och från augusti har man börjat Arla betala ut den nya hållbarhetsersättningen. Och därmed riktas ljuset mot en annan fråga, nämligen varför man inte lyssnar på sina ägares kritik?

– Det är mycket bra att Arla vill arbeta med hållbarhetsfrågorna, men ett stort problem när inte demokratin funkar i en kooperation som har två tredjedelar av den svenska mjölkmarknaden, sa Marianne Schönning i en intervju i ATL under sommaren.

Det kan man lugnt hålla med om. För vilka är egentligen Arla till för?

Det finns en risk att det hela kommer sluta som det så ofta har gjort, nämligen att någon av bönderna säger det som alltid brukar avsluta alla interna diskussioner – ”vem ska hämta vår mjölk om inte Arla gör det?” Budskapet är att man ska vara tacksam över att Arla hämtar mjölken, för alternativet kunde vara att ingen gör det, och att man ska förlita sig på att ledningen gör det som är bäst för alla.

Men svaret på frågan skulle lika gärna kunna vara: NNP, Milko, Värmlandsmejerier, Dalarnas Mejeriförening, Södra Hälsningslands Mejeriförening, Gefleortens Mejeriförening, Gotlands läns mejeriförening, Örebroortens Mejeriförening, Sydöstmejerier. Bara för att nämna några av alla de mejeriföreningar som en gång var och som sedan har uppgått i Arla.

Den här texten har handlat om Arla, men den kunde lika gärna handlat om Norrmejerier eller Skånemejerier, som ägnar sig åt en precis likadan utveckling.

Mångfaldspoängen med ogräs
Mångfaldspoängen med ogräs 150 150 Ann-Helen von Bremen

Som grönsaksodlare för man en ständig kamp mot ogräset och för spannmålsbonden är ett sädesfält med tistel, blåklint eller vallmo ett misslyckande. Men ogräset har trots allt sina poänger, inte minst när det gäller den biologiska mångfalden.

Tiden runt midsommar, det är då naturen är som allra frodigast. Även ett sådant här år, då torkan förvandlar gräsmattan till gult fnöske, så vibrerar nästan luften av växtkraft, i alla fall på vår lilla gård i Uppland. Det är också den här tiden på året som ogräset växer som allra bäst, och som grönsaksodlare finns det stunder då jag längtar till november. Som speedade sorkar går vi fram med hackorna över jordarna och hinner bara någon gång ibland lyfta blicken och njuta av allt det vackra. Visst flammar vi och ogräs­harvar med traktorn, men mycket arbete görs för hand, eller snarare med hela kroppen. Så känns det i alla fall på kvällen efter en rejäl arbetsdag.

Varför rensar man då ogräs? Jo helt enkelt för att ogräsen snor näring, ljus och markens fukt från morötterna, löken, sparrisen och de andra grödorna. Du kan själv se vilken påtaglig för­ändring det blir när du har rensat bort ogräset. Redan efter någon dag har grödan skjutit fart. Du märker också ifall du väntat för länge. Då är det nästan omöjligt att rensa utan att skada grödan. Ogräsrensning handlar mycket om tajming.

Ekologiska lantbruk som inte an­­vänder kemikalier för att bekämpa ogräs, har generellt mer ogräs och lägre skörd. Åkrar med mycket blåklint, vallmo, baldersbrå och tistel är något som många lantbrukare ser som ett bevis för att man är en ”dålig bonde”. Men det finns uppsidor även av ogräs, som att det kan göra liknande nytta som så kallade mellan- och fånggrödor, för att minska näringsläckage, binda kol och minska erosion. Tistel och maskros kan med sina långa rötter också hjälpa till att luckra upp jorden. Senare tids forskning har dock omvärderat ogräsens betydelse. Dels är ogräsen i sig en del av den biologiska mångfalden, dels är de viktiga för många andra arter, som fåglar och pollinatörer. En studie har visat att de tre ogräsen åkertistel, vägtistel och stånds drar mer än ­dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än de fjorton vanligaste växterna som brukar användas vid sådd av blommande åkerremsor för att just gynna mångfalden. Anled­ningen är att ­ogräsens nektar och ­pollen uppskattas av många olika ­sorters insekter och deras produktion av nektar är dess­utom hög. Det finns alltså en stor ironi när spannmålsodlare först anstränger sig för att utrota vartenda ogräs och sedan odlar blomsterremsor för att kompensera för den förlorade biologiska mångfalden och gynna pollinerare, blomsterremsor som dessutom inte är lika attraktiva för pollinerare som ogräsen är.

Det här innebär givetvis inte att man ska lämna fältet fritt för ogräsen, särskilt inte om man odlar grönsaker. Det handlar snarare om att hitta en hyfsad kompromiss. Själva rensar vi som sagt ogräs i våra grönsaksrader, men maskrosorna i gräsmattan och de tistlar, nässlor, smörblommor och andra ogräs som uppstår i odlingarnas kantzoner för vi inget krig emot. Istället njuter vi av fjärilsrikedomen i nässelsnåren, humlornas surrande i vårens maskrosor och sommarens vitklöverblommor, och steglitsernas skörd av tistelfrön. Biologisk mångfald i praktiken handlar om att ge plats för fler arter än de som vi män­niskor vill gynna. Så enkelt och så svårt är det.

Huvuddelen av texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.

Lantbruket ner i spagat
Lantbruket ner i spagat 150 150 Ann-Helen von Bremen

Följande text har publicerats som ledarstick i ATL.

Visst var det klantigt av LRF Mjölk att på sin hemsida skriva att ”kor kan kyla klimatet”, men att däremot försöka kommunicera att kornas metanutsläpp inte alls är lika allvarligt som koldioxid från fossila källor, var däremot både bra och på tiden!

Senare tids forskning har visat att metanet inte alls kan jämställas med koldioxid. Metan bryts ned på cirka tio år medan koldioxiden kan finnas kvar i tusentals år.

Det här innebär att om inte antalet kor, och deras metanutsläpp, ökar, så bidrar de heller inte till ytterligare uppvärmning. Om antalet kor minskar, vilket de har gjort i Sverige, så har också metanutsläppen och därmed uppvärmningen, minskat.

Svenska mejerier borde därför inte bekymra sig över metanet överhuvudtaget utan snarare jubla över att nästan hälften av mjölkens klimatpåverkan har försvunnit. Detta försöker man kommunicera utåt, men internt verkar inte alls polletten ha trillat ner.

Trots att LRF Mjölk skriver på sin hemsida att det i livscykelanalyser är fel att räkna om metan till koldioxidekvivalenter eftersom det just gör att man inte förstår skillnaderna mellan de olika växthusgaserna, är det ändå precis detta som mejerierna gör i sina klimatberäkningar på böndernas gårdar. Det blir givetvis extra allvarligt när man som Arla har börjat koppla en viss del av mjölkpriset till denna kalkyl.

På samma sätt är det metanet som är i rampljuset när Norrmejerier, i vad som nog får tolkas som ekonomisk desperation, kör sin norrologiska mjölk till Stockholm.  På grund av att korna får fodertillskottet Bovaer som påstås minska metanavgången med 30 procent, hävdar man att detta är Sveriges mest klimatvänliga mjölk. Arla håller på att testa Bovaer.

Trots att metanet borde vara en icke-fråga, är man ändå beredd att satsa på ett kosttillskott som dels kostar 11 öre per liter mjölk, dels riskerar att ytterligare öka kritiken mot mjölkbranschen som en allt mer industriell verksamhet som på olika sätt manipulerar kossan.

Klimatfrågan är ett av flera exempel på att å enda sidan säga en sak, å andra sidan göra något helt annat. Den biologiska mångfalden är ett annat exempel. Återigen kommunicerar gärna mejerierna gentemot konsumenterna hur viktiga korna då är, men internt strävar man efter att få ”forska” om stänga in korna för alltid.

Redan idag är det många mjölkkor och deras avkommor som aldrig betar några naturbetesmarker och det är ibland tveksamt om man ens kan kalla ”motionsbetena” för betesmarker. De flesta tjurkalvar stannar inomhus under hela sina liv. Fodret, i form av den odlade vallen, spannmålen och kraftfodret, rymmer sällan särskilt stor mångfald när den odlas.

Mjölkbranschen går ner i spagat för att å ena sidan försöka kommunicera värden som biologisk mångfald och kossans klimatnytta. Å andra sidan är den industriella normen stenhård och den värnar mer om all input i olika former av fossil energi, högre än det biogena och harmlösa metanet.

Alla hårt pressade mjölkbönder vet vad som gäller – att mjölka så mycket som möjligt. Och Växa kommer aldrig med tårta när man har rika betesmarker, utan när kossan mjölkar över 11 000 kilo.

Frågan är bara hur man ska sälja mjölken, den dagen alla mervärden är borta? Som en ren industriprodukt kanske?

Samma dag som jag publicerar detta inlägg, ser jag reklam på instagram från Scan. Det är en fin bild på tre mjölkkor och med uppmaning att välja svenskt kött, bl a för att vi får ”mer biologisk mångfald”. Men med tanke på att mjölkkornas tjurar, som utgör cirka 25 procent av det svenska köttet, aldrig får komma ut och göra något mångfaldsarbete i markerna utan står inne i stallar hela sina liv, så är det ju återigen ett exempel på att man säger en sak, men gör en annan. Någon gång måste man bestämma sig. Man kan inte både snacka om biologisk mångfald i gulliga annonser, men samtidigt välja bort samma mångfald för att det blir ”för dyrt”. Släpp tjurarna loss, det är faktiskt vår!