franciscus

Undrens tid är inte förbi
Undrens tid är inte förbi 150 150 Ann-Helen von Bremen

Han har kallat världsutställningen i Milano för skräpkultur, uppmanat G20-mötet att se till de fattiga och minska marknadens avarter och nu efterlyser han en ”ekologisk omvändelse”. Vem hade trott att påven skulle kliva fram som en av de mest radikala miljökämparna i vår tid?

Alltför länge har innehavaren av den Heliga stolen framstått som en märklig kuriositet med lustig mössa, i bästa fall. I värsta fall har han setts som en blinbling-tyngd, tandlös hycklare som främst har framstått som beskyddare av kyrkans egna pedofiler. Men Franciskus har under sina knappt tre år i Vatikanstaten levererat politisk dynamit, vilket också lett till kritik, både positiv och negativ.
Att kyrkan och dess representanter med jämna mellanrum visar på engagemang för både miljön och världens fattiga är inget nytt, men vad Franciskus gör är att han kopplar samman miljöförstöringen med fattigdomen och menar att dessa problem hänger ihop. ”Idag måste vi inse att ett sant ekologiskt förhållningssätt alltid omfattar ett socialt förhållningssätt”, skriver han bland annat. Redan där börjar det bränna till, men ännu mer kontroversiellt blir det när påven sedan pekar ut orsaken till fattigdom och miljöförstöring – nämligen dagens ekonomiska system som han anser bygger på rovdrift av både människor och miljö. Så långt brukar inte kyrkan gå och så långt går heller inte stora delar av miljörörelsen som istället brukar lyfta fram ”grön” tillväxt som ett sätt att försöka styra över marknaden till att bli mer miljövänlig. Men det tror inte Franciskus alls på. Han vill i stället se ett helt nytt ekonomiskt system och är djupt kritik till allt som luktar ”green washing”. Ett exempel på detta är handeln med utsläppsrätter där länder, företag eller privatpersoner försöker kompenserar sina utsläpp av växthusgaser genom att exempelvis betala för trädplantering i utvecklingsländer. Han menar att det hindrar den nödvändiga radikala förändring som krävs och i stället bara gör det möjligt för rika länder och sektorer att fortsätta sin omåttliga konsumtion. De fattiga länderna bli förlorare även här. Han uppmanar också världens rika nationer att ta ett större ansvar än de fattiga länderna när det gäller klimatarbetet.
Påven skriver med jämna mellanrum olika skrifter som ska fungera som vägledning för katolska kyrkan och flera av resonemangen kommer från hans första encyklika,” Laudato Si”, ett slags religiöst brev, som kom i somras. Där ägnar han 180 sidor åt att diskutera just miljön och fattigdomen och det är en text som är väl värd att läsas. Påven väljer nämligen att inte enbart vända sig till kyrkan eller världens kristna, utan till alla människor.
En påve gör som bekant ingen ekologisk omvändelse, men samtidigt spelar det givetvis roll att en av världens mest inflytelserika personer väljer att bedriva radikal politik. Trots allt är han överhuvud för drygt en miljard katoliker i världen, ytterligare en miljard människor till räknas som kristna, även om påven som sagt har ambitionen att nå alla människor.
Undrens tid är alltså inte helt förbi. God Jul!