Dec 24 2016

Tomteparaden

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen.  Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är  Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i  regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som “Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – “Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu  LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket.  Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.


Dec 6 2016

Fria fabuleringar

“Det finns fôlk till allt”, brukar vi säga i Värmland. Och lite grann tänker jag på det när jag läser om Annika Svensson i Aktuell Hållbarhet. Hon beskriver sig som en “eldsjäl” som “brinner” för att stoppa det ekologiska lantbruket.

Annika Svensson har titeln molekylärbiolog, men det är drygt tio år sedan hon jobbade som det, då med genteknik hos Syngenta. När luften gick ur GMO i Sverige, fick också Svensson sluta sitt jobb. Med jämna mellanrum dyker hon dock upp i media, alltid beredd att gå till storms mot ekologiskt lantbruk.

Annika Svensson gör en rad olika påståenden som inte stämmer och som antingen beror på att hon faktiskt inte riktigt förstår hur lantbruk fungerar, vare sig det ekologiska eller det konventionella. Eller att hon väljer att blunda för fakta.

Låt oss titta på ett av alla de märkliga påståenden som Svensson gör, nämligen bekämpningsmedel:

Annika Svensson hävdar att användningen av kemiska bekämpningsmedel inte är något problem. “Ingen lantbrukare vill använda för mycket av det, det är dyrt och tar tid att bespruta”, säger hon bland annat.

Bara den meningen visar att hon inte förstår sig på vilka förutsättningar som gäller för lantbruket.  Anledningen till att lantbrukare använder kemiska bekämpningsmedel är det motsatta mot vad Svensson påstår, nämligen att kemikalierna minskar arbetstiden och kostnaderna. Anledningen till att exempelvis lökodlare protesterade högljutt i våras för att de inte fick fortsatt dispens för att använda bekämpningsmedlet Stomp, var just detta, att de då tvingas rensa ogräs för hand, vilket kostar pengar och gör att deras lök kanske blir dyrare än importerad lök från andra länder.

Tittar man på användningen av bekämpningsmedel i Sverige ser man dessutom att den inte minskar, utan tvärtom ökar, enligt SCB.  Här är ett diagram från Kemikalieinspektionen som visar ökningen samt även två olika riskindex, en för hälsa och en för miljö: Bildresultat för ökning användning bekämpningsmedel hektardoser

Och på den här länken kan man läsa mer om Kemikalieinspektionens riskbedömning.

Svensson menar också att dagens bekämpningsmedel inte är särskilt farliga när hon i artikeln säger: “Dessutom så bryts de moderna bekämpningsmedlen ner snabbt. Det som man hittar rester av idag är sådant som användes på 1970-talet och som idag är förbjudet.”

Den här typen brukar de företag som säljer kemikalierna göra. Glyfosat, som ingår i världens mest använda ogräsmedel, Roundup, har av kemiföretagen påståtts vara helt ofarligt och dessutom brytas ner direkt. Idag vet vi att glyfosat hittas i grundvattnet, främst i södra Sverige och att det dessutom har klassats av WHO som troligen cancerogent. Glyfosat var också uppe till diskussion inom EU under våren för ett eventuellt förbud och man beslöt att begränsa användningen tills vidare. Frågan kommer dock upp snart igen och Nederländerna har bland annat beslutat att helt förbjuda glyfosat,

Ett annat exempel är nämnda Stomp, som används för att bekämpa ogräs inom främst lök- och bönodling. Medlet har varit förbjudet fem år inom EU, men enskilda länder har gett dispens för fortsatt användning. Sverige är ett av dem. I år blev det slut på dispenserna och snart förväntas EU inte tillåta att medlemsstaterna ger dispens.  Anledningen till förbudet av Stomp är att det innehåller ämnet pendimetalin som inte bara kan skada fisk, alger och andra organismer som lever i vatten, utan även fåglar och andra djur högre upp i näringskedjan.

Ett annan kemikalie som diskuterats är neonikotinoider som används i raps och rybs. Kemikalien förbjöds av EU 2013 därför att den misstänks döda bina. Kemikalieinspektionen har även här valt att inte ge dispens, väl medveten om att det är svårt att odla oljeväxterna utan kemikalierna, men anser att fortsatt bidöd och därmed ett stort hot mot vår fortsatta matproduktion, är något som väger tyngre.

Det här är bara tre exempel på kemikalier som har varit aktuella under det senaste året, men Svensson väljer som sagt att nonchalera detta. Man får intrycket att hon har inställningen att “lite kemikalier rensar magen”, när hon pekar på att det även finns “naturliga” gifter i linfrö och ris, vilket i och för sig är sant, men som saknar relevans i diskussionen. Hon betonar också att ekologiska vinodlare tillåts använda koppar i sin odling, vilket jag tycker att man verkligen kan kritisera och att den ekologiska vinodlingen borde plocka bort snarast. Men att i ena andetaget bagatellisera kemikalieanvändningen  i det konventionella lantbruk och inte ens vilja låtsas om den kraftiga användningen inom just vinodling, men i andra andetaget kritisera kopparanvändningen i ekoodling, blir snarast löjeväckande. Vin hör trots allt till en av de mest besprutade produkterna  och är en av de produkter som ger utslag när man testar innehållet av kemikalier i människors kroppar. Detta gäller inte för koppar.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill här i världen, men lite pinsamt är det att ett magasin med namnet “Aktuell Hållbarhet” upplåter redaktionell plats till den här typen av fritt tyckande, i stället för att hänvisa vederbörande till debattsidorna. Kan vi vänta oss en klimatförnekare i nästa nummer?


Sep 22 2016

Det handlar om pengar

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att “lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa “mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna  ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. “Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en “tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.


Jun 1 2016

Den nya miljörörelsen

Den gångna veckans mest humoristiska händelse måste vara LRFs ordförande Helena Jonssons utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen. Inspirationen hämtade hon från moderaterna och deras remake när de utropade sig till de ”nya”. Tja, det funkade alldeles utmärkt under några år men i dag känns moderaterna äldre än någonsin.

Helena Jonsson och LRFs spinndoktorer glömde också en viktig detalj – moderaterna ägnade sig inte bara åt retorik, de förändrade också innehållet i sin politik och gick mera åt mitten än vad man hade gjort tidigare. Bland annat tog man tydlig ställning för kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning och betonade styrkan i att både arbetstagare och arbetsgivare var välorganiserade och starka. LRF har inte gjort någon sådan förändring eller analys av sin samtid. Man lyckas inte ens retoriskt framstå som att man på något vis har blivit “nya” och framför allt inte någon miljörörelse.

I sitt öppningstal på LRF-stämman var nämligen Helena Jonsson, och därmed LRFs ledning, tydligare än vad man har varit på länge, när hon sa att livsmedelsproduktionen ska väga tyngre än andra samhällsmål, särskilt  miljömålen.  Organisationen har länge velat både äta kakan och ha den kvar, det vill säga, man har gärna pratat om att Sverige har världens renaste och djurvänligaste jordbruk, samtidigt som man har propagerat för att alla de regler som gör just svenskt jordbruk unikt på dessa områden, ska tas bort. Då kallas detta för “konkurrenshämmande särregler” och kornas självklara sommarbete förvandlas till “betestvång” , eftersom de fördyrar produktionen. Helena Jonsson sa också att  “alla krav och åtagande som går utöver EU-nivån bör ligga på branschen att leverera”. Tydligare än så kan det inte bli, LRF vill helt enkelt att all lagstiftning som ligger utöver EUs ska tas bort.  Hon underströk det hela med att lyfta fram att det är böndernas skötsel som garanterar djurvälfärden, inte lagstiftningen,vilket måste vara något av de mer populistiska som en LRF-ordförande har sagt sedan Dockereds dagar. Visst är det bönderna som i det dagliga arbetet ser till att verkställa djurvälfärden, men om vår lagstiftning och våra djurskyddsföreskrifter såg ut på ett annat sätt, eller rent av saknades som i USA, så skulle också djurskötseln se annorlunda ut. Det är bara att se sig om i världen, eller att titta bakåt i tiden i Sverige, innan vi fick den gällande djurskyddslagen.

Om vi tar bort de delar av lagstiftningen som har högre krav än EUs lagstiftning, varför skulle då inte  svenska bönder göra precis som sina europeiska kollegor för att spara pengar och kunna konkurrera? Varför skulle de inte stänga in korna i lagårdarna under somrarna, klippa knorrar av grisar och näbbar av fjäderfän och låsa in suggor i burar under stora delar av deras liv?

Förutom att ta bort den svenska lagstiftningen som rör miljö- och djurskydd, vad kan mer  “den nya miljörörelsen”   tänkas ta strid för? Jonsson påminde om detta genom att nämna en av LRFs stridsfrågor under våren, Kemikalieinspektionen stopp för bekämpningsmedlet stomp i lökodling. Medlet skadar vattenlevande organismer och efter fem års dispenser, ansåg myndigheten att det fick räcka, vilket fått LRF att rasa. Bondeorganisationen LRF har även kämpat emot Kemikalieinspektionens beslut om att stoppa att neonikotinoider  , ett bekämpningsmedel som används i vårraps och som dödar vilda bin. Organisationen ska nog vara evigt tacksam för att inte media har blåst upp den mediala mumsbiten – Stora Stygga Bönder som vill spruta GIFT som dödar vår just nu mest mediaomhuldade insekt – biet – vore inte så bra publicitet. Framför allt vore det en tråkig start för en spirande miljörörelse.

Det hela vore enbart skrattretande om inte läget för svenska bönder vore så allvarligt. I sitt tal sätter Helena  Jonsson fingret på den viktigaste frågan när hon säger: “Grundfrågan i (livsmedels-)strategin måste vara hur vi ska forma den svenska modellen. Och samtidigt göra den lönsam så att vi inte tappar mer marknadsandelar.” Precis detta borde vara den stora frågan idag, för LRF och för näringsdepartementets arbete med livsmedelsstrategin, inte att slänga den svenska modellen överbord.

Hon har delvis svaret på frågan själv när hon avslutningsvis säger att   “närproducerade svenska morötter av högsta kvalitet – inte piskor – som kommer att ta Sverige in i framtiden”. Se där är en verklig miljöfråga som LRF skulle kunna driva, en utveckling som vänder det stora beroendet av långväga insatsmedel i form av foder, diesel, konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial osv. och på allvar gör svensk mat mer närproducerad. Det skulle innebära att man i större utsträckning tog vara på de lokala och regionala förutsättningarna och på det viset också minskade sin miljöpåverkan.  En sådan utveckling skulle visserligen kräva att Sverige höjde sin ribba när det gäller importen av mat och ställde samma krav på djurskydd och miljö som gäller för den svenska maten, men verkar det inte viktigare att lägga politiskt lobbyarbete på att utveckla den svenska modellen än att avveckla den?

Då skulle man också kunna bli den “nya miljörörelse” som Helena Jonsson efterlyser, precis som Sveriges bönder lyfte sig när man i slutet av 1980-talet startade sitt arbete “på väg mot världens renaste jordbruk”. Bo Dockered, som då höll i LRFs roder, var  en citat-maskin av Guds nåde, men även han visste också att man kommer ingenstans om det inte också finns något innehåll bakom pratet.