Close
Enter your
text here

djurskyddslag

Skyll-i-från-sig-leken
 Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram ”utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst
 Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Regeringens förslag till en ny framtida matpolitik är, med några få undantag, ett betonggrått eko av 1960- och 70-talens stenhårda strukturrationalisering. Det är ett återtåg för allt vad svenska mervärden heter. För miljö, klimatpolitik, gastronomi, landsbygd, djuromsorg och folkhälsa. Och för lantbruket självt.

Så har alla dokumenten landat – de sju partiernas mål för livsmedelsstrategin, själva livsmedelsstrategin i form av av regeringens proposition och regeringens handlingsplan. För alla som vill se ett livskraftigt svenskt lantbruk är resultatet en stor besvikelse. Det är detta som ska forma politiken kring en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten – fram till 2030. Det är dessa dokument som ska ge hela livsmedelskedjan långsiktiga politiska spelregler och som ska försöka vända den nedåtgående spiralen med nedläggning av lantbruk och livsmedelsindustri. Det här är politiken som verka för att vår mat ska vara god, hälsosam och produceras på ett sådant sätt att det inte sliter på vare sig människor, djur eller natur. Den ska forma vårt lantbruk till den gröna näring, som inte bara LRF utan väldigt många av oss vill att det ska vara, ett lantbruk som spelar en viktig roll inte bara för den lokala ekonomin utan även för att förvalta platsens resurser och gastronomi.

Och så får vi detta! Och det är inte ens första april.

Det är svårt att veta vad som egentligen är värst, själva innehållet, den felaktiga analysen eller det intellektuella moras som uppenbarar sig när man läser texterna. För den som vill göda sitt politiker- och statstjänstemannaförakt så finns här oanade möjligheter. En del skrivningar är av det slaget att man tyvärr inte kan göra något annat än att ställföreträdande skämmas.

”Livsmedelsproduktionen bidrar med både positiv och negativ miljöpåverkan under förutsättning att tillväxten sker på ett hållbart och resurseffektivt sätt.”

Åååååkej?

Men låt oss strunta i alla grodor och titta istället på det väsentliga. Livsmedelsstrategin bygger i grunden på en felaktig analys av både jordbruket och dess omvärld. (Ja, denna strategi handlar, namnet till trots, nästan enbart om jordbruket. Livsmedelsbranschens Marie Söderqvist har all anledning att klaga över detta. ) Det övergripande målet för strategin är att öka sysselsättningen och för att åstadkomma det är receptet strukturrationalisering, effektivisering och produktivitet. Det är exakt samma medicin som man har rekommenderat jordbruket sedan 1947 års jordbrukspolitiska beslut. (Här kan man läsa mer om det.) Kortfattat innebar det att socialdemokraterna övergav sin tidigare vurm för småbönderna och bestämde sig för att jordbruket måste rationaliseras och effektiviseras. Ett jordbruk fick inte vara hur litet som helst, det var tvungen att ge en viss intäkt och här startar utvecklingen med allt större och allt färre gårdar, den som brukar kallas för strukturrationalisering och som bland annat resulterat i färre än 4 000 mjölkgårdar i landet. Efterkrigsbeslutet drevs av flera politiska idéer, men en stark sådan var behovet av arbetskraft till industrin. Med ett allt mer effektivt och rationellt jordbruk blev det en massa bönder ”över”. De fick i stället flytta in till stan.

Jordbruket lydde statsmakterna och har som få andra branscher genomgått en mycket kraftig strukturrationalisering och effektivisering. Det här har sedan accelererat ytterligare i och med konkurrensen från främst övriga EU.

Det finns några hakar med den här utvecklingen. En är att det leder till minskad sysselsättning. Nedanstående bild ur Mikael Malmaeus bok ”Tillväxt till varje pris” visar tydligt vad som har hänt:

Microsoft Word - Grafer_Tillväxt_till_varje_pris.docx

Och nu var ju poängen med hela livsmedelsstrategin att den skulle leda till mer sysselsättning, inte mindre.

Så här skriver regeringen själv i propositionen:

” Förbättrad produktivitet är också en förutsättning för sysselsättningen inom branschen. En högre arbetsproduktivitet leder visserligen till minskat antal sysselsatta för en viss produktion. Samtidigt leder lägre produktivitet till att produktionen blir olönsam, vilket kan ge en ännu större minskning av antalet sysselsatta”

Och på ett annat ställe konstaterar man att antalet arbetstimmar inom jordbruket och serviceföretag till jordbruket har minskat med 55 procent mellan 1980 och 2013.

Precis som det finns grader i helvetet så kan man ju hålla med om att det är bättre med krympande sysselsättning än ingen sysselsättning alls, men det låter kanske inte som den mest progressiva sysselsättningspolitiken.

Det verkar väldigt svårt att tänka nytt.

Regeringen skriver också att de nya jobben skapas i de små livsmedelsföretagen, som för det mesta inte alls är med i konkurrensracet på världsmarknaden utan snarare säljer på andra mervärden. En uppfattning som regeringen verkar dela:

”De mindre företagen erbjuder också en variation av produkter, produktions- och processmetoder, ger arbetstillfällen med geografisk spridning, ökar möjligheter till förädling av lokal råvara, bidrar till besöksnäringen och har möjlighet att skapa egna nischer, vilket t.ex kan vara framgångsrikt vid export.”

Ändå sätter inte detta något nämnvärt avtryck i dokumentet, trots att detta är en sysselsättningspolitik i första hand, trots att det är i de små företagen som jobben anses komma. Det finns en logik i detta, de svenska mervärdena i form av högre djuromsorg och miljökrav är inte intressanta. De har inte konkurrenskraften som första prioritet och det är konkurrenskraften som är mantrat. Propositionen baseras mycket på den konkurrenskraftsutredning som gjordes tidigare.

Regeringen och de övriga inblandade partierna har heller inget förslag på vad man ska göra för att åtgärda alla de miljöproblem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället kommer man dragande med samma patentlösning – konkurrenskraft, produktivitet och effektivitet.

“Åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen. En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.”

Det är givetvis ett sätt att se på saken, att man kan ”späda ut” slitaget på djur, människor och natur genom att tillverka större volymer. Men det innebär inte att slitaget eller skadan minskar. Tittar vi på vad som har hänt inom jordbruket ser vi att en ökad produktivitet och effektivitet till stor del har inneburit ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot fossil energi och maskiner. Det har också skett på bekostnad av naturen (övergödning, bekämpningsmedelsrester i vatten och jord, förlorad biologisk mångfald, igenväxning av hagmarker och ängar mm) och djuren. Som ett exempel kan nämnas att den moderna svenska grisproduktionen i dag är 50 gånger mer effektiv än gårdagens. Det innebär att en grisproducent enbart lägger ner endast 50 minuter i tillsyn och skötsel under en gris hela liv.

Ett riktigt oroande förslag i propositionen är att Jordbruksverk, Naturvårdsverk, Kemikalieinspektion och andra inblandade myndigheter gång på gång uppmanas att ta större hänsyn till jordbruksföretagens konkurrenskraft.

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Detta i kombination med att man vill att regelverken ska utformas för att mer gynna konkurrenskraften, kan inte tolkas som något annat än att man tänker smygvägen göra sig av med de svenska mervärdena.

”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

Regeringen slår visserligen fast att djurskyddslagen inte ska ändras (det vore nämligen politiskt självmord) men det finns mycket som kan ske lite mer diskret genom att ändra föreskrifter och tillämpning.

Konkurrenskraft betyder i lantbruksvärlden aldrig att man konkurrerar med kvalitet av olika slag, utan enbart om att minska kostnaderna. Och det ÄR en kostnad att släppa ut mjölkkorna på sommarbete, ge djur djuren GMO-fritt foder, inte stänga in grissuggan i burar när hon har småkultingar, satsa på förebyggande djurhälsa och bra djurstallar i stället för att proppa i djuren antibiotika.

Det finns en stark utveckling i Matsverige som handlar om något annat. Allt fler människor vill veta varifrån maten kommer, vem som har producerat den, ja man vill känna förtroende för maten och till och med ha en relation till den. Det är ett slags positivt matuppror där konsumenter och producenter försöker närma sig varandra och hitta nya roller och en närmare relation till maten. Det handlar om gårdsbutiker, livsmedelsförädlare på gårdar, andelsjordbruk, köttlådor och grönsakskassar, stadsodling och mycket mera. Här finns även kommuner och landsting som på olika sätt försöker ta makten över den mat som serveras i deras kök. Svenskt kött har en starkare ställning än på mycket länge, just på grund av de mervärden som förknippas med svensk produktion.

I det läget drämmer regeringen, med stark support av alliansen och vänsterpartiet, till med en 70 år gammal politisk idé som har bidragit till att ge oss mat som allt fler av oss inte vill ha och som har avfolkat landsbygden. Fast den här gången är det inte industrin som behöver arbetskraft, den här gången heter ursäkten ”marknaden”.

Vilka är marknaden? Eller rättare sagt, vilka har makten på marknaden? Ja, en sak är säker, det är inte konsumenten. Till och med regeringen oroar sig över att handeln och livsmedelsindustrin har en ”betydande köpar- och säljarmakt gentemot tidigare (bönderna, min anmärkning) och senare (konsumenter, restauranger, storhushåll, min anmärkning) led i livsmedelskedjan.” Därför ska också Konkurrensverket få i uppdrag att analysera det hela.

Ändå är det konsumenten som ska ta ansvar och försöka justera för alla de besvärliga sidorna av industrijordbruket. Miljö- och klimatproblemen, kvalitén, hälsan, antibiotikaresistensen, öppna landskap, levande landsbygd – ja det är uppenbarligen inte frågor som ska avgöras i regering och riksdag, utan i matbutiken av konsumenterna.

”Konsumenter ska känna sig trygga, ha förtroende för både myndigheter och företag och kunna lita på att alla livsmedel och måltider på marknaden är säkra. Regeringen instämmer med Konkurrenskraftsutredningen och remissinstanserna och gör därför bedömningen att berörda myndigheter har en fortsatt viktig roll i att presentera information om livsmedel, bra matvanor och fakta om produktionsförhållandena på ett enkelt och lättillgängligt sätt.”

Och om inte det hjälper så ska man ge konsumenterna en liten puff. Jodå, regeringen har minsann snappat upp att ”nudging” är på modet och skriver så här:

”Ett sätt att påverka konsumenten till smarta val är s.k. nudging, dvs att vägleda individen till bättre alternativ utan att begränsa bredden av valmöjligheter…”

Visserligen förstår man av denna skrivning att alla val inte är riktigt smarta och man kan ju undra varför man inte plockar bort en del av de osmarta valen? Men sedan får vi förklaringen – bredden av valmöjligheter får inte begränsas, även om det innebär att det finns delar av utbudet som är allt annat än kloka.

Tydligare än så kan det inte sägas – våra folkvalda tänker inte göra sitt jobb.

PS. Vill du läsa en ännu grundligare genomgång av livsmedelsstrategin rekommenderas läsning på Gunnar Rundgrens blogg.

PS igen. Det finns några positiva saker i strategin: Regeringens satsning på eko, att man vill stimulera upphandling av lokal mat samt en satsning på växtförädling. Men vad det blir av detta, återstår att se.

PS ännu en gång. Livsmedelsstrategin kommer behandlas under våren. Tycker du att det är viktigt med bra mat så är det utmärkt läge att påverka detta nu. När mailade du din politiker senast?

Den omoderna betande kon
 Den omoderna betande kon 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Mjölkproducenternas representanter har bråda tider med att försöka göra sig av med svenska mervärden. Först var det förbudet mot GMO-soja till korna som man ville ta bort. I samma andetag som man kom på att detta inte var en särskilt bra idé, vill man nu försöka att skrota en av de viktigaste symbolfrågorna i djurskyddslagen – att alla kor ska få möjlighet att beta på somrarna.

Om man ska våga sig på att skämta kan man säga att den delen av djurskyddslagen som innebär att alla kor ska få beta har varit något av en helig ko. Men icke så längre. Mjölkproducenterna är hårt pressade ekonomiskt och kämpar för att klara av konkurrensen från omvärlden. Under flera år har mjölkbönderna, liksom hela bondekollektivet, klagat på att man inte får konkurrera på samma villkor som övriga länder. Och det man framför allt har kritiserat har varit de strängare miljö- och djurskyddsregler.

I princip har man förstås rätt. Att släppa ut korna på bete, att ha större yta för grisar och kor, att se till att grisarna får ha knorren kvar och halm att böka i – allt detta kostar givetvis pengar och gör att man inte kan producera lika billig mat som många andra länder.

Under förra året började man diskutera möjligheten att tillåta genmodifierad soja till kornas foder. Den GMO-fria sojan kostar ett öre mera per kg mjölk, löjligt lite, kan man tycka, men på en marknad där bara volym och pris värderas så räknas varje öre. Nyligen kom dock beslutet om att man håller kvar vid den GMO-fria sojan, helt enkelt för att man tror att det skulle bli visst liv på konsumenter.

Men nu är det alltså dags för kornas beten. LRF Mjölks Mjölkdelegation vill nu att reglerna för betet ska förenklas. Bland annat föreslår man att korna i södra Sverige bara ska få gå ute två månader i stället för fyra månader. Men den allra största förändringen är att kor som går i lösdrift, dvs går fritt omkring inne i lagården och mjölkas med robot, inte ska behöva gå ut alls, förutsatt att de uppfyller vissa krav i ett kontrollprogram som ska skrivas.

Och här finns den andra orsaken till lobbyarbetet mot kornas bete, nämligen att strukturomvandlingen har drivit fram allt större gårdar som har svårt att klara av att släppa ut korna. Gårdar med ett antal hundra kor som ska ut och beta och sedan kunna gå in i gen ett par gånger om dagen och mjölkas av roboten, är nämligen en rätt klurig ekvation.

Bakom argumentationen finns ett synsätt att kornas betande främst handlar om motion. Att det är resurssmart att låta korna gå ute och hämta sin egen mat, att kornas betande är ett fantastiskt verktyg för biologisk mångfald och att kon själv är gjord för att gå ute och äta gräs, det är argument som just nu verkar väga lätt.

Den stora frågan är givetvis vad konsumenterna kommer att säga. I Danmark, där bara de ekologiska korna går ute och betar, försökte Arla med ”betesmjölk”, att sälja mjölk lite dyrare som kom från konventionella kor som gick på bete. Det blev ingen hit och mjölken försvann från hyllorna. Frågan är hur vi detta land ser på saken? Och om vi är beredda att betala för det?

Bregottfabriken utan gröna ängar
 Bregottfabriken utan gröna ängar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste numret av Lantbrukets Affärer Mjölk föreslår Arlas ordförande, Åke Hantoft, att man ska skippa den kanske starkaste symbolen för svensk djuromsorg – kravet på att alla kor ska gå ute och beta. Blir hans önskan verklighet innebär det ett riktigt triumfkort för ekomjölken ute på marknaden.

Betande kor på gröna ängar – det är sinnebilden av svenskt lantbruk, djuromsorg, ja rent av svensk sommar. Lagen om att alla kor ska gå på bete under sommaren är också en av de starkaste symbolerna i svensk djurskyddslag, en present som lämnades över till Astrid Lindgren i 80-årspresent av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Astrid Lindgren engagerade sig starkt i djurskyddsfrågor och just detta att kossan skulle få ägna sig åt det som hon är gjord för – nämligen att gå ute och beta gräs – var en av Astrid Lindgrens stora käpphästar.

Beteskravet har länge varit ifrågasatt av vissa bönder och det har med jämna mellanrum visat sig att en del mjölkproducenter bryter mot lagen och håller korna inne under sommaren. Anledningen till motståndet är oftast att flera av dagens mjölkgårdar är så stora och har så många kor att bönderna tycker att det helt enkelt inte fungerar att släppa ut korna på bete. Går korna lösa inomhus i lagården och kanske har möjlighet att gå ut i en liten rastfålla, så kan det räcka med det, lyder argumentet. Den linjen följer också riksdagsman Fredrick Federley (c), som nyligen skrev en motion om detta.

Men att ta bort beteskravet är en känslig fråga. Det finns en risk att konsumenterna skulle reagera starkt och anse att detta är bara ytterligare ett steg mot att industrialisera lantbrukets djur, att Bregott-fabriken blir en fabrik på riktigt, utan de gröna ängarna. Detta är många inom mjölkbranschen medvetna om. Men den enes eventuella konsumentstorm, den andres marknadsfördel – skulle beteskravet luckras upp eller försvinna får ekomjölken ett klockrent marknadsföringsargument — bara ekokor får gå ute och beta samtidigt som de bedriver naturvård och håller landskapet öppet.

Beteskravet är nämligen en av de största anledningarna till att ekomjölken i Danmark står för 30 procent av mjölkdrickandet, medan den ligger på knapp tio procent i Sverige. I Danmark går bara cirka 30 procent av de konventionella mjölkkorna ute på bete, till skillnad från alla ekologiska kor som måste vara ute och äta gräs på somrarna.

Vågar Sverige dessutom följa ett annat danskt exempel, nämligen att på mjölkpaketen marknadsföra fakta som att en liter ekomjölk innebär frånvaron av kemiska bekämpningsmedel i 200 liter vatten, ja då kommer vi få se en ekomjölksboom av Guds nåde!