industrijordbruk

Det nya hållbara
Det nya hållbara 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det nya hållbara är inte ekologiskt lantbruk. Det är industrijordbruket. Det är så mycket avkastning det bara går att få ut. Per hektar, per ko, gris, höna och kyckling. Och per bonde.

Det nya hållbara är monokulturer. Oavsett om de ligger på Söderslätt, i Mato Grosso, Sumatra eller Illinois. Det är inte biologisk mångfald. Det är inte kulturlandskap. Det är absolut inte levande landsbygd.

Det nya hållbara är fossila bränslen, i alla dess former. Det är ändliga resurser. Det är utarmning av jordar, förgiftade vattendrag, klimatpåverkan och övergödda hav. Inte bara här utan lite överallt.

Det nya hållbara är kemijordbruket. Det är ogräsmedel, insektsmedel, stråförkortningsmedel och svampskyddsmedel. Det är glyfosat och neonikotinoider och ett antal hundra andra kemikalier som varje år används inom det svenska jordbruket. Men det är också atrazin, paraquat och difokol – förbjudna inom EU, men tillåtna i liten mängd i livsmedel. Kemikalier känner inga gränser. Inte Livsmedelsverket heller.

Det nya hållbara är gränslös mat. Det är transporter. Det är soja, palmolja, majs, ris och socker, utanför våra gränser. Från ett jordbruk där man tänjer mer på gränserna, där det tillåts fler bekämpningsmedel, mer konstgödsel, genmodifierat utsäde, mer utsugning av djuren och människorna.

Det nya hållbara är så gränslöst att det spräcker själva planetens gränser.

Det nya hållbara är klimat. Fast inte när det gäller fossila bränslen och koldioxid. Eller annan resursförbrukning. Det måste ju trots allt pågå. Hallå, vi snackar väl ändå inte artonhundratal eller Nordkorea, va!?

Det nya hållbara är inte djur, vare sig på gårdarna eller i landskapet. Och är det några djur så är de ordentligt inlåsta. Produktiva. Högavkastande. Snabbväxande. För det nya hållbara är också tillväxtantibiotika och hormoner.

Det nya hållbara är konstgödsel. Det är fortsatta gigantiska kväveutsläpp som snart kommer att slå våra hav med häpnad, igen. Och som jobbar på växthuseffekten.

Det nya hållbara är Bayer, DowDupont, Ica, Unilever, Nestlé, Coca-Cola, Syngenta, Mars, JBS, Cargill, Tyson Foods, Arla, Danone.

Den nya hållbara är granplantage. Ännu fler. Gärna på beteshagar, gärna på åkrar. Det är mark som vi har ”sparat” genom att odla mat så intensivt som möjligt så att vi kan odla gran, så intensivt som möjligt.

Det nya hållbara är staden. Det är teknik och laboratorieodling. Det är ännu mer asfalt och betong. Det nya hållbara är inte landsbygden och inte lantbruket. Den är inte marken, mullen eller fotosyntesen.

Det nya hållbara är påhittade globala dieter där hela världen ska äta den rika medelklassens mat i form av nötter, frukt, grönsaker och skaldjur. Det är inte lokala matkulturer, inte terroir och absolut inte gastronomisk mångfald.

Det nya hållbara är räknenissarna, ingenjörerna och åsiktsforskarna. Det är inte biologerna, ekologerna eller jordbrukarna.

Det nya hållbara är foodtech. Det är appar som ska utrota svälten och inomhusodlad basilika och fisk som ska föda världen. Det är odlingsakvarium kopplat till en dator som ska ge oss tomater som smakar exakt likadant som de gjorde när vi var i Toscana. Det är 3D-skrivare och odlat kött. Det är inte odling eller matlagning. VERKLIGEN INTE!

Det nya hållbara är inte livsmedelssäkerhet, inte självförsörjning, inte kretslopp, inte ekologisk anpassning. För detta kan inte konsumeras och regel ett för den nya hållbarheten är att det ska kunna säljas.

Det nya hållbara är okunskapen och dumheten.

Det nya hållbara är det gamla ohållbara.

Slutstation för det effektiva jordbruket
Slutstation för det effektiva jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den som någon gång har stirrat ut över ett ändlöst fält av majs eller soja i Brasiliens Mato Grosso, glömmer det inte. Det är ett spökligt landskap där det är nästan helt tyst. Det finns inga andra växter, inga djur och absolut inga människor, utom den korta tid som stora jordbruksmaskiner kör över markerna. Det är ett landskap som är oerhört effektivt och produktivt i en mycket begränsad mening, industrijordbrukets våta dröm. Och det är, förutom majsen eller sojan, ett dött landskap.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel. Här är en längre variant på samma artikel:

Det är tyvärr inget unikt för Brasilien utan det ser ut på liknande sätt i den amerikanska Mellanvästern – enormt produktiva åkrar och samtidigt en landsbygd med allt färre, äldre felnärda och feta människor, ytterligare en effekt av det industriella matsystemet. En klaustrofobisk känsla som tar andan ur en härskar också i Indonesiens till synes ändlösa plantager av palmolja. Nyligen besökte vi en mjölkanläggning i ryska Kaluga med nästan 3 000 kor. Dessa kor befann sig dygnet runt i rörelse, till eller från den stora mjölkkarusellen, samtidigt som deras tusentals kalvar stod ensamma i sina små vita plasthyddor i oändliga rader. En effektiv fabrik av mjölk. Dessa är alla uttryck av samma effektivitetstanke.

Sedan 1960 har världens befolkning fördubblats, men jordbrukets produktion har under samma tid ökat tre och en halv gång, trots att åkermarken bara ökat med 10 procent och betesmarken med 8 procent. Det är imponerande. Men vi har utvecklat ett jordbruk som förbrukar stora mängder insatsmedel och fossil energi där cykler av näringsämnen är allvarligt rubbade och utrymmet för andra arter krymper mycket snabbt. Vi har också fått en överproduktion av kalorier där drygt två miljarder människor lider av fetma, där lokala matkulturer slås ut av anonym, billig bulkmat och där landsbygden dör när lantbruk efter lantbruk dukar under i den internationella konkurrensen. Djurskötseln har också industrialiserats vilket gör att djurens roll i livsmedelsförsörjningen alltmer går från utnyttja ekologiska nischer och att omvandla restprodukter till att konsumera det stora överskottet av spannmål och soja.

Vi undrar om de olika forskare på senare tid propagerar för ett ännu mer intensivt jordbruk (exempelvis i Sveriges Television 23/12, Svenska Dagbladet 27/12 och Dagens Nyheter 27/12) aldrig har sett hur effektivitetens landskap, fält och djurfabriker ser ut? Har de aldrig sett vad som händer med människors samhällen, liv och mattallrikar där deras förment vetenskapliga jordbruk drar fram? Har de helt missat alla de miljöproblem som dagens industriella jordbruk har orsakat och orsakar? Hur har de kunnat undgå övergödning, klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, utarmning av matjorden, rubbningen av cyklerna för fosfor och kväve, övervikten och fetman, förlusten av gastronomisk mångfald, utslagningen av lantbruket och landsbygden? Hur har man föreslå ytterligare mer av samma saker som redan har skadat planeten så mycket?

Udden har varit riktad mot det ekologiska lantbruket som anses för ineffektivt. Det producerar för lite mat per hektar och använder därför för mycket mark. Kritiken är inte ny. Tidigare har ekolantbruket blivit beskyllt för att orsaka världssvält. Nu är det livsfarligt för klimatet. Kritiken går ut på att det är bättre att odla mat så effektivt och intensivt som möjligt. På det viset kan man ”spara” mark och där plantera skog för att binda kol och mildra klimateffekten, alternativt låta det bli vild natur.

Det låter kanske rimligt och bra, men vad det egentligen handlar om är att ytterligare intensifiera dagens industriella jordbruk. Om det viktigaste är att få fram så mycket kalorier som möjligt på så liten yta som möjligt, då behöver vi egentligen inte göra så mycket annat än att stimulera den pågående utvecklingen inom jordbruket och maten. Resultatet vet vi redan. Det är en fortsatt globalisering, homogenisering och industrialisering av hela livsmedelskedjan. Framtiden tillhör de riktigt stora monokulturerna av de råvaror som är mest produktiva som soja, palmolja, socker, majs, vete och ris, och industriell bearbetning av dem till fyrkantiga paket. På animaliesidan blir det intensiv uppfödning av kyckling och lax som kommer att fortsätta dominera utvecklingen. Det betyder också fortsatt nedläggning av lantbruket i stora delar av Sverige, för det är inte bara ekolantbruket som är ineffektivt i ett globalt perspektiv, utan stora delar av det svenska lantbruket saknar internationell konkurrenskraft.

Ett enögt fokus på en teknologisk definierad effektivitet utan hänsyn till maktförhållanden, ekosystemen, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden präglar de som propagerar för ett allt intensivare jordbruk. Effektivitetstanken löser heller inte klimatfrågan, tvärtom. Den gör det bara möjligt att fortsätta blunda för vårt stora beroende av fossila bränslen och ständigt ökade förbrukning av resurser, och blir på så sätt en variant av klimatförnekelse. Maximerad kolbindning i naturen med ett industriellt perspektiv kommer att betyda ökad exploatering av ekosystem som hittills varit förskonade. På samma sätt är föreställningen om att ett intensivt brukande gör det möjligt att ”spara” mer mark som kan bli skyddad och ”vild” natur, för det mesta en illusion. Resultatet av lantbrukets effektivitet har oftast varit att den mark som slutat vara åkermark eller betesmark har blivit plantageskog, i Sverige ensidiga granåkrar. En mycket liten del har avsatts för naturvård. Samtidigt har allt mer mark tagits i anspråk för gräsmattor, köplador, logistikcenter, motorvägar, kraftledningsgator, golfbanor eller vattenkraftsmagasin.

Alternativet är ett jordbruks- och livsmedelssystem som utgår från de lokala resurserna i samspel med naturen. Även ett sådant system behöver använda resurserna effektivt, men det skapar samtidigt plats för fler levande varelser och stöttar många nyttor och funktioner, inte bara antal ton saluduglig biomassa eller kalorier per hektar. Kolbinding, goda och hälsosamma livsmedel, ett rikt samspel mellan människor, växter, tama djur och med det vilda, mänskliga relationer och kultur — allt kan rymmas i samma mycket produktiva kulturlandskap. Det är också en vision för landsbygden som en plats för människor att leva istället för att vara stadens råvaruleverantör och soptipp. Det kräver att man inte tänker i samma gamla hjulspår där man försöker lösa ett problem i taget med mer av samma medicin som redan gett jorden feber.

Ann Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och ledamot av Kålrotsakademien

Gunnar Rundgren, författare, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien

Ett allt större avstånd till tallriken
Ett allt större avstånd till tallriken 150 150 Ann-Helen von Bremen

En ny forskningsrapport borde vara obligatorisk läsning för alla som undrar om vi egentligen måste hålla liv i det svenska lantbruket, trots att det verkar så konkurrensklent på världsmarknaden. I artikeln Distant agricultural landscapes visar professor Jennifer Clapp på hur förödande det är med det ökade avståndet mellan matens källa och vår tallrik, både det geografiska avståndet och det mentala.

I en allt mer internationell tillvaro är det lätt att tro att avståndet inte spelar någon roll. Vi kan snabbt och billigt resa över hela världen, eller så kan vi med några enkla knapptryck koppla upp oss och ha total global kontroll. Och precis som vi har lagt ut annan industriproduktion till andra länder där det är billigare att producera, skulle vi ju kunna fortsätta göra det samma med vår mat. Men skenet bedrar. Avståndet mellan åkern och tallriken , både det geografiskt konkreta och det mentala, spelar större roll än vi tror. Det gör det enklare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss konsumenter att ha något inflytande över vår mat. Det anser Jennifer Clapp som är professor i global livsmedelssäkerhet och hållbarhet på Waterloo Universitet i Kanada.

När vår matproduktion blir allt mer industrialiserad, ökar också avstånden. Råvarorna i en vanlig pyttipanna kan ha rest mycket långväga, för att inte tala om insatsvarorna – det foder, diesel. konstgödsel, bekämpningsmedel med mera som krävdes för att ”tillverka” råvarorna. Och hur gick egentligen den här produktion till? Vilka arbetsvillkor gällde för de mexikanska gästarbetarna som plockade druvorna till din amerikanska chardonnay? Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska grisen som förvandlades till bacon? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes egentligen i mandelodlingen som resulterade i ditt mandelmjöl? Det geografiska avståndet, men också det mentala – att vi vet så lite om hur vår mat blir till – gör det väldigt svårt att svara på detta och också att påverka om vi skulle vilja förändra sakernas tillstånd.

Och därmed, menar Jennifer Clapp, blir det också mycket enklare för företagen att dölja sina verkliga kostnader i form av övergödning, bekämpningsmedelsrester i mark och vatten, förlust av biologisk mångfald, växthusgasutsläpp och eländiga miljöer för djur och människor. Och den här gör också att det blir svårare för oss att utkräva någon form av ansvar från de företag som orsakar dessa skador. Systemet får inte den ”feedback” från oss konsumenter som det skulle behöva för att fungera bättre.

Slutligen pekar hon också på att ett ökande avstånd mellan jordbruket och tallriken är ett hinder för att utforma en miljövårdande politik. Även här blir sikten grumlig när det gäller vem som har ansvaret i ett allt mer komplicerad livsmedelskedja.

Men alternativen då? Det ekologiska, närodlade, fairtrade osv – är inte det en väg att gå? Jennifer Clapp är positiv till alternativen men verkar samtidigt inte övertygad om att alternativen kommer att förändra vår matproduktion, helt enkelt för att de har svårt att växa till i den industrialiserade miljön och hämmas av denna. Inte ens certifieringar för vissa råvaror, som så kallad ”ansvarsfull” soja, bomull, palmolja, socker osv, anser hon har varit någon direkt framgång, eftersom de har en låg andel på bara någon procent (palmolja undantaget men hur uthålligt känns det?) Personligen skulle jag också vilja lägga till att flera av dessa råvarucertifieringar också är rätt tandlösa kompromisser, för precis som Clapp skriver, så tenderar ofta företagens arbete med uthållighet att sluta i ett ”business as usual”.