djuromsorg

Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut?
Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Mjölkbranschen håller på att tappa bort sin hållbarhet. Man lägger för stor vikt vid klimatpåverkan och missar andra viktiga samhällsnyttor som landskapsvård, biologisk mångfald, markbördighet och djuromsorg. Ungefär så kan man sammanfatta intrycken från gårdagens mjölkkonferens hos SLU.

”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”

Frågan ställdes av agrarhistorikern Carin Martiin under gårdagens mjölkkonferens på SLU, Ultuna. Temat var en hållbar produktion och konsumtion av mjölk och presenterade resultat från det större forskningsprojekt med ett antal olika arbeten som pågått sedan 2019. Diskussionerna kom att spänna över en rad olika frågor som handlade om vart svensk mjölk är på väg och om det är rätt väg.

Carin Martiin hade läst 40 000 sidor av mjölknäringens husorgan, tidningen Husdjur, under 40 år. under den tiden har mer än 90 procent av mjölkbönderna försvunnit. Idag är det bara 2 700 gårdar kvar. Eller som en bänkgranne sa: ” Vi är fler som går på sådana här konferenser än som mjölkar.”

Och det är inte bara gårdarna som försvunnit, antalet mjölkkor har halverats samtidigt som de mjölkar mer än dubbelt så mycket som för 40 år sedan. Betande kor har blivit något sällsynt, det är för det mesta köttdjur eller ibland ungdjur/sinkor som inte mjölkas.

Under här fyra decennierna har strukturrationaliseringen fortsatt med full kraft. I början av 1980-talet fanns det cirka 43 000 gårdar och merparten av dem, 37 000, hade max 24 kor, varav 17 000 hade högst 10 kor. Carin Martiin beskriver hur de intervjuade bönderna i tidningen Husdjur och även hon själv, hela tiden tror att framtidens utökning bara handlar om några kor till. Tanken på gårdar med många hundra kor, var då främmande för många av mjölkbönderna.

”Mjölkbranschen måste vara rädda om sina värden och jag tycker att pratar för lite om att vara människa tillsammans med djur. Den hållbarhetsaspekten saknar jag i dag och jag hoppas att den inte försvinner i automatiseringen. Det finns kor som blir gladare av en traktor än av att se en människa”, sa Carina Martiin.

Hon var inte ensam om att lyfta fram andra värden än hög mjölkproduktion till ett lågt pris. Christel Cederberg, professor i hållbara jordbrukssystem på Chalmers och Pernilla Tidåker, lektor och forskare på SLU som forskar om hållbara livsmedelssystem, lyfte båda fram vikten av ett småskuret mosaiklandskap med variation i grödor, djur och naturtyper som grund för biologisk mångfald. De kritiserade också ett ensidigt fokus på klimatfrågan.

”Både forskning, näring och industri har lagt alla ägg i en korg, nämligen klimatet”, sa Pernilla Tidåker.

Pernilla Tidåker hade tittat specifikt på kolinlagring. Precis som tidigare studier visat var hennes slutsats att en hög andel vall och stallgödsel ger en hög kolhalt och vill man stimulera detta från politiskt håll ska man satsa på vallstöd. Däremot var hon betydligt mer tveksam om det går att säga något om hur mycket kol som enskilda gårdar lagrar in. Det skulle kräva många mätningar under lång tid i en omfattning som skulle bli för kostsam.

”Däremot kan detta gå att följa inom regioner och sektorer”, sa hon.

Christel Cederberg ansåg att det saknas ett vetenskapligt underlag för att säga hur en hållbar kost ska se ut och pekade bland annat på att många studier mäter utsläpp av växthusgaser men sällan användning av kemikalier. Hon visade också på den stora skillnaden i system när det gäller uppfödningen av kor och därmed också de resultat man får när det gäller klimatpåverkan.

Även Johan Karlsson som forskar om hållbar matproduktion och markanvändning på SLU, var övertygad om att levande landskap och biologisk mångfald kommer att bli viktigare områden framöver.

”Nu har mycket handlat om klimatet, vilket passar bra ihop med den pågående effektiviseringen inom mjölken”, sa han.

Flera talade om att man tycker sig märka en ängslighet inom mjölkbranschen, att man inte styr debatten utan mer ägnar sig åt att reagera på andras påståenden. Klimatdebatten är ett tydligt exempel på detta. Ingen hade dock något svar på vad detta kan beror på, vilket var lite förvånande. Personligen tycker jag att det är uppenbart att en bransch med 2 700 mjölkbönder jämfört med de dryga 40 000 som fanns för 40 år sedan, inte har en möjlighet att bära upp den stora propagandaapparat som man tidigare förfogade över. För bara några decennier sedan fanns mjölken överallt. Man bedrev omfattande forskning, marknadsföring gentemot konsumenter, kommunikation och påverkan gentemot dietister och kostrådgivare inom vård och omsorg. Mjölk på skola och dagis var självklara inslag. Vem tänker i dag på att det var mejerierna som bidrog till att kaffet på fiken blev snordyrt för att man började hälla mjölk i det? Eller att den gastronomiska utvecklingen kanske inte hade varit lika framgångsrik utan kocktävlingen Årets Kock som mejerierna startade under 1980-talet? Mejerinäringen har tvingats göra sig av med en stor del av sin intellektuella kapacitet. Och det märks.

Men på samma sätt som man kan beskylla branschen för att vara ängslig, kan man rikta en liknande kritik mot en del av forskningen på mjölkområdet. Även här har man varit, och är fortfarande, upptagen av klimatet, för som flera sa: ”Det finns så mycket data för klimatet.” Och det må vara sant, men att forskare på mjölkområdet har köpt metanparadigmet, dvs påståendet att metanet är ett problem för svensk mjölkproduktion, är obegripligt. Med tanke på att antalet kor i allmänhet och antalet mjölkkor i synnerhet, har minskat så kraftigt under de senaste hundra åren, skulle man vetenskapligt kunna hävda att metanet är en icke-fråga. Med lite mindre ängslighet skulle man dessutom kunna föra en diskussion om biologiskt metan verkligen ska jämföra med växthusgaser med fossilt ursprung. Problemet med fokuseringen på kornas metan är också att man inte uppmärksammar den klimatpåverkan som mjölkproduktionen åstadkommer som har fossilt ursprung. Jag tänker då inte bara på traktorkörning, utan mer på konstgödsel, inköpt foder som är odlat med konstgödsel, transporter i hela kedjan och all fossil energi och därmed växthusgaser som ligger inbäddad i maskiner, teknisk utrustning, byggnader osv. Detta flyger helt under radarn när man fokuserar på den växthusgas man egentligen borde kunna hävda inte är något större problem – kornas metan.

Desto mer positivt att strålkastarljuset i stället för klimatet nu riktades mot just sådant som levande landskap, biologisk mångfald, resilient livsmedelsförsörjning, markbördighet och kolinlagring, djuromsorg och samspelet mellan djur och människa. Positivt också att Margareta Emanuelsson, koordinator för hela forskningsprojektet på SLU, ställde sig frågande till om tanken att försöka föra samman alla hållbarhetsparametrar till ett index, verkligen leder rätt.

”Ska vi producera mer mjölk i Sverige så behöver det ske hållbart och kanske behöver vi då också styra om inriktningen”, sa hon.

Ulf Sonesson, expert på hållbara livsmedelssystem hos Rise, menade att mjölkproduktionen bidrar till många nyttor, men att de här nyttorna samtidigt kan skapas på andra sätt. Andra djur kan exempelvis beta naturbetesmarkerna. Men det skulle samtidigt kosta mycket att ordna de här nyttorna på ett annat sätt.

”Mjölkens roll i ett hållbart livsmedelssystem bestäms av vilka nyttor som skapas – och att mjölkproduktion är bästa sättet att skapa dom”, sa han.

Han ville också att relationen människa djur lyfts fram mycket mera och menade att det är inte sannolikt att unga vuxna skulle reagera särskilt positivt om de klev in i en modern lagård.

Diversifiering i stället för specialisering, den fortsatta strukturutvecklingen, den ökade ekonomiska risken när allt mer kapital ansamlas på gårdarna och om små gårdar har någon möjlighet i framtiden var andra frågor som var uppe.

Helena Hansson, professor i nationalekonomi med inriktning på jordbruksekonomi på SLU, lyfte några olika perspektiv på ekonomisk hållbarhet. Handlar det då enbart om avkastning på kapital eller ska man även inkludera naturresurser eftersom det handlar om en verksamhet som använder sig av naturresurser? Eller ska man inkludera de externa effekterna, både positiva och negativa?

Vem ska då driva utvecklingen av ett hållbart livsmedelssystem, frågade moderatorn Malin von Essen.

”Låt inte oss forskare sköta det”, replikerade Ulf Sonesson blixtsnabbt.

Christel Cederberg menade att det här i stället är en demokratifråga som måste diskuteras av betydligt fler än en liten klick människor i städerna.

”Det här är en demokratifråga och i grunden en värderingsfråga.” 

Det enda jag egentligen saknade var perspektivet den goda maten och matkulturen vilket också är en viktig del i ett hållbart livsmedelssystem. Mjölken, i alla sina former, har varit en viktig grund för den goda matkulturen men har kraftigt tappat sin roll där. För trots att butikernas mejerikylar har förvandlats till stora mejerisalar med alla upptänkliga (och otänkbara) smaker och halter av fett, protein och laktos så är det rätt mycket som är smakmässigt ointressant. Tänk bara på den utförslöpa som hårdosten har gått igenom.  Återigen snurrar den gamla Springsteenlåten på repeat i mitt huvud – 57 Channels (And Nothin’ On).

Vetenskapswashing
Vetenskapswashing 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jorden är rund och inte platt, månen är inte gjord av en ost och kor mår bättre av att få gå ut och beta än att vara instängda i ett stall. Vissa saker borde vara så självklara att det inte skulle behövas vetenskapliga studier för att bekräfta dem. Men tyvärr är det inte så.

Efter tre försök har äntligen företaget Växa, som bland annat jobbar med rådgivning mot kobönder, fått godkänt för sitt forskningsprojekt – att undersöka om kor kan vara instängda året runt utan att deras välfärd och hälsa blir sämre. ”Eller mår de rent av bättre?” undrar Peter Kofoed, chef för LRF Mjölk som ser fram emot ”vetenskapliga fakta” och ”inte bara vad olika personer tycker i frågan”, i en artikel i senaste numret av Land Lantbruk.

Med tanke på hur ekonomiskt pressade många mjölkbönder är, borde man rasa mot sin bransch som slänger pengar på den här typen av pseudoveteskap. Bara den som aldrig har sett kor ute på bete kan få för sig att det skulle bara bättre för kossan att vara instängd inomhus. Men detta handlar förstås inte om kornas välmående utan att se om det går att ta ytterligare ett steg i industrialiseringen av kossan, precis som man gjort i länder som Danmark, Nederländerna, Ryssland och USA. Svaret på den frågan är förstås ja. Det går att stänga in kor hela livet och de kommer ändå att mjölka mycket (vilket den parameter som väger tyngst i det här sammanhanget.) Men om man ställer frågan ifall man då tar bort ett av kossans mest grundläggande behov, nämligen att själv få gå ut och välja vilken mat hon vill äta, då är svaret också ja.

Därför passar det bra att dela ett utdrag ur vår bok Kornas planet, dels som film, dels som en lite längre text ur boken. Vill man läsa hela boken, kan man köpa den via bokhandeln.

Vart tionde år halveras antalet mjölkbönder i Sverige. Så har det sett ut länge och det finns inget som tyder på att detta kommer att förändras, såvida inte politiken förändras radikalt. Inom mejeriindustrin har det länge hetat att kunde man bara kapa bort »svansen« av olönsamma företag så skulle de flesta av branschens problem försvinna. Man har satsat på rådgivning för att lyfta den här gruppen, alternativt »låta utvecklingen ha sin gång«, det vill säga att de till slut tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl. Vad mjölkbranschens strateger har glömt bort är att det ständigt växer ut nya »svansar«, eftersom konkurrensen och prispressen fortsätter att verka.
Många inom lantbruket hävdar att det inte finns någon konflikt mellan lönsamhet och andra värden som djurvälfärd, matkvalitet och miljö. Visst finns det en hel del exempel på att de går hand i hand, men det finns också gott om exempel på motsatsen, som till exempel den alarmerande förlusten av biologisk mångfald som är en direkt följd av specialisering och strukturrationalisering eller den snabbt minskade genetiska mångfalden i de viktiga lantbruksgrödorna och djurslagen. För att inte tala om miljöeffekterna av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det vore givetvis helt sensationellt om betonandet av lönsamhet och vinst på något magiskt sätt gjorde att alla andra värden och mål automatiskt också maximerades. Det vore ungefär lika sannolikt som att om du bara prioriterar din karriär och inkomst så får du bra kondition, ett fantastiskt kärleksliv, snälla barn och blir skitsnygg av bara farten.

Många av de bönder som anses vara ineffektiva är heller inte okunniga eller mindre duktiga. Deras sätt att sköta gården kan bero på att de prioriterar andra värden än lönsamhet. Det finns till och med en vetenskaplig analys i ämnet, Rationellt slöseri? – att förstå ineffektivitet i svenska mjölkföretag, gjord av forskningsinstitutet AgriFood. Där frågar man sig om den ekonomiska ineffektiviteten kan bero på att jordbrukarna har andra mål för sin verksamhet. När man studerade drygt 400 mjölkföretag såg man att det fanns ett samband mellan en högre djurvälfärd och lägre effektivitet och vice versa. En slutsats från analysen var att sett i ljuset av andra mål än lönsamhet kan böndernas agerande mycket väl vara rationellt
även om det är ineffektivt ur ett ekonomiskt perspektiv. »Ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har komplexa prioriteringar.«
Komplexa prioriteringar, det är precis så som många lantbrukare beskriver sin vardag och särskilt tydligt blir det när djur är inblandade.

Kobojsjournalistik
Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.

Kolla aldrig en bra historia
Kolla aldrig en bra historia 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under förra året gjorde Uppdrag Granskning två program om ”Arlagården”, en stor mjölkgård i Hälsingland med 600 kor. Programmet visade filmer och foton som visade mycket magra djur, djur som stod i flytande gödsel, djur med skador och döda djur som låg slängda utanför lagården. Vinkeln var solklar, det har var ett typiskt fall av omfattande djurplågeri. Men personligen tyckte jag att det var svårt att förstå hur stora bristerna egentligen var. Det fanns nämligen några saker som skavde i de båda programmen, men förutom några kommentarer på sociala medier, bestämde jag mig för att lämna frågan därhän. Jag tyckte att den sammantagna bilden tydde på att djurägaren i fråga hade tappat kontrollen på sin verksamhet och varför ska jag försvara någon som inte sköter sitt jobb, även om hen inte är riktigt den stora skurk som Uppdrag Granskning ville få det till? Och jag ska också erkänna att jag ville vara lite bekväm av mig. Det är nästan omöjligt att föra ett vettigt samtal i den här typen av frågor.

Men under julhelgen lyssnar jag på Lantbrukspodden och journalisten Göran Berglunds intervju med journalisten Ali Fegan och blir återigen påmind om de där sakerna som jag tyckte skavde. Ali Fegan bekräftar nämligen det som jag och många med kännedom om lantbruk såg i filmsekvensen som visade djur som stod i gödsel, nämligen att detta var ett tillfälligt fel, utgödslingen hade gått sönder. Hur kan man se det? Jo, trots dyngan på golvet var djuren inte särskilt skitiga. Maskineriet behöver inte stå still särskilt länge många timmar innan skiten börjar bygga pansar på korna. Det är ingen rolig situation, vare sig för bonden eller för djuren, men det är trots allt sådant som kan hända och inget uttryck för vanvård.

Men det här förstod inte redaktionen på Uppdrag Granskning och Ali Fegan menar att man inte kan ta ansvar för detta heller. ”Det hade varit väldigt väldigt bra ifall någon, Arla, djurägaren, LRF, som visste att det var på det sättet, hade förklarat det för oss”, säger han.

Göran Berglund undrar om man trots allt inte borde ha förstått att utgödslingen gått sönder, att man borde ha skaffat sig den kunskapen, men gång på gång försvarar sig Ali Fegan med att ”Vi kan inte spekulera i vad som har hänt.”

Det är ett märkligt resonemang för det är ju precis detta som Uppdrag Granskning gör, spekulerar. Filmen på korna som står med klövarna i en decimeter flytande dynga är ett av de starkaste inslagen i programmen och det är också väldigt mycket detta som Uppdrag Granskning bygger sin story på.

En annan sak som stör programmets trovärdighet är att alla filmer och en del foton i programmen, oklart hur många, är tagna av djurrättsaktivister. Det kan ibland vara befogat att filma/fotografera i smyg och även att ta sig in olovligen i byggnader och på områden för att kunna skildra missförhållanden i lagårdar, på arbetsplatser, skolor osv. Som journalist använder man sig också av information och tips från olika källor och en del av de källorna kan ha egna intressen som kanske inte direkt är opartiska eller objektiva. Då är det extra viktigt att man hanterar den typen av material med försiktighet och kritisk granskning. I det här fallet handlade det om djurrättsaktivister som anser att alla mjölkgårdar och all djurhållning ska upphöra, oavsett hur god djuromsorgen är. Som redaktion kan man som sagt ändå bestämma sig för att använda material från en källa som har en egen agenda, men man bör alltså vara kritisk till innehållet och även tydligt upplysa tittarna om att filmerna kommer från djurrättsaktivister.

När Göran Berglund tar upp frågan ifall det var rätt att använda, som han säger, ”illegala” filmer, så blir det mycket tydligt att Uppdrag Granskning använder sig av olika måttstockar. Ali Fegan reagerar kraftigt mot att Göran Berglund påstår att filmerna är illegala, trots att djurrättsaktivisterna har erkänt att de tagit sig in olovligen i lagården på kvällen/natten. Ali Fegan är då mycket noga med att påpeka att polisundersökningen mot kvinnorna har lagts ner. Han är också ganska raljant mot LRF och lantbrukares påstående om omfattande trakasserier från djurrättsaktivister och påpekar även där att få har blivit dömda. Men samma synsätt gäller inte alls för den aktuelle mjölkbonden.

Jag tycker Göran Berglund gör ett mycket bra jobb. I sitt lugna samtal med Ali Fegan pekar han tydligt på att Uppdrag Granskning inte alls hade ett så starkt fall som man ville göra gällande. Det hade varit intressant om Berglund också hade borrat lite mera i frågan om de magra korna. Holsteinrasen ser ofta ganska mager och snudd på eländig ut. Vad var en fråga om ras och vad var undernäring? När var fotona tagna? Åtminstone några av bilderna på de utmärglade korna är tagna sommaren 2018. Det finns givetvis inget försvar för detta, men just den sommaren var exceptionell. Torkan gjorde att det då var en del kor i Sverige som inte fick tillräckligt med mat.

Så hur eländigt var det egentligen på ”skandalgården”, som den kom att kallas i media? Om man läser artiklar i lantbrukspressen som istället tar parti för bonden och är djupt kritiska till Uppdrag Granskning och de grannar som ligger bakom merparten av anmälningarna till länsstyrelsen, så får åtminstone jag uppfattningen att gården trots allt har haft en del problem, framför allt ekonomiska. Redan för tio år sedan tycker banken att lantbrukaren bör sälja, något som också lantbrukare överväger, för att sedan i stället expandera och satsa. På bara fyra år går gården från 190 till över 600 djur, med en ansökan om att utöka till 800 kor och ett mål på 1 200 kor. Arbetsbördan växer, det blir skilsmässa och mjölkbonden verkar ha problem med att få bra personal till gården.

Det sammantagna intrycket är att djurägaren har tappat kontrollen. Döda djurkroppar utanför lagården behöver inte vara ett bevis för vanvård, men det är ett tydligt tecken på att skötseln är eftersatt. De exempel på skadade djur som visas upp på bild är också ett tydligt bevis på att de som jobbar i lagården inte hinner se till varje djur och inte sköter sitt jobb. Allt detta är allvarligt och ska givetvis åtgärdas.

I samband med att programmet sänts, startar rekonstruktionen av företaget och gården säljs senare. En veterinär bestämmer att ett 90-tal djur ska slaktas, främst därför att det varit för trångt. Länsstyrelsen skriver på sin hemsida att man har sett betydande brister på gården som man anmodat djurägaren att åtgärda, men säger samtidigt att den bild man har av djurhållningen stämmer inte överens med filmmaterialet i Uppdrag Granskning. ”Man kan efter att ha sett programmet ha fått en bild av att djurhållningen på den gård som granskas har sett ut som i bildmaterialet i tio år, så är naturligtvis inte fallet.”

Uppdrag Granskning gör en uppföljning som till största delen består av en repetition av första programmet och sedan kompletteras med de förelägganden som landets länsstyrelser har utfärdat under ett år. Det är 210 stycken gårdar det handlar om, varav de flesta har dikor, inte mjölkkor. Varje djur som inte sköts på ett bra sätt, är ett djur för mycket, men handlar det om drygt en procent av landets 15 500 gårdar med nötkreatur i landet. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om hur allvarliga problemen är. Av den lista som Uppdrag Granskning presenterar över länsstyrelsernas anmärkningar, framstår många som allvarliga, medan andra är mer svårtolkade och ger intrycket av att handla om lindrigare problem, men det är svårt att veta. Har problemen ute på gårdarna minskat eller ökat? Inte heller det får vi veta. Däremot ges vi tittare intrycket att dessa 210 gårdar bara är en upprepning av ”skandalgården” i Hälsingland, gården där korna stod i decimeterhög skit. Men hur dålig var djuromsorgen egentligen på den gården? Och hade Uppdrag Granskning haft något case överhuvudtaget, ifall någon på redaktionen hade insett att utgödslingen hade gått sönder?

Köp inte falska klimatbudskap
Köp inte falska klimatbudskap 150 150 Ann-Helen von Bremen

I fredags publicerade tidningen Land Lantbruk min och Gunnar Rundgrens debattartikel.

Svenskt kött har 60 procent lägre utsläpp och svensk mjölk 44 procent lägre än det globala genomsnittet. Visst låter det fantastiskt bra? Och det kan låta ännu bättre. Mjölk från världens största mjölkproducent, Indien, släpper ut hela fem gånger så mycket växthusgaser som svensk mjölk. Indiska kor växer långsamt, mjölkar lite och lever längre och ger därför stora utsläpp av metan per kilo kött eller mjölk. Men indisk mjölkproduktion använder betydligt mindre insatsmedel och fossila bränslen än den svenska mjölkproduktionen.

Stora delar av världens mjölk- och köttproduktion är nästan fossilfri. I Sverige är det tvärtom så att allt färre gårdar, bönder och kor producerar allt mer mat med hjälp av allt mer insatsmedel, inte minst fossila bränslen och fossilproducerad konstgödsel. Samma sak gäller för den amerikanska feedlotindustrin och den danska mejeriindustrin och argumentationen är därför samma som den svenska – intensiv produktion ger lägre utsläpp av växthusgaser.

Den metod som används för att beräkna klimatpåverkan, livscykelanalysen, kommer från industrin och passar bra för att beräkna miljöpåverkan vid serietillverkning av olika produkter i kontrollerade miljöer. Jordbruk är däremot en biologiskt baserad och därmed också mycket varierad verksamhet. Dessa variationer kan inte livscykelanalysen hantera. Metoden tar sällan med sådant som är svårt att mäta, som biologisk mångfald, arbetsmiljö, levande landsbygd, djuromsorg, kolinlagring osv. Men även många av de siffror som redovisas bygger på schabloner och inte mätningar, vilket gör siffrorna mycket missvisande. För lustgas kan skillnaden vara en faktor på tio mellan schablon och verklighet. Metan räknas om till koldioxidekvivalenter vilket inte ger en sann bild av metanets uppvärmande effekt. De sätt som man beräknar utsläppen av metan och lustgas diskriminerar extensiv drift med lägre produktion per djur och gynnar intensiv.

När nu Arla, Scan med flera bygger sitt klimatarbete på detta innebär det att man köper och stödjer en felaktig problemformulering och beräkningsmodell. Det innebär också att företagen ytterligare driver på industrialiseringen och strukturrationaliseringen av jordbruket. Detta gynnar inte miljön eller djuren och slutänden inte heller bönderna eftersom de flesta får lägga av medan de som är kvar sitter fast i ett ekorrhjul av ständigt ökad konkurrens. Inte heller kommer vare sig mjölk eller nötkött vara vinnare. Överst på prispallen i effektivitet står i stället soja, palmolja, vete, majs, socker och broiler. Genom att bejaka livscykelanalysernas och företagsekonomernas syn på mat och jordbruk bidrar man i slutändan till industrialisternas våta dröm – pulvermaten, näringslösningen och labbfejkkött.

Den betande och gräsätande kon är unik inom lantbruket. Det är hon som levererar de flesta ekosystemtjänsterna. Det handlar bland annat om biologisk mångfald, pollinering, jordförbättring, kulturlandskap och omvandling av sådant människor inte kan äta till högvärdiga livsmedel. En anpassning av produktionen till ett ensidigt klimaträknande leder till en minskning av merparten av dessa nyttor. Hur betesmarken stegvis har övergivits och vallodlingen blivit allt mer intensiv och ensidig är tydliga tecken på detta. Detta underminerar alltmer argumenten för en svensk mjölk- och köttproduktion. Om vi gör som alla andra, vad är då vitsen med att köpa svenskt?

Svensk lantbruk och deras företag måste nu bestämma sig. Tänker man fortsätta driva industrialiseringen och nedläggningen av svenskt lantbruk, eller tänker man göra något annat?

  • 1
  • 2