Aug 8 2019

Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar…

Redan efter några sidors läsning av IPCCs nya rapport Climate Change and Land står det klart att detta är en rapport som  försöker komplicera jordbrukets och matens klimatpåverkan. Här handlar det inte i första hand om att, som vanligt, räkna köttbullar.

Redan innan IPCC hade släppt sin rapport, ägnade sig en del media åt att “rewrita” en artikel ur the Guardian där en forskare “läckt” innehållet. Budskapet var givetvis det vanliga – ät mindre kött och rädda världen! Just nu tyder rätt lite på att den bilden kommer att ändras. Flera tidningar har redan hunnit basunera ut att allt handlar om att äta mindre kött.

Men egentligen har de väldigt lite stöd för detta i rapporten. Efter en snabb genomläsning av några olika kapitel, är mitt intryck att rapporten ger en betydligt mer nyanserad och komplicerad bild och visar därmed hur komplexa dessa frågor är.

Så här skriver man bland annat i sin sammanfattning:

“Balanced diets, featuring plant-based foods, such as those based on coarse grains, legumes, fruits and vegetables, nuts and seeds, and animal-sourced food produced in resilient, sustainable and low-GHG emission systems, present major opportunities for adaptation and mitigation while generating significant co-benefits in terms of human health.”

Enkelt uttryckt en blandad kost, helt enkelt.

Vidare skriver man: “Transitions towards low-GHG emission diets may be influenced by local
production practices, technical and financial barriers and associated livelihoods and cultural habits.”

En tydlig fingervisning åt EAT-Lancetrapporten och deras globala diet som inte tog någon notis om just de här olika förhållandena i världen. (Jag har skrivit om  EAT-Lancetrapporten här.)

På ett annat ställe i rapporten, kapitel 5, skrivar man dock att även om det finns starka bevis för att en förändring av dieten kan minska växthusgaserna så är det oklart hur mycket som egentligen skulle uppnås (min översättning): “There is robust evidence that diet shifts can mitigate GHG emissions but low agreement on how much could be achieved and what would be the effectiveness of interventions to promote diet shifts. “

Här finns bland annat en riktig käftsmäll mot det gängse sättet att beräkna matens klimatpåverkan, livscykelanalysen. Man skriver bland annat att när man beräknar olika dieters klimatpåverkan så fokuserar man ofta på köttet räknar inte med att kor, får och getter också ger mjölk, ull osv:

“There are several unresolved issues regarding modelling and quantification of marginal emissions identified in the literature. Diet shift studies often focus on beef production emission intensities, although the cattle industry in many locations includes both meat and dairy production; these activities may be integrated in different types of farming systems (Flysjö et al. 2012) with significantly lower emission intensities (Gerber et al. 2013a; Flysjö et al. 2012). Links between ruminant meat production, the dairy sector (primarily cows and goats), and wool production in sheep are often overlooked in diet shift studies. FAOStat 2017 data indicate there are 278 million dairy cows worldwide, which make significant contributions to meat production (304 million head slaughtered per year) by providing calves (lactating cows must calve to produce milk) and dairy cows (replacements by younger females). Attributional LCA values are often applied to diet shifts studies, overlooking the feedback loop (rebound effect) of demand on production system emission intensities. There are a few examples of consequential analysis of diet shifts (Tukker et al. 2011) (de Oliveira Silva et al. 2016) (Zech and Schneider 2019), reporting modest potential for mitigation (i.e., from 0-8%) but each of them emphasise only one particular aspect of diet shifts. Further, the application of those models to different regions of the world may require further development.”

En annan intressant sak är att man skriver att beräkningarna av klimatpåverkan kommer också att bero på vilken uppvärmningspotential som man anser att metan har: “As a consequence, the quantified benefits of a given strategy wil also depend on the assumed GWP of methane.” (Det pågår ju  en diskussion bland klimatforskarna om hur man ska hantera det faktum att metan är en växthusgas som visserligen är mer kraftfull än koldioxid, men vars uppvärmning vara betydligt kortare än koldioxid.)

Ytterligare en sak som jag vill nämna är att rapporten skriver att många av de aspekter som tas upp i rapporten är kopplade till urbaniseringen. Ett påpekande som skulle behöva göras lite oftare.

“Several issues addressed in this report such as population, growth, incomes, food production and consumption, food security, and diets have close relationships with these urban processes. Urban areas are also the setting of many processes related to land-use change dynamics, including loss of ecosystem functions and services, that can lead to increased disaster risk. Some specific urban issues are assessed in this report.”

Det finns säkert saker som kan diskuteras och ifrågasättas i  rapporten, trots allt är det ju 170 olika forskare som har varit involverade i skrivandet, vilket ger en kompromiss av stora mått. Men som sagt, hittills är intrycket att man har gjort ett försök att beskriva det komplexa. ipcc

Slutligen vill jag visa två diagram som visar väldigt tydligt det industrialiserade livsmedelssystemets misslyckande. Där ser man exempelvis övervikten, hungern och den riktiga raketen, konstgödseln som är den största källan till utsläpp av aktivt kväve. Tillverkning och användning av konstgödsel står för 3 procent av de globala växthusgasutsläppen, i nivå med flyget alltså. För svensk del är det jordbrukets näststörsta enskilda utsläpp av växthusgaser, större än animalierna, men mindre än avgången från de odlade mulljordarna. Utsläppen av kväve ger oss också en rad andra miljöproblem som övergödning, försurning med mera, men hänger alltså intimt ihop med klimatfrågan. Ändå pratar vi inte om kvävet. Eller om konstgödseln. Rapporten European Nitrogen Assessment visade bland annat att hälso- och miljökostnaderna för ökade kväveutsläpp var större än jordbrukarnas ekonomiska vinster av kvävegödslingen.

Men vi räknar som sagt köttbullar i stället för att diskutera det som är viktigt och försöka förändra vårt samhälle till ett mera hållbart sådant. Och konstgödseltillverkaren Yara skrattar hela vägen till banken.

 


Mar 22 2016

Ekologisk analfabetism

Nedanstående essä har publicerats i senaste numret av Tiden. Artikeln är skriven tillsammans med Gunnar Rundgren.

En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.

Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.

Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.

Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.

Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.

Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”

Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.

Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.

Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.

Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.

Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.

När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.

Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.

Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.

Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.

På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.

Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.

Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.

Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?

Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Oct 12 2015

“Ska vi ha dåligt samvete för att vi inte vet köttbitens ursprung också?”
Jag fick frågan av Lotta Bromé i P4 Extra för några veckor sedan när hon intervjuade mig angående boken “Makten över matkassen”. Det var en bra fråga. Och svaret är nej, vi ska inte ha dåligt samvete, men väldigt många har just detta. 

Matångesten verkar bara breda ut sig. Enligt Livsmedelsföretagen följer fyra av tio en diet.  Laktosfritt och vegetariskt ska vara de mest populära dieterna, enligt undersökningen. I söndagens Svenska Dagbladet skriver Isabelle Ståhl om “Ett ätstört samhälle”. Det är ett bra reportage och det är en mycket obehaglig läsning. Hon berättar om unga män som fastar så att de nästa svimmar eller bygger sin kropp så hård att den ska skydda dem från omvärlden. Om unga kvinnor som inte äter kött, inte om omsorg om djuren eller miljön, utan för att de känner sig smutsiga av att äta en biff eller en köttbulle. Det är en isande kall värld när det som ska vara livgivande, värme, njutning och glädje, nämligen maten, i stället blir motsatsen.

Man kan givetvis avfärda  reportaget med att det är en perifer Stockholmsgrej, men även om artikeln nästan inte innehåller några siffror som stöder resonemanget, så vet vi ändå att det är sant. Vi har alla människor runt omkring oss som på olika sätt oroar oss för maten. Är det inte gluten, så är det laktos, sockret, saltet, köttet eller så är det den gamla vanliga bantningen som kläs i LCHF, 5:2, stenålderskost eller vad som nu råkar vara på tapeten. Fyra av tio ägnar sig som sagt åt dieter. Det är alldeles för många för att vara riktigt sunt.

Kanske är vi själva en av dem. En av de oroliga.

Till detta läggs också oron om vi äter rätt – för djurens  miljöns, klimatets, de fattiga och svältande i Afrika söder om Saharas, skull. Eller rättare sagt, skuld. Så ja, vi har redan dåligt samvete för att vi inte vet varifrån köttbiten kommer, hur mycket antibiotika som grisen egentligen fick innan den blev kotlett, hur lantarbetarna levnadsvillkor egentligen är på de sydafrikanska vingårdarna eller vilka farliga bekämpningsmedel som kaffeodlarna i Brasilien egentligen använder.

Så vad är då lösningen?  Ja, jag tror inte att det är längre innehållsförteckningar på livsmedlen eller fler märkningar, som politikerna brukar ropa efter med jämna mellanrum för att vi ska “välja rätt” och bli mindre oroliga. Jag vet faktiskt inte riktigt hur lösningen ser ut. Det enklaste att komma till rätta med borde vara någon slags redlighet när det gäller matproduktionen. Att handeln och livsmedelsföretagen helt enkelt slutar att sälja mat som bygger på exploatering av djur, människor och djur. Det är inget som branschen själv kommer att ta tag i, utan kommer att kräva politiska beslut. Självklart är inte detta något enkelt beslut, det är politik som kommer att få långtgående konsekvenser, men det borde ändå vara en självklarhet. Hur kan vi överhuvudtaget sälja mat som odlats under på slavliknande arbetsförhållande eller som kommer från djur som antibiotikapumpats för att överleva den usla hygienen och djuromsorgen?

Den andra rädslan, den som handlar om vår ökade behov av att kontrollera våra kroppar ner till minsta cell,  den känner jag mig mer maktlös inför. Precis som jag inte vet hur jag ska hantera det faktum att allt fler uppger “träning” som det stora fritidsnöjet. Men jag är rädd för att den säger något om vår tid som gör mig illa till mods.