Close
Enter your
text here

journalistik

Kobojsjournalistik
 Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.

Kolla aldrig en bra historia
 Kolla aldrig en bra historia 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under förra året gjorde Uppdrag Granskning två program om ”Arlagården”, en stor mjölkgård i Hälsingland med 600 kor. Programmet visade filmer och foton som visade mycket magra djur, djur som stod i flytande gödsel, djur med skador och döda djur som låg slängda utanför lagården. Vinkeln var solklar, det har var ett typiskt fall av omfattande djurplågeri. Men personligen tyckte jag att det var svårt att förstå hur stora bristerna egentligen var. Det fanns nämligen några saker som skavde i de båda programmen, men förutom några kommentarer på sociala medier, bestämde jag mig för att lämna frågan därhän. Jag tyckte att den sammantagna bilden tydde på att djurägaren i fråga hade tappat kontrollen på sin verksamhet och varför ska jag försvara någon som inte sköter sitt jobb, även om hen inte är riktigt den stora skurk som Uppdrag Granskning ville få det till? Och jag ska också erkänna att jag ville vara lite bekväm av mig. Det är nästan omöjligt att föra ett vettigt samtal i den här typen av frågor.

Men under julhelgen lyssnar jag på Lantbrukspodden och journalisten Göran Berglunds intervju med journalisten Ali Fegan och blir återigen påmind om de där sakerna som jag tyckte skavde. Ali Fegan bekräftar nämligen det som jag och många med kännedom om lantbruk såg i filmsekvensen som visade djur som stod i gödsel, nämligen att detta var ett tillfälligt fel, utgödslingen hade gått sönder. Hur kan man se det? Jo, trots dyngan på golvet var djuren inte särskilt skitiga. Maskineriet behöver inte stå still särskilt länge många timmar innan skiten börjar bygga pansar på korna. Det är ingen rolig situation, vare sig för bonden eller för djuren, men det är trots allt sådant som kan hända och inget uttryck för vanvård.

Men det här förstod inte redaktionen på Uppdrag Granskning och Ali Fegan menar att man inte kan ta ansvar för detta heller. ”Det hade varit väldigt väldigt bra ifall någon, Arla, djurägaren, LRF, som visste att det var på det sättet, hade förklarat det för oss”, säger han.

Göran Berglund undrar om man trots allt inte borde ha förstått att utgödslingen gått sönder, att man borde ha skaffat sig den kunskapen, men gång på gång försvarar sig Ali Fegan med att ”Vi kan inte spekulera i vad som har hänt.”

Det är ett märkligt resonemang för det är ju precis detta som Uppdrag Granskning gör, spekulerar. Filmen på korna som står med klövarna i en decimeter flytande dynga är ett av de starkaste inslagen i programmen och det är också väldigt mycket detta som Uppdrag Granskning bygger sin story på.

En annan sak som stör programmets trovärdighet är att alla filmer och en del foton i programmen, oklart hur många, är tagna av djurrättsaktivister. Det kan ibland vara befogat att filma/fotografera i smyg och även att ta sig in olovligen i byggnader och på områden för att kunna skildra missförhållanden i lagårdar, på arbetsplatser, skolor osv. Som journalist använder man sig också av information och tips från olika källor och en del av de källorna kan ha egna intressen som kanske inte direkt är opartiska eller objektiva. Då är det extra viktigt att man hanterar den typen av material med försiktighet och kritisk granskning. I det här fallet handlade det om djurrättsaktivister som anser att alla mjölkgårdar och all djurhållning ska upphöra, oavsett hur god djuromsorgen är. Som redaktion kan man som sagt ändå bestämma sig för att använda material från en källa som har en egen agenda, men man bör alltså vara kritisk till innehållet och även tydligt upplysa tittarna om att filmerna kommer från djurrättsaktivister.

När Göran Berglund tar upp frågan ifall det var rätt att använda, som han säger, ”illegala” filmer, så blir det mycket tydligt att Uppdrag Granskning använder sig av olika måttstockar. Ali Fegan reagerar kraftigt mot att Göran Berglund påstår att filmerna är illegala, trots att djurrättsaktivisterna har erkänt att de tagit sig in olovligen i lagården på kvällen/natten. Ali Fegan är då mycket noga med att påpeka att polisundersökningen mot kvinnorna har lagts ner. Han är också ganska raljant mot LRF och lantbrukares påstående om omfattande trakasserier från djurrättsaktivister och påpekar även där att få har blivit dömda. Men samma synsätt gäller inte alls för den aktuelle mjölkbonden.

Jag tycker Göran Berglund gör ett mycket bra jobb. I sitt lugna samtal med Ali Fegan pekar han tydligt på att Uppdrag Granskning inte alls hade ett så starkt fall som man ville göra gällande. Det hade varit intressant om Berglund också hade borrat lite mera i frågan om de magra korna. Holsteinrasen ser ofta ganska mager och snudd på eländig ut. Vad var en fråga om ras och vad var undernäring? När var fotona tagna? Åtminstone några av bilderna på de utmärglade korna är tagna sommaren 2018. Det finns givetvis inget försvar för detta, men just den sommaren var exceptionell. Torkan gjorde att det då var en del kor i Sverige som inte fick tillräckligt med mat.

Så hur eländigt var det egentligen på ”skandalgården”, som den kom att kallas i media? Om man läser artiklar i lantbrukspressen som istället tar parti för bonden och är djupt kritiska till Uppdrag Granskning och de grannar som ligger bakom merparten av anmälningarna till länsstyrelsen, så får åtminstone jag uppfattningen att gården trots allt har haft en del problem, framför allt ekonomiska. Redan för tio år sedan tycker banken att lantbrukaren bör sälja, något som också lantbrukare överväger, för att sedan i stället expandera och satsa. På bara fyra år går gården från 190 till över 600 djur, med en ansökan om att utöka till 800 kor och ett mål på 1 200 kor. Arbetsbördan växer, det blir skilsmässa och mjölkbonden verkar ha problem med att få bra personal till gården.

Det sammantagna intrycket är att djurägaren har tappat kontrollen. Döda djurkroppar utanför lagården behöver inte vara ett bevis för vanvård, men det är ett tydligt tecken på att skötseln är eftersatt. De exempel på skadade djur som visas upp på bild är också ett tydligt bevis på att de som jobbar i lagården inte hinner se till varje djur och inte sköter sitt jobb. Allt detta är allvarligt och ska givetvis åtgärdas.

I samband med att programmet sänts, startar rekonstruktionen av företaget och gården säljs senare. En veterinär bestämmer att ett 90-tal djur ska slaktas, främst därför att det varit för trångt. Länsstyrelsen skriver på sin hemsida att man har sett betydande brister på gården som man anmodat djurägaren att åtgärda, men säger samtidigt att den bild man har av djurhållningen stämmer inte överens med filmmaterialet i Uppdrag Granskning. ”Man kan efter att ha sett programmet ha fått en bild av att djurhållningen på den gård som granskas har sett ut som i bildmaterialet i tio år, så är naturligtvis inte fallet.”

Uppdrag Granskning gör en uppföljning som till största delen består av en repetition av första programmet och sedan kompletteras med de förelägganden som landets länsstyrelser har utfärdat under ett år. Det är 210 stycken gårdar det handlar om, varav de flesta har dikor, inte mjölkkor. Varje djur som inte sköts på ett bra sätt, är ett djur för mycket, men handlar det om drygt en procent av landets 15 500 gårdar med nötkreatur i landet. Det är inte heller lätt att bilda sig en uppfattning om hur allvarliga problemen är. Av den lista som Uppdrag Granskning presenterar över länsstyrelsernas anmärkningar, framstår många som allvarliga, medan andra är mer svårtolkade och ger intrycket av att handla om lindrigare problem, men det är svårt att veta. Har problemen ute på gårdarna minskat eller ökat? Inte heller det får vi veta. Däremot ges vi tittare intrycket att dessa 210 gårdar bara är en upprepning av ”skandalgården” i Hälsingland, gården där korna stod i decimeterhög skit. Men hur dålig var djuromsorgen egentligen på den gården? Och hade Uppdrag Granskning haft något case överhuvudtaget, ifall någon på redaktionen hade insett att utgödslingen hade gått sönder?

Återvinningsjournalistik
 Återvinningsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Idag är vi 270 journalister, fotografer, illustratörer, formgivare, stylister, matkreatörer, receptmakare, kockar, redaktörer med flera som skriver en gemensam debattartikel på SVT Opinon. Vi protesterar mot den återvinningsjournalistik som flera av de stora tidningsförlagen ägnar sig åt och det är något som inte bara drabbar oss som jobbar med media, utan också intervjupersoner och konsumenter. Och i längden urholkar det även trovärdigheten för förlagen, för media och för det offentliga samtalet.

Gå in på SVT Opinion och se namnen på alla oss som har skrivit under.

Här är debattartikeln:

Kändes resereportaget bekant? Hade du redan läst stjärnkockens bästa kökstips på flera andra ställen, liksom det ”exklusiva personporträttet”? Återvinning är miljösmart, men inte som publicistisk idé.

De tre mediejättarnas satsning på klipp-och-klistra-journalistik innebär att färre röster hörs och urholkar på sikt kunskapssamhället.

Det pratas regelbundet om tidningsbranschens och medias förestående död, men sanningen är att mediaföretagen själva ivrigt bidrar till att gräva sina egna gravar.

Vi som på olika sätt arbetar med media, som bidrar med text, foto, illustrationer, recept, styling, form och så vidare har länge märkt hur viljan att betala för kvalitet minskar i takt med att den publicistiska idén urvattnas.

Fokus ligger allt mer på kortsiktiga vinster.

De tre förlagen – Bonnier Tidskrifter, Egmont Publishing och Aller Media, som tillsammans står för drygt 60 procent av tidskriftsmarknaden, gjorde vid sina senast redovisade bokslut vinster för sammanlagt 500 miljoner kronor.

Vi har inget problem med att bolagen tjänar pengar, men vi oroar oss över att det kvartalsekonomiska tänkande som just nu härskar inom mediabranschen påverkar det publicistiska och demokratiska uppdraget negativt.

Bonnier AB skriver i sin senaste årsberättelse att man vill ”bidra till ett inkluderande kunskapssamhälle”. Men det man gör är något helt annat.

Kapplöpningen om marknadsandelarna på mediamarknaden har skruvats upp ytterligare när de tre förlagen konkurrerar om att leverera allt mer material till andra mediaföretag, så kallad ”content” eller ”innehållsproduktion”.

I dag producerar exempelvis Bonnier Tidskrifter innehåll till flera av Aftonbladets bilagor som bil, heminredning och mat. Förlagen jobbar också med kundtidningar.

Aller Media gör material för Cubus, Glitter och Max Factor. Bonnier Tidskrifter producerar kundtidningar för Lundby och Happy Homes.

Nu vill förlagen satsa ytterligare och vill då inte konkurrera med kvalitet, utan genom att återanvända redan inköpt material till en billig peng, ett slags skåpmatsjournalistik. Det innebär att läsarna riskerar att läsa samma sak i flera olika tidningar och även annan media.

Minsta gemensamma nämnare kommer att styra innehållet eftersom det viktigaste blir att kunna återanvända material i flera olika publikationer.

Det som gör en text, ett foto, ett recept eller en formgivning unik och bygger en tidnings varumärke, blir inte längre intressant. Det intressanta blir i stället det slätstrukna, att ett reportage ska kunna passa hos Amelia såväl som i exempelvis Allt om mat, Lantliv och Vecko-Revyn, om förlaget heter Bonnier Tidskrifter.

För att kunna ägna sig åt återvinningsjournalistik behöver de tre förlagen få tillgång till extra billigt material. Därför vill de nu skriva avtal med sina frilansande medarbetare där journalisten, fotografen och illustratören avsäger sig den lagstadgade upphovsrätten.

I stället får förlagen möjlighet att använda materialet hur de vill – som redaktionellt material eller i marknadsföring – och i vilket skick de vill, i all evighet.

Det innebär att både texter och bilder kan bearbetas om efter förlagens godtycke. Dessutom kan förlagen sälja materialet vidare till sina kunder mot en symbolisk summa för frilansaren.

Reportage kan hamna i publikationer och sammanhang där varken frilansaren eller intervjupersonen vill figurera. Frilansaren förlorar möjligheten att använda sitt eget material. För alltid.

Men det allvarligaste är att trovärdigheten för journalistiken – och för de medverkande yrkesmänniskorna – riskerar att urholkas när samma material dyker upp på flera ställen, när material får göras om för att passa ”rätt” målgrupp, när gränsen mellan publicistiska och kommersiella publikationer suddas ut.

Ytterst är detta ett allvarligt hot mot demokratin som angår oss alla.

”Neeej, den är ju på danska!!!”
 ”Neeej, den är ju på danska!!!” 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I princip alla större tidningar och även radio och TV har nu publicerat nyheten från TT om att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare. Det intressanta med hela historien är att man hänvisar till en rapport som i grunden är mycket positiv till det ekologiska lantbruket. Men ingen av alla de redaktioner som har lagt ut TTs artikel, verkar ha brytt sig om att läsa rapporten, eller ens sammanfattningen sammanfattningen.

Ingen verkar ens ha bemödat sig att ta reda på varifrån rapporten kom ifrån, nämligen danska ICROFS som står för Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer. Redan där borde det ha ringt några varningsklockor, är det verkligen troligt att det just från detta forskningscenter skulle levereras en rapport som helt skåpar ut det ekologiska lantbruket?

Om någon hade läst rapporten kunde det ha låtit så här på redaktionen:

”Men hörni, den här danska rapporten som alla pratar om , det är ju för faen positiv till eko! Ta bara detta med hälsan. Visst, det är svårt att säga generellt att ekologisk mat innehåller mer vitaminer och mineraler, men å andra sidan säger rapporten att man får i sig mindre bekämpningsmedelsrester, antibiotikarester och tillsatser. Dessutom pekar man på att ekogrisar har mindre salmonella och E.coli än konventionella grisar. Näe, det här håller inte!”

”Nähä. Har de där tomtarna på TT som vanligt inte orkat läsa innantill? Nä, nä, men det finns väl åtminstone tre till gnällspikar till på SLU, förutom han Bergström som TT hade, som alltid skäller på eko. Ring någon av dem. De har säkert någon annan forskningsrapport som de kan hänvisa till. Om inte annat så kan de ju få dra ett varv till med sin bok som de kom med för något år sen.”

”Kanon! Jag ringer givetvis nån av dem. Så kan vi köra det kritiska upplägget ändå.”

Sådär hade det kunnat gå och då hade det inte varit mer med det. Ekosverige hade givetvis varit lite gramse några veckor, men å andra sidan är man rätt van vid kritiken från det hållet och sedan hade det blåst över. Men nu blev det inte så. Ingen kollade materialet. Alla redaktioner trampade på i samma fotspår och lämnar en pinsamhetens doft bakom sig.

Den första journalisten då. Han på TT. Läste inte han rapporten? Det är väldigt svårt att svara på faktiskt. Men man måste tänka på att det var helg. Man vill ju komma hem. Och dessutom var den ju skriven på danska.