Feb 10 2014

GMO-gubbarna i lådan

 

Med jämna mellanrum dyker de upp, forskarna, docenterna och professorerna som propagerar för genteknikens frälsning och just nu verkar de vara i farten igen. I januari var det Sten Stymne, professor i växtförädling på Sveriges Lantbruksuniversitet som tiggde regeringen om mer anslag för forskning kring GMO-grödor. I senaste numret av tidningen Sans får pensionären och den före detta professorn och prorektorn på SLU, Torbjörn Fagerström, i en alltför lång debattartikel gång på gång upprepa samma budskap – gentekniken på jordbruksgrödor är helt och hållet ofarlig. Och själv har jag haft det tvivelaktiga nöjet att nyligen träffa på några av dem i en debatt hos UNT   och Omvärlden. Anledingen var min artikel ”Kampen om fröet” i Omvärlden.

Nöjet var tvivelaktigt, därför att personerna i fråga mera ägnar sig åt tasksparkar än debatt, kanske i tron att deras akademiska titlar ger dem immunitet. Men låt oss strunta i budbäraren utan i stället titta på budskapet. Löftet från gentekniksivrarna är att vi ska få grödor som utrotar världssvälten en gång för alla. Det kan handla om supervete som står emot alla tänkbara sjukdomar eller ris som är så torktåligt att det kan odlas i öknen. Men det vi främst hittills har sett av det utlovade paradisiska gåvorna är grödor som är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller som har fått ett inbyggt gift som tar kål på vissa insekter.  Tvärtemot det som många tror så ger sällan GMO grödorna nämnvärt högre skörd, utan deras fördel är att de kapar kostnader.

Det är inte särskilt imponerande, särskilt inte eftersom gentekniken numera får anses vara myndig efter ett par decennier på nacken. Dessutom har vi sett en rad nackdelar som resistenta ogräs, ökad användning av bekämpningsmedel, förlorad biologisk mångfald och framför allt – det viktigaste av allt – ett ohälsosamt maktövertag hos biokemiföretagen. Det finns all anledning att vara tacksam över Europas försiktiga hållning. Det här är kanske enda gången inom jordbruket som man på allvar har tillämpat försiktighetsprincipen, nämligen att varje GMO-gröda noga ska prövas och undersökas så att den inte skadar människa, djur eller miljö.

Frågan om gentekniken inom lantbruken handlar egentligen väldigt lite om själva tekniken, det är mera en maktfråga. Att välja genmodifierat och därmed patenterat utsäde är också en fortsättning på den väg som innebär att jordbruket gör sig allt mer beroende av inköpta insatsmedel i form av utsäde, energi, gödning, avelsmaterial, bekämpningsmedel, foder osv. En annan väg skulle ju kunna vara att utveckla ett mer självförsörjande  jordbruk som inte skulle vara lika beroende av andra företag och kanske därför inte lika sårbart.

 Vem ska ha makten över utsädet, fröerna? Vi vet att 75 procent av jordbrukets biologiska mångfald har försvunnit under 1900-talet och införandet av de genmodifierade grödorna har inneburit att mångfalden krympt ytterligare. De enorma resurser som läggs på GMO-forskning leder till att mindre resurser läggs på traditionell växtförädling och existerande sorter, särskilt de gamla som inte är patenterade, tillåts degenerera. I dag består Indiens bomullsfält till över 90 procent av genmodifierad bomull, ett land som alldeles nyligen hade hundratals sorter.

Maktfrågan drabbar alla, både de som väljer att odla exempelvis GMO-grödor och de som inte gör det. Den lantbrukare som odlar GMO-majs blir inte bara beroende av utsädesföretaget utan också av att kunna hantera en mix av olika bekämpningsmedel för att inte få resistenta ogräs. En GMO-grödas inträde på åkern minskar också genast de omgivande böndernas valfrihet. De tvingas i stället att så sitt vanliga utsäde betydligt senare på säsongen för att inte grannens GMO-grödor ska korspollinera sig, tvingas därmed också skörda senare och får följaktligen en sämre skörd. Den ”alternative” löper förstås också alltid risk för att det kommer in GMO-grödor på fältet ändå och det är givetvis en katastrof för en bonde som väljer att odla och sälja sin majs eller sin soja som GMO-fri. Och vi ser i förlängningen att de som vill köpa GMO-fritt får betala extra, inte för produkten i sig, men för att hålla isär den.

Med gentekniken blir det inte så mycket valfrihet kvar. Det är en odlingsideologi som hade passat utmärkt i en stalinistisk femårsplan, men som ironiskt nog har sitt ursprung i marknadsdyrkande landet i väster. Historien borde ha lärt oss att vara skeptiska till de som pekar med hela handen och påstår att de hittat Den Enda Vägen.