Apr 7 2017

Tekno-Jesus

Artikeln har publicerats i magasinet Tiden

Labbodlat kött, GMO, 3D-mat, vertikala odlingsväggar, insektsmjöl – många äro teknofrälsarna som ska rädda vår planet från klimathot, miljöförstöring och svält. Problemet är att de ofta lovar mer än de kan hålla, men framför allt, att de drar resurser och fokus från de förändringar av vår matproduktion och livsstil som är nödvändiga att göra.

Inomhusodling i näringslösning med konstljus, gärna i flera lager, är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. I Linköping pågår sedan ett antal år tillbaka förberedelser för »Plantagonen«, ett 19 våningar kombinerat växt- och kontorshus där det ska odlas 5000 ton pak choi årligen. Nyligen gick ett företag från Dubai in som del-ägare och fortfarande återstår att se om byggstarten verkligen kommer att ske under 2018. Under tiden ska företaget starta inomhusodling i DN:s gamla tidningsarkiv i en källare på Kungsholmen.

I slutet av förra året delade också Stockholms stad ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: »Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.« Det låter kanske imponerande, men odlingssystemet är inte alls så revolutionerande som kommunen och företaget påstår. Tvärtom håller de vertikala hydroponiska odlingssystemen inte alls vad de lovar. De är vare sig energisnåla, klimatsmarta eller yteffektiva.

Att odla grönsaker inomhus med LED-lampor slukar minst tio gånger mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om man odlar på friland. Den höga energiförbrukningen gör också att systemet kräver mer yta jämfört med att odla i ett vanligt växthus eller ute på åkern, trots att man odlar i hyllsystem. För att odla en kvadratmeter bladgrönsaker med konstljus går det åt mer än 1000 kWh per år, medan den genomsnittliga energiförbrukningen i ett vanligt växthus ligger på 158 kWh, enligt Jordbruksverket. Lågt räknat skulle det här innebära att det för varje hyllplan grönsaksodling krävs tio gånger större yta med solpaneler.

Om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att marijuana är en av få växter som är ekonomiskt försvarbart att odla på detta sätt. »Gräs« är helt enkelt tillräckligt dyrt, priset ligger någonstans på 100–150 kronor grammet.

Hade någon från juryn för innovationspriset besökt några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, det vill säga i näringslösning. Det är en gammal teknik som av tidningen Time redan under 1930-talet omnämndes som »framtidens odling«. Med hjälp av trädgårdsforskaren Inger Olausson får vi tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1950 som blickar tillbaka på det gångna året. Där förstår vi att nyheten nått även Sverige. Så här skriver man: »Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.« I samma artikel skriver man också om användandet av »konstgjort ljus«. Inget nytt under solen alltså. Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis, majs eller några andra av de grödor som faktisk mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Växthusodling (med eller utan konstljus) är alltså inte alls ett sätt att producera »mat för staden«, ännu mindre att »föda världen«.

Så varför slukar så många, inte minst media, okritiskt alla dessa luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar, samtidigt som allt fler hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt jobbigare åtgärder som att åstadkomma en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en föreställning om att detta är framtidens matproduktion. Alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser.

Ett annat sådant exempel är gentekniken där kemiföretagen och förespråkarna först lovade att detta var lösningen på i stort sett alla framtidens matproblem. Med hjälp av den nya tekniken skulle man kunna öka skördarna i ett nafs, ta fram grödor som skulle kunna växa i öknen och innehålla mer näringsämnen. Svält och undernäring skulle vara historia. Men alla som visste något om växtförädling, visste också att det inte finns någon »hög-skörd-gen« som det bara är att skruva lite på. Att öka skörden och samtidigt inte få negativa resultat som minskat näringsinnehåll, känslighet för sjukdomar och så vidare är ett komplicerat arbete där inte bara flera olika gener samverkar utan också myllan, klimatet, nederbörden med mera. Inom växtförädling och odling får man sällan något gratis, ett uttag på ett ställe ska betalas någon annanstans.

Med facit i hand har gentekniken inte heller visat sig vara fullt så potent som det påstods. De flesta tillämpningar som hittills har gjorts handlar om att göra växterna tåliga mot ogräsmedlet glyfosat (mest känt under varumärket RoundUp) så att den växande grödan kan sprutas med bekämpningsmedlet utan att själva grödan dör. Den näst vanligaste applikationen är att man har gjort några växter tåliga mot vissa insektsangrepp. I båda fallen handlar det om att spara några hundralappar per hektar för bonden.Fortfarande har man inte fått fram några av de utlovade underverken. Inte ens »Det Gyllene Riset«, ett A-vitaminberikat ris som ska minska näringsbrist hos fattiga i Asien, har blivit verklighet efter trettio år av forskning. Förespråkarna skyller på aktioner från Greenpeace, men sanningen är snarare att riset inte fungerar som det var tänkt.

Gentekniken är ett bra exempel på hur det går när man fokuserar på fel fråga. Samtidigt som striden kring gmo var som hetast i Sverige och övriga Europa, lades det mesta av den svenska växtförädlingen ner. Sverige och Norden ansågs vara för liten marknad för att ha kvar en växtförädling som utgår från vårt klimat och jordmån.

Under stort ståhej presenterades den första lilla labbodlade burgaren inför världspress och kändisar för ett par år sedan. Hundrafyrtiogrammaren hade kostat 2,8 miljoner kronor att tillverka men smakade ändå »så där«. I dag hävdar en av forskarna bakom tekniken, Mark Post, att kostnaderna har sjunkit kraftigt till elva dollar per burgare, men att det handlar om »åtminstone ett par decennier till«, innan metoden kan skalas upp och bli kommersiellt gångbar. Post och hans team har stora hinder på vägen, milt sagt. Köttet måste odlas med hjälp av serum från kalvfoster, något som inte är så tilltalande för den målgrupp som anser att köttuppfödning kan likställas med mord. Det odlade köttet kommer vare sig smakmässigt eller näringsmässigt i närheten av nötkött. Att cellodlingarna behöver bada i antibiotika är inte heller riktigt bra storytelling.

Vill man lansera något nytt och trendigt finns det några ingredienser som brukar återkomma. Det är en fördel om de som presenterar idén inte har någon som helst bakgrund i lantbruk eller livsmedelsproduktion utan kommer från reklamsvängen, IT-branschen eller har gått på Handelshögskolan. Inspirationen ska gärna komma från New York eller om det handlar om något vegetariskt – Kalifornien. Givetvis använder man Ny Teknik, helst digital, open source, cirkulär, disruptiv, innovativ och revolutionerande. Hållbart och lönsamt är så självklart att den karismatiska entreprenören inte behöver förklara hur det ska gå till. Denna innovationscocktail ska dessutom kombineras med en vanlig fördom, nämligen att lantbruket är lite efter när det gäller teknik, att bönder är sega traditionsbundna surgubbar som »gör som de alltid har gjort«.

Lantbruket är dock en av de branscher som har effektiviserat och rationaliserat sig själv som få andra. Det är trots allt bara hundra år sedan halva befolkningen jobbade i jordbruket, jämfört med mindre än 1 procent i dag. En lantbrukare försörjer i dag cirka 200 personer med mat. Automatiseringen är omfattande och en vanlig gård har maskininvesteringar för många miljoner. Mjölkrobotar, automatisk utfodring och utgödsling, GPS-styrda och/eller självkörande traktorer och andra maskiner, drönare, ständig uppkoppling på börserna för att följa prisutveckling på jordbruksråvaror – allt detta är redan verklighet.

Samtidigt är vår livsmedelsförsörjning fortfarande helt beroende av ett fåtal grödor som domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De stora skördeökningarna beror på att vi tagit en större del av naturens årliga produktion och inte på att vi har lyckats effektivisera den grundläggande processen, fotosyntesen. Urval av växter och djur, utveckling av växtföljder och integration av växtodling och djurhållning har varit nyckelprocesser.

Ett stort språng i livsmedels-försörjningen kom till av en slump. När Columbus julen 1492 steg i land i Västindien var det startskottet för ett intensivt utbyte av växter mellan den nya och den gamla världen som motsvarade tusentals års utveckling på bara ett århundrade. Den gamla världen fick majs, potatis och tomater medan den nya fick vete, soja och tamdjur. Nästa stora språng var mekaniseringen som påbörjades på artonhundratalet men fick sitt genombrott efter andra världskriget. Processen att tillverka konstgödsel kan nog också räknas som en revolution.

Den så kallade Gröna revolutionen är ett bra exempel på hur mångfacetterat jordbrukets utveckling är. Den handlade inte om någon enskild ny innovation och var egentligen ingen revolution. Den handlade om ett paket av redan känd teknik – förbättrade utsäden, bevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel – som kombinerades med avsevärda insatser av forskning och kapital.

På senare tid har ökad kontroll och styrning blivit centrala för jordbruket och inomhusodlingar och odlat kött ses som en logisk fortsättning eller extrema uttryck av detta. Men total kontroll är också sårbart och svårt eftersom det bygger på total kunskap eller lärande system. Detta demonstrerades minnesvärt i början av 1990-talet av Biosphere 2-experimentet i Arizona där man försökte skapa ett ekosystem i ett 13000 kvadratmeter stort växthus. Försöket fick avbrytas eftersom det blev brist på syre för de åtta människor som bodde i detta 200-miljoners projekt. Försöket övertygade NASA att befolkning av andra planeter inte är realistiskt.

Kolonisation av rymden, ny teknik för obegränsad tillgång till ren och billig energi, infångandet av koldioxid eller annan teknik för att begränsa växthuseffekten är andra uttryck för vår önskan att lösa stora och komplexa problem med teknisk innovation i stället för att förändra vår livsstil. De nya frälsarteknikerna utspelar sig alltid långt borta från landsbygden och framför allt – de har inget med åkern och marken att göra – eller djur. Labbodlat kött symboliserar kanske starkast önskan om att »tillverka« mat, utan att behöva få smutsig jord under naglarna, tvingas utsätta sig för vädrets makter eller levande varelser som djur. Där finns förmodligen också förklaringen till fascinationen över frälsarteknologierna – det vetenskapliga, rena, kliniska sättet att betrakta och hantera världen: Där odling handlar om tillförsel av exakta kvantiteter näringsämnen till ett dött substrat. Där mat bryts ner i protein, kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och kalorier. Och där hälsa blir en fråga om stegräknare, BMI-mått, blodtryck och kolesterolvärde. Allt långt borta från andra aspekter som odling som skötsel av vår plats på jorden, måltiden som en social gemenskap och hälsa som välmående.

De flesta innovationer kommer att misslyckas, det ligger i sakens natur. En del av dem är fungerande teknik, men faller ändå ifrån av rent praktiska eller ekonomiska skäl. Men utan tvekan kommer en del av innovationerna att överleva även om det oftast tar lång tid innan de kan skalas upp och spridas. Någon av dem kommer till och med visa sig vara betydelsefull så vi ska givetvis inte avfärda alla nyheter, men vi ska heller inte bete oss som statister i en dålig västernfilm och flockas runt den kringresande charlatanens påstådda mirakel-mediciner. I stället ska vi använda vår kunskap och förmåga till kritisk granskning och analys. Det är trots allt ändå det som kännetecknar ett seriöst förhållningssätt till forskning och utveckling.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Feb 10 2014

GMO-gubbarna i lådan

 

Med jämna mellanrum dyker de upp, forskarna, docenterna och professorerna som propagerar för genteknikens frälsning och just nu verkar de vara i farten igen. I januari var det Sten Stymne, professor i växtförädling på Sveriges Lantbruksuniversitet som tiggde regeringen om mer anslag för forskning kring GMO-grödor. I senaste numret av tidningen Sans får pensionären och den före detta professorn och prorektorn på SLU, Torbjörn Fagerström, i en alltför lång debattartikel gång på gång upprepa samma budskap – gentekniken på jordbruksgrödor är helt och hållet ofarlig. Och själv har jag haft det tvivelaktiga nöjet att nyligen träffa på några av dem i en debatt hos UNT   och Omvärlden. Anledingen var min artikel ”Kampen om fröet” i Omvärlden.

Nöjet var tvivelaktigt, därför att personerna i fråga mera ägnar sig åt tasksparkar än debatt, kanske i tron att deras akademiska titlar ger dem immunitet. Men låt oss strunta i budbäraren utan i stället titta på budskapet. Löftet från gentekniksivrarna är att vi ska få grödor som utrotar världssvälten en gång för alla. Det kan handla om supervete som står emot alla tänkbara sjukdomar eller ris som är så torktåligt att det kan odlas i öknen. Men det vi främst hittills har sett av det utlovade paradisiska gåvorna är grödor som är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller som har fått ett inbyggt gift som tar kål på vissa insekter.  Tvärtemot det som många tror så ger sällan GMO grödorna nämnvärt högre skörd, utan deras fördel är att de kapar kostnader.

Det är inte särskilt imponerande, särskilt inte eftersom gentekniken numera får anses vara myndig efter ett par decennier på nacken. Dessutom har vi sett en rad nackdelar som resistenta ogräs, ökad användning av bekämpningsmedel, förlorad biologisk mångfald och framför allt – det viktigaste av allt – ett ohälsosamt maktövertag hos biokemiföretagen. Det finns all anledning att vara tacksam över Europas försiktiga hållning. Det här är kanske enda gången inom jordbruket som man på allvar har tillämpat försiktighetsprincipen, nämligen att varje GMO-gröda noga ska prövas och undersökas så att den inte skadar människa, djur eller miljö.

Frågan om gentekniken inom lantbruken handlar egentligen väldigt lite om själva tekniken, det är mera en maktfråga. Att välja genmodifierat och därmed patenterat utsäde är också en fortsättning på den väg som innebär att jordbruket gör sig allt mer beroende av inköpta insatsmedel i form av utsäde, energi, gödning, avelsmaterial, bekämpningsmedel, foder osv. En annan väg skulle ju kunna vara att utveckla ett mer självförsörjande  jordbruk som inte skulle vara lika beroende av andra företag och kanske därför inte lika sårbart.

 Vem ska ha makten över utsädet, fröerna? Vi vet att 75 procent av jordbrukets biologiska mångfald har försvunnit under 1900-talet och införandet av de genmodifierade grödorna har inneburit att mångfalden krympt ytterligare. De enorma resurser som läggs på GMO-forskning leder till att mindre resurser läggs på traditionell växtförädling och existerande sorter, särskilt de gamla som inte är patenterade, tillåts degenerera. I dag består Indiens bomullsfält till över 90 procent av genmodifierad bomull, ett land som alldeles nyligen hade hundratals sorter.

Maktfrågan drabbar alla, både de som väljer att odla exempelvis GMO-grödor och de som inte gör det. Den lantbrukare som odlar GMO-majs blir inte bara beroende av utsädesföretaget utan också av att kunna hantera en mix av olika bekämpningsmedel för att inte få resistenta ogräs. En GMO-grödas inträde på åkern minskar också genast de omgivande böndernas valfrihet. De tvingas i stället att så sitt vanliga utsäde betydligt senare på säsongen för att inte grannens GMO-grödor ska korspollinera sig, tvingas därmed också skörda senare och får följaktligen en sämre skörd. Den ”alternative” löper förstås också alltid risk för att det kommer in GMO-grödor på fältet ändå och det är givetvis en katastrof för en bonde som väljer att odla och sälja sin majs eller sin soja som GMO-fri. Och vi ser i förlängningen att de som vill köpa GMO-fritt får betala extra, inte för produkten i sig, men för att hålla isär den.

Med gentekniken blir det inte så mycket valfrihet kvar. Det är en odlingsideologi som hade passat utmärkt i en stalinistisk femårsplan, men som ironiskt nog har sitt ursprung i marknadsdyrkande landet i väster. Historien borde ha lärt oss att vara skeptiska till de som pekar med hela handen och påstår att de hittat Den Enda Vägen.


May 14 2013

Dags att syna gentekniken i sömmarna

“Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste  Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är “ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg.  Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara “ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget “quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen “hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?