Close
Enter your
text here

framtid

Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut?
 Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Mjölkbranschen håller på att tappa bort sin hållbarhet. Man lägger för stor vikt vid klimatpåverkan och missar andra viktiga samhällsnyttor som landskapsvård, biologisk mångfald, markbördighet och djuromsorg. Ungefär så kan man sammanfatta intrycken från gårdagens mjölkkonferens hos SLU.

”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”

Frågan ställdes av agrarhistorikern Carin Martiin under gårdagens mjölkkonferens på SLU, Ultuna. Temat var en hållbar produktion och konsumtion av mjölk och presenterade resultat från det större forskningsprojekt med ett antal olika arbeten som pågått sedan 2019. Diskussionerna kom att spänna över en rad olika frågor som handlade om vart svensk mjölk är på väg och om det är rätt väg.

Carin Martiin hade läst 40 000 sidor av mjölknäringens husorgan, tidningen Husdjur, under 40 år. under den tiden har mer än 90 procent av mjölkbönderna försvunnit. Idag är det bara 2 700 gårdar kvar. Eller som en bänkgranne sa: ” Vi är fler som går på sådana här konferenser än som mjölkar.”

Och det är inte bara gårdarna som försvunnit, antalet mjölkkor har halverats samtidigt som de mjölkar mer än dubbelt så mycket som för 40 år sedan. Betande kor har blivit något sällsynt, det är för det mesta köttdjur eller ibland ungdjur/sinkor som inte mjölkas.

Under här fyra decennierna har strukturrationaliseringen fortsatt med full kraft. I början av 1980-talet fanns det cirka 43 000 gårdar och merparten av dem, 37 000, hade max 24 kor, varav 17 000 hade högst 10 kor. Carin Martiin beskriver hur de intervjuade bönderna i tidningen Husdjur och även hon själv, hela tiden tror att framtidens utökning bara handlar om några kor till. Tanken på gårdar med många hundra kor, var då främmande för många av mjölkbönderna.

”Mjölkbranschen måste vara rädda om sina värden och jag tycker att pratar för lite om att vara människa tillsammans med djur. Den hållbarhetsaspekten saknar jag i dag och jag hoppas att den inte försvinner i automatiseringen. Det finns kor som blir gladare av en traktor än av att se en människa”, sa Carina Martiin.

Hon var inte ensam om att lyfta fram andra värden än hög mjölkproduktion till ett lågt pris. Christel Cederberg, professor i hållbara jordbrukssystem på Chalmers och Pernilla Tidåker, lektor och forskare på SLU som forskar om hållbara livsmedelssystem, lyfte båda fram vikten av ett småskuret mosaiklandskap med variation i grödor, djur och naturtyper som grund för biologisk mångfald. De kritiserade också ett ensidigt fokus på klimatfrågan.

”Både forskning, näring och industri har lagt alla ägg i en korg, nämligen klimatet”, sa Pernilla Tidåker.

Pernilla Tidåker hade tittat specifikt på kolinlagring. Precis som tidigare studier visat var hennes slutsats att en hög andel vall och stallgödsel ger en hög kolhalt och vill man stimulera detta från politiskt håll ska man satsa på vallstöd. Däremot var hon betydligt mer tveksam om det går att säga något om hur mycket kol som enskilda gårdar lagrar in. Det skulle kräva många mätningar under lång tid i en omfattning som skulle bli för kostsam.

”Däremot kan detta gå att följa inom regioner och sektorer”, sa hon.

Christel Cederberg ansåg att det saknas ett vetenskapligt underlag för att säga hur en hållbar kost ska se ut och pekade bland annat på att många studier mäter utsläpp av växthusgaser men sällan användning av kemikalier. Hon visade också på den stora skillnaden i system när det gäller uppfödningen av kor och därmed också de resultat man får när det gäller klimatpåverkan.

Även Johan Karlsson som forskar om hållbar matproduktion och markanvändning på SLU, var övertygad om att levande landskap och biologisk mångfald kommer att bli viktigare områden framöver.

”Nu har mycket handlat om klimatet, vilket passar bra ihop med den pågående effektiviseringen inom mjölken”, sa han.

Flera talade om att man tycker sig märka en ängslighet inom mjölkbranschen, att man inte styr debatten utan mer ägnar sig åt att reagera på andras påståenden. Klimatdebatten är ett tydligt exempel på detta. Ingen hade dock något svar på vad detta kan beror på, vilket var lite förvånande. Personligen tycker jag att det är uppenbart att en bransch med 2 700 mjölkbönder jämfört med de dryga 40 000 som fanns för 40 år sedan, inte har en möjlighet att bära upp den stora propagandaapparat som man tidigare förfogade över. För bara några decennier sedan fanns mjölken överallt. Man bedrev omfattande forskning, marknadsföring gentemot konsumenter, kommunikation och påverkan gentemot dietister och kostrådgivare inom vård och omsorg. Mjölk på skola och dagis var självklara inslag. Vem tänker i dag på att det var mejerierna som bidrog till att kaffet på fiken blev snordyrt för att man började hälla mjölk i det? Eller att den gastronomiska utvecklingen kanske inte hade varit lika framgångsrik utan kocktävlingen Årets Kock som mejerierna startade under 1980-talet? Mejerinäringen har tvingats göra sig av med en stor del av sin intellektuella kapacitet. Och det märks.

Men på samma sätt som man kan beskylla branschen för att vara ängslig, kan man rikta en liknande kritik mot en del av forskningen på mjölkområdet. Även här har man varit, och är fortfarande, upptagen av klimatet, för som flera sa: ”Det finns så mycket data för klimatet.” Och det må vara sant, men att forskare på mjölkområdet har köpt metanparadigmet, dvs påståendet att metanet är ett problem för svensk mjölkproduktion, är obegripligt. Med tanke på att antalet kor i allmänhet och antalet mjölkkor i synnerhet, har minskat så kraftigt under de senaste hundra åren, skulle man vetenskapligt kunna hävda att metanet är en icke-fråga. Med lite mindre ängslighet skulle man dessutom kunna föra en diskussion om biologiskt metan verkligen ska jämföra med växthusgaser med fossilt ursprung. Problemet med fokuseringen på kornas metan är också att man inte uppmärksammar den klimatpåverkan som mjölkproduktionen åstadkommer som har fossilt ursprung. Jag tänker då inte bara på traktorkörning, utan mer på konstgödsel, inköpt foder som är odlat med konstgödsel, transporter i hela kedjan och all fossil energi och därmed växthusgaser som ligger inbäddad i maskiner, teknisk utrustning, byggnader osv. Detta flyger helt under radarn när man fokuserar på den växthusgas man egentligen borde kunna hävda inte är något större problem – kornas metan.

Desto mer positivt att strålkastarljuset i stället för klimatet nu riktades mot just sådant som levande landskap, biologisk mångfald, resilient livsmedelsförsörjning, markbördighet och kolinlagring, djuromsorg och samspelet mellan djur och människa. Positivt också att Margareta Emanuelsson, koordinator för hela forskningsprojektet på SLU, ställde sig frågande till om tanken att försöka föra samman alla hållbarhetsparametrar till ett index, verkligen leder rätt.

”Ska vi producera mer mjölk i Sverige så behöver det ske hållbart och kanske behöver vi då också styra om inriktningen”, sa hon.

Ulf Sonesson, expert på hållbara livsmedelssystem hos Rise, menade att mjölkproduktionen bidrar till många nyttor, men att de här nyttorna samtidigt kan skapas på andra sätt. Andra djur kan exempelvis beta naturbetesmarkerna. Men det skulle samtidigt kosta mycket att ordna de här nyttorna på ett annat sätt.

”Mjölkens roll i ett hållbart livsmedelssystem bestäms av vilka nyttor som skapas – och att mjölkproduktion är bästa sättet att skapa dom”, sa han.

Han ville också att relationen människa djur lyfts fram mycket mera och menade att det är inte sannolikt att unga vuxna skulle reagera särskilt positivt om de klev in i en modern lagård.

Diversifiering i stället för specialisering, den fortsatta strukturutvecklingen, den ökade ekonomiska risken när allt mer kapital ansamlas på gårdarna och om små gårdar har någon möjlighet i framtiden var andra frågor som var uppe.

Helena Hansson, professor i nationalekonomi med inriktning på jordbruksekonomi på SLU, lyfte några olika perspektiv på ekonomisk hållbarhet. Handlar det då enbart om avkastning på kapital eller ska man även inkludera naturresurser eftersom det handlar om en verksamhet som använder sig av naturresurser? Eller ska man inkludera de externa effekterna, både positiva och negativa?

Vem ska då driva utvecklingen av ett hållbart livsmedelssystem, frågade moderatorn Malin von Essen.

”Låt inte oss forskare sköta det”, replikerade Ulf Sonesson blixtsnabbt.

Christel Cederberg menade att det här i stället är en demokratifråga som måste diskuteras av betydligt fler än en liten klick människor i städerna.

”Det här är en demokratifråga och i grunden en värderingsfråga.” 

Det enda jag egentligen saknade var perspektivet den goda maten och matkulturen vilket också är en viktig del i ett hållbart livsmedelssystem. Mjölken, i alla sina former, har varit en viktig grund för den goda matkulturen men har kraftigt tappat sin roll där. För trots att butikernas mejerikylar har förvandlats till stora mejerisalar med alla upptänkliga (och otänkbara) smaker och halter av fett, protein och laktos så är det rätt mycket som är smakmässigt ointressant. Tänk bara på den utförslöpa som hårdosten har gått igenom.  Återigen snurrar den gamla Springsteenlåten på repeat i mitt huvud – 57 Channels (And Nothin’ On).

Vattvälling & lervälling
 Vattvälling & lervälling 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt. Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.