Aug 30 2017

Skyll-i-från-sig-leken

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om.  Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia,   har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor.  Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram “utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård.  Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar –  hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 


Apr 1 2016

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på  som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

http://www.dagensarena.se/opinion/ann-helen-meyer-von-bremen-jordbruket-lider-av-systemfel/


Aug 28 2013

Ska inte bönderna tjäna pengar?

 

Sverige har inte längre råd att ha ett lantbruk med hög omsorg om djuren och miljön. Det är budskapet från Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern i en debattartikel i  fredagens ATL. Och visst har han rätt i att Sveriges lagstiftning på dessa områden innebär en högre kostnad för de svenska bönderna, även om det också finns en rad andra faktorer som spelar in, som höga byggkostnader, foderkostnader och en industri som inte alltid har varit eller är på alerten när det gäller strukturanpassning och försäljning.

Men visst, djurskydd och miljöomsorg kostar pengar och på en global marknad som främst prioriterar lågt pris, så är förstås varje krona och varje öre en fråga om överlevnad. Frågan är dock – är det verkligen ett minskat djurskydd och mindre miljövård som vi vill se? Vill vi ha korna instängda i lagårdarna, suggorna fixerade, fler bekämpningsmedel tillåtna, foder som innehåller genmodifierad soja, högre antibiotika-användning, ökat kväveläckage, mindre biologisk mångfald ute i hagarna osv?

Vi betalar redan ett pris för vår billiga mat i form av en rad miljöproblem som jordbruket orsakar, en kostnad som inte står på prislappen utan som regleras via skattemedel eller skjuts på framtiden. Djuren och bönderna själva betalar också ett högt pris i form av ohälsa i olika former. Är det den prislappen vi vill öka ytterligare för att kunna köpa billigare fläskkotletter?

Jag delar helt Staffan Danielssons åsikt att det behövs nya riksdagsmål och en utredning om den framtida politiken för jordbruket och livsmedelsproduktionen. Den åsikten har jag själv fört fram i olika debattinlägg. Däremot har jag svårt att svälja att lösningen är att skåpa ut det som ändå utmärker svenskt lantbruk, nämligen en förhållandevis hög nivå av djur- och miljöomsorg. Slopar man detta har man verkligen gjort sig av med ett starkt argument för att köpa svenska råvaror.

Lika lite förstår jag mig på Danielsson utfall mot den ekologiska produktionen. Han verkar se vissa andra partiers önskemål om att fördubbla den ekologiska produktionen som ett stort hot och pekar bland annat på att maten skulle bli 30-60 procent dyrare. Det är till att börja med en generalisering som med stor sannolikhet inte håller, eftersom ett starkt skäl till att ekomaten är dyrare i dag är att det i handlar om så små volymer.

Men visst, det är ”dyrare” i ett kort perspektiv att ha en matproduktion som tar hänsyn till djur, miljö och människor, så länge vi skjuter upp kostnaderna för kväveläckage, urlakning av jorden, förlust av biologisk mångfald mm på framtiden eller låter något annat konto ta kostnaden.

Danielsson ser ekoodlingen som en viktig nisch, men han ser det inte som en framtida möjlighet och verkar orolig för att politikerna skulle vara beredda att satsa mer på den här inriktningen av lantbruket. Och detta trots att lönsamheten generellt är bättre inom det ekologiska lantbruket.

Vill inte Staffan Danielsson att bönderna ska tjäna pengar?


Dec 24 2012

Ettöringens diktatur, julversionen

Alldeles strax är det dags att sätta sig ner och njuta av julbordets självklara drottning – skinkan. Julbordet må vara en trendkänslig picknick-filt där ständigt nya rätter kliver in och puttar ut andra, men skinkan sitter fortfarande säker på sin tron. Enligt SCB lär vi äta ett kilo skinka per år och person och det allra mesta just under julen.

Med tanken på alla skriverier som har varit om den ekologiska julskinkan som både har slagit “försäljningsrekord” och “hotar att ta slut” så är det lätt att tro att den finns i en ugn nära dig. Men så är det förstås inte. Bara ett par procent av alla svenska julskinkor är ekologiska, mindre än en procent alla svenskt fläskkött är ekologiskt. Och förklaringen till det är förstås priset. Det är mer än dubbelt så dyrt att föda upp en ekologisk gris, jämfört med en industrigris. Och även om butikskedjorna har ägnat sig åt lite “lockprissättning” på just ekologisk julskinka, så blir ändå priset därefter.

Priset håller oss i ett järngrepp och det gäller även industrigrisarna. Jordbruksverket räknade för något år sedan ut att det svenska djurskyddet kostade 1,40 kronor mer per kg fläskkött, jämfört med exempelvis danska och tyska grisar. En spottstyver kan tyckas, men för grisproducenten som får mellan 10 och 17 kronor per kg slaktad gris, så är det givetvis rätt mycket pengar.

Och tydligen är det också för mycket pengar för oss. Hur ska vi annars förklara att importen av griskött ökar och att nu mer än var tredje gris som äts i Sverige är importerad?

Nej, jag menar inte att vi ska slopa det svenska djurskyddet. Det är visserligen tandlöst om vi verkligen vill se ett gott grisliv, men det är ändå en  betydelsefull skillnad mot hur grislivet kan se ut i andra länder. Jag vill bara peka på att denna, till synes löjliga skillnad i pris verkar väga tyngre. Att det alltid är billigast som vinner, så länge vi har ett jordbrukssystem som bara prioriterar volym och pris.Och med den matematiken är det snarare ett under att vi har ett par procent ekoskinkor på julbordet.

Vi konsumenter brukar bli anklagade för att vara disneyfierade i vårt förhållande till djur, att vi gör dem gulligare än de i själva verket är. Men jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. De flesta av oss har aldrig sett hur grisen beter sig när den får leva sitt liv som den själv vill. För om man har sett hur mycket tid och energi grisar lägger ner på att böka i jorden med sina trynen på jakt efter rötter, maskar och småkryp att äta, eller med vilken stor njutning de badar i gyttja, då glömmer man aldrig den synen. Då förstår man vad en gris är och att det livet måste få kosta. Kanske på ett så enkelt sätt att vi äter bara ett halvt i stället för ett helt kilo, men betydligt godare skinka.  Gott för grisen, miljön och för oss själva.

God Jul!

 


Jan 19 2012

På farligt vatten

I senaste ATL säger LRFs ordförande Helena Johnsson att djurskyddslagen måste ändras så att den blir mer flexibel och djurägarna får mer frihet och större ansvar att sköta sin djur på bästa sätt. Likaså kritiserar hon tillämpningen av lagen och menar att bedömningen måste bli lika för alla, oavsett var man bor i landet.

Allt detta låter ju bra, mer frihet och ansvar för djurbönderna, mindre godtycke från myndighetsutövarnas sida. Samtidigt finns det något djupt oroande över detta, särskilt när man läser de högljudda kommentarer som följer på artikeln och även den övriga debatten i ämnet. Där hävdas att djurskyddsinspektörer är fanatiska djurrättsaktivister och veganer och att djurbönderna är rättslösa. Och själva djurskyddslagen är bara ett enda tokigt noll-åtta-påhitt som kom till för att göra sagotanten Astrid Lindgren glad på hennes 80-årsdag.

Jag ber bara en stilla bön att inte alltför många konsumenter följer denna debatt, för om de gör det så borde alla de lantbrukare som inte har några problem med djurskyddskontrollen, bli allvarligt bekymrade över den bild som nu sprids. Jag hoppas också att LRF, i sitt kommande arbete med djurskyddsfrågor, kommer att kryssa rätt och inte ge efter för den ibland huliganliknande debatten.

Sant är att den djurskyddslag som i dag gäller, symboliskt överlämnades av Ingvar Carlsson till Astrid Lindgren på hennes födelsedag, eftersom hon varit flitig i debatten om djuromsorg. Men sanningen är också att Lindgren var inte ensam. Det fanns en utbredd opinion som var kritisk till hur lantbrukets djur behandlades, som tyckte att det var barockt att kor inte fick beta, att höns satt instängda i burar, osv.

Och den opinionen är inte borta.

Jag är övertygad om att det sker övertramp när det gäller tillämpningen av djurskyddslagen. Det är också mycket möjligt att inspektionerna har blivit tuffare på senare tid och jag kan tänka mig att den omorganisation som skett inom djurskyddet har gjort att bedömningen ute i landet varierar och det är givetvis inte acceptabelt. Men flera av de röster som nu höjs i debatten verkar i grunden kritiska till djurskyddet och det är något helt annat. Att vara lantbrukare och djurskötare är inte vilket jobb som helst, det är ett av de mest ansvarsfulla och viktigaste arbeten som finns. Det handlar om ett yrke som är grunden för vår matproduktion och har en stor påverkan på miljön och vårt landskap, både bra och dålig beroende på hur lantbruket sköts. Dessutom innebär skötseln av djur ytterligare en ansvarsfull dimension.

Om det nu råder godtycke och rättsosäkerhet beträffande hur djurskyddslagen ska tillämpas, så måste man givetvis komma till rätta med detta. Men därifrån till att skälla all djurskyddskontroll av ondo, hota enskilda kontrollanter, ifrågasätta hela djurskyddslagen och allmänt bete sig som flåbusar – dit borde steget vara mycket långt.

Men det är det tyvärr inte.