Close
Enter your
text here

industriellt lantbruk

För vem är Arla till för?
 För vem är Arla till för? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När en majoritet av Arlas ägare, mjölkbönderna, ifrågasätter den pågående industrialiseringen, kamouflerad till ett hållbarhetsprogram, så blir man idiotförklarad av ledningen. Hur känns det egentligen? Och framför allt, för vem är Arla egentligen till för?

Det har funnits perioder i historien när bönder har skällts för att vara dumma i huvudet av andra grupper i samhället och det är säkert något som förekommer även i dag, när debatterna hettar till.  Men hur känns det egentligen att vara lantbrukare och bli dumförklarad av sina egna? För det är precis så som Arlas ledning nu beter sig mot en majoritet av deras ägare ifrågasätter det nya så kallade hållbarhetsprogrammet som i pengar premierar en mer intensiv uppfödning.

I början av sommaren skrev lantbrukstidningarna om att 14 av 17 av Arlas kretsar ställde sig bakom en motion som kritiserade det nya sk hållbarhetsprogrammet. (De tre återstående kretsarna antog också motionen, men i något förändrad form). Till programmet är det kopplat en ersättning där de mer poäng ger mer betalt. Kritiken från en majoritet av Arlas bönder har handlat om att programmet (och ersättningen) missgynnar de gårdar som utfodrar sina kor med mycket gräs i form av hö, ensilage och bete, medan de gårdar som ger korna mer kraftfoder, tjänar på detta. Likaså premierar programmet den som använder så lite mark som möjligt för att få fram en liter mjölk, vilket innebär att den bonde som låter sina djur beta naturbetesmarker eller befinner sig i skogs- och mellanbygder där skörden är lägre än i de södra slättbygderna, också får sämre betalt. Biologisk mångfald och kolinbindning kan ge åtta poäng som mest. Effektivitet när det gäller markanvändning, foder, kväve och protein ger 49 poäng (mer än hälften av de totalt 80 poängen) medan biologisk mångfald och kolinbindning bara ger 8 poäng.

Från Arlas sida medger man att biologisk mångfald och kolinbindning har en mindre betydelse i programmet.

”Vi har ju vision kring biologisk mångfald, men den finns inte på den nivån som klimatmålet”, säger Gustav Kämpe, styrelseledamot i Arla Foods till ATL. Han säger också att det varit enklare att mäta kolinlagring och biologisk mångfald om en standard redan fanns.

Självklart hade det varit enklare om det gick att sätta siffror på den biologiska mångfalden, men det kanske finns ett skäl till att det inte finns sådana siffror. Det kanske inte riktigt är ett ämne för matematiken. Det är ganska anmärkningsvärt att ett företag som jobbar med en biologisk verksamhet och som borde vara väl medvetet om hur komplext detta är, ändå verkar längta efter att fler biologiska processer ska förenklas ner på ett sådant sätt at resultaten blir missvisande. Det är ju precis det som har hänt med klimatkalkylerande på livsmedel.

Länge försökte svenska mejerier, med Arla i spetsen, att göra två helt motsatta saker –  utåt sett  kommunicerades betande kor i blommande sommarhagar (minns Bregottreklamen) medan den interna kommunikationen istället handlade om fortsatt strukturrationalisering med allt färre gårdar, med allt fler kor som mjölkar allt mer till en allt lägre kostnad per liter mjölk. Å ena sidan hagmarker och biologisk mångfald. Å andra sidan mjölkfabriker. Två bilder som helt enkelt inte går ihop.

På senare tid har det blivit allt tydligare att målbilden är fabriken. Arlas ledning har återkommande lyft fram den intensiva danska mjölkproduktionen som en förebild för Sverige och propagerat för en fortsatt stark nedläggning av gårdar i Sverige. Husdjursföreningen Växas och LRFs  sk forskningsstudie för att undersöka om man kan stänga in mjölkkorna året runt, är ytterligare i led i detta. Och även om det är ironiskt, så är det inte särskilt förvånande att man i sitt miljö- och klimatprogram väljer att betona fodereffektivitet och låg markanvändning. Ironiskt, eftersom den tankevärlden bygger på att det bästa vore om kossan förvandlades till en slaktkyckling som kunde födas upp på liten yta med enbart spannmål och kraftfoder. Ironiskt, därför att den typen av klimatberäkningar inte tar hänsyn till kons potential och starka sidor. Men samtidigt ett självklart val, eftersom det ligger helt i linje med det industriella synsättet. Klimatkalkylerandet där man omvandlar de tre växthusgaserna till koldioxidekvivalenter, är också en produkt, sprungen ur industrins värld och har mycket litet att göra med den biologiska världen.

Man kan givetvis fråga sig varför det dröjt så länge innan det blivit någon reaktion från mjölkböndernas sida eftersom den här utvecklingen som sagt pågått ett bra tag. Kanske är det för att det nu blir så tydligt i kronor och ören. Kanske är det för att det också blir så tydligt att värden som landskapsvård, biologisk mångfald, djuromsorg och riktigt god mjölk inte längre betyder något, och det finns trots allt mjölkbönder som fortfarande ägnar sig åt just de här värdena.

Eller så är det kanske för att man visste vad man skulle få för reaktion  – nämligen ett idiotförklarande? För det återkommande mantrat från ledningen och även en del förtroendevalda på högre nivå, har varit att man ska förklara det hela bättre för de kritiska medlemmarna och som ”måste se till helheten”.

  • Det hålls hela tiden nya möten för att ”förklara” för oss som är kritiska, säger en mjölkproducent.

Men problemet är snarare att Arlas bönder mycket väl har förstått vad det handlar om. Motionens författare, Marianne Schönning, är inte bara ekologisk mjölkbonde i Holmsveden, hon har också under många år varit aktiv föreningsbonde med fokus på mjölkfrågor. Hon har jobbat inom Arla Sverige men även internationellt, exempelvis inom IFOAMs EU-grupp. Och har man suttit och tragglat, diskuterat och förhandlat EUs ekologiskt djurregler, då är man inte direkt någon dumskalle. Att påstå att hon inte förstår Arlas hållbarhetsprogram är med andra ord snudd på oförskämt.

Arla har struntat i kritiken och från augusti har man börjat Arla betala ut den nya hållbarhetsersättningen. Och därmed riktas ljuset mot en annan fråga, nämligen varför man inte lyssnar på sina ägares kritik?

– Det är mycket bra att Arla vill arbeta med hållbarhetsfrågorna, men ett stort problem när inte demokratin funkar i en kooperation som har två tredjedelar av den svenska mjölkmarknaden, sa Marianne Schönning i en intervju i ATL under sommaren.

Det kan man lugnt hålla med om. För vilka är egentligen Arla till för?

Det finns en risk att det hela kommer sluta som det så ofta har gjort, nämligen att någon av bönderna säger det som alltid brukar avsluta alla interna diskussioner – ”vem ska hämta vår mjölk om inte Arla gör det?” Budskapet är att man ska vara tacksam över att Arla hämtar mjölken, för alternativet kunde vara att ingen gör det, och att man ska förlita sig på att ledningen gör det som är bäst för alla.

Men svaret på frågan skulle lika gärna kunna vara: NNP, Milko, Värmlandsmejerier, Dalarnas Mejeriförening, Södra Hälsningslands Mejeriförening, Gefleortens Mejeriförening, Gotlands läns mejeriförening, Örebroortens Mejeriförening, Sydöstmejerier. Bara för att nämna några av alla de mejeriföreningar som en gång var och som sedan har uppgått i Arla.

Den här texten har handlat om Arla, men den kunde lika gärna handlat om Norrmejerier eller Skånemejerier, som ägnar sig åt en precis likadan utveckling.

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3
 Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

Ann-Helen Meyer von Bremen: Jordbruket lider av systemfel

Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet
 Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den pågående debatten om ekologiskt kontra konventionellt jordbruk visar återigen hur forskare kommer fram till helt olika resultat, vilket gör det hela rätt förvirrande för oss som inte tillhör den yrkesgruppen. Vem i hela världen kan man egentligen lita på? Svaret är att det får du nog avgöra själv. Precis som du har dina värderingar och din världsbild, så gäller samma sak hos forskarna och det är också det som styr deras forskning, även om de sällan vill erkänna att det förhåller sig så.
I stället handlar kampen om att framstå som den mest vederhäftiga och sanningsenliga. Det är därför som den eko-kritiska forskagruppen på SLU gång på gång hänvisar till att det är de som står för Vetenskapen och inte för ideologi och pseudovetenskap (som man menar att de eko-positiva forskarna gör), men allt är egentligen bara retorik.

Kirchmann, Bergström, Kätterer och Andersson har fått ordentligt mothugg i debatten när det gäller de tekniska bitarna om hur ekologiskt jordbruk påverkar skörden och miljön – så det lämnar jag därhän – men det finns några andra saker som inte riktigt diskuterats:

Om jordbruket ska utvecklas till ett mer uthålligt jordbruk så är det inte riktigt fråga om den tekniksport som forskarna gärna vill framhålla, utan mera om vilken politik och ekonomi som vi väljer. Det som i dag får europeiska grisbönder att knipsa knorrar och proppa sina djur fulla med antibiotika beror inte på teknik, utan på att de helt enkelt försöker hävda sig i konkurrensens på världsmarknaden. Det är samma prispress som gör att amerikanska bönder odlar GMO-majs, trots att den ger dem resistenta ogräs som kräver användning av bekämpningsmedel som är förbjudna i Europa. Och det är av samma skäl som en del svenska mjölkbönder vill slippa kravet på att deras kor ska behöva vara ute på bete under sommaren, eftersom det ökar enkelt deras kostnader och gör det svårare för dem att konkurrera. På samma sätt påverkas svenskt jordbruks vara eller icke vara i mycket större utsträckning av vilka politiska och ekonomiska regler som gäller, än om jordbruket är konventionellt eller ekologiskt.

Vi kan prata konstgödsel eller inte konstgödsel, bekämpningsmedel eller inte bekämpningsmedel, men så länge det politiska och ekonomiska systemet inte förändras så kommer inte omsorgen om djur, människor eller natur vara något som gynnas i jordbrukets utveckling. Ett hållbart jordbruk är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamt. Forskargruppen saknar insikten om vilka mekanismer som egentligen styr jordbruket, de tror att rätt slags forskning, deras, är lösningen. Det skulle vara lätt att överse med denna brist på insikt och ha förståelse för att de vill prata i egen sak, om de inte ägnade så stor kraft att angripa de som inte tycker som dem själva. Forskare som inte främst argumenterar för sin egen forskning utan i stället angriper andras, måste ändå ha gått vilse någonstans i korridorerna på Lantbruksuniversitetet.

De fyra återkommer också gång på gång till att världen kommer att svälta ihjäl om den ställer om till ekologisk odling. Men nu var det ju Sverige det handlade om och ska vi vara ärliga så spelar det egentligen ingen som helst roll ur ett globalt perspektiv vad som händer med det svenska jordbruket. Det kan läggas ner eller växa, det spelar världen lika. Däremot är jordbrukets framtid givetvis en oerhört viktig sak för Sverige, med det har inget med världssvälten att göra. Tittar vi globalt så ser vi också att dagens hunger inte beror på brist på mat, utan på fattigdom. I dag finns det ett överflöd av mat i världen som snarare är ett problem än en tillgång. Fanns det inte överskott på mat och billiga transporter, skulle inte världens bönder konkurrera ut varandra på det sätt som sker, inte minst i Sverige i dag men också i många utvecklingsländer. Även med en växande framtida global befolkning finns det inget som tyder på att inte ett ekologiskt jordbruk skulle kunna mätta världen.

SLU-forskarna anser att det ekologiska jordbruket är en återvändsgränd, men det industriella jordbruket får nog snarare ses som en parantes. Även om denna forskargrupp vägrar att erkänna det så bedrivs dagens industriella jordbruk på ett sådant sätt att det underminerar vår framtida möjlighet att producera mat. Frågan är om förändringen av dagens jordbrukssystem kommer att ske genomtänkt och planerat, eller om det mera blir frågan om en kollaps. Låt oss hoppas på det förstnämnda.