kalvar

Att skrika åt en ko
Att skrika åt en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Alla föräldrar vet att det inte är så pedagogiskt att stå och skrika åt en femåring. Rätt många av oss har gjort det ändå. Det är förmodligen ännu mindre konstruktivt att stå och skälla på en ko. Nu har jag gjort det också.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Samtidigt som det skrivs och hålls föredrag, håller våra fyra vuxna kor på att kalva. Igår fick vi vår sista kalv för säsongen. För oss som är nybörjare som koskötare är det en stor grej, men jag märker på kommentarerna från betydligt mer erfarna bönder att även de blir mjuka i sina hjärtan när det gäller kalvning, trots att de har upplevt detta så många gånger.

För det mesta går allting bra när korna kalvar, men inte alltid. Även kor kan få besvärliga förlossningar, ha svårt att få diandet att funka, bli hormonstörda som gör att de struntar i kalven eller blir aggressiva mot människor. Men denna vår har allt gått bra, även för vår kviga. Kalvarna är fina, starka och fulla av liv. Ungdjuren är duktiga hjälpredor på olika sätt och korna är utmärkta mammor. Tills i går kväll.

När jag gör min vanliga runda på kvällen i vinterhagen ligger alla djuren inne och myser i stallet, utom en, Bortas kalv som föddes för några dagar sedan, är inte där. Han ligger ensam i skogsbrynet, 150 meter från stallet. Jag blir rasande. Bara för någon vecka sedan såg jag lodjursspår och även om det säkert ska mycket till för att ett lodjur ska hinna ta kalven innan någon ko har ryckt ut, så känns det ändå riskabelt.

Borta är speciell. Hon är en mycket intelligent ko, men hon är samtidigt vår mest skygga, som går sin egen väg och gärna befinner sig lite utanför gruppen. Därav hennes namn. Vi har lyckats tämja de övriga korna som var lite halvvilda när vi köpte dem och även Borta har blivit mycket tamare, men hona är fortfarande den i gruppen som har starkast integritet. Numera så får vi ”hälsa” på henne genom att röra lätt vid hennes nos och hon vågar även ta äppelbitar och andra godsaker direkt ur handen, men sedan är det stopp. Borta vill absolut inte bli klappad och när de andra korna står i kö för att bli borstade, flyttar Borta på sig bara man visar henne ryktskrapan.

Borta är också den ko som har starkast instinkt att vilja gömma sin kalv för oss. Hon är på inget sätt aggressiv, men hon är den som vakar mest över sin kalv och gärna drar iväg med den så fort vi närmar oss. Det är bra egenskaper, men samtidigt lite besvärligt för oss koskötare. Förra året kämpade vi nästan en vecka för att få i de gula plastbrickorna i kalvens öron. Den här gången kunde vi märka kalven dagen efter födseln, så det har blivit mycket bättre.

Igår kväll tror jag först att alla djuren ligger i stallet, ända tills jag börjar gå därifrån och Borta plötsligt galopperar ut. Då förstår jag. Hon har placerat sin kalv ute i skogsbrynet och reagerar nu för att hon tror att jag är på väg dit. Jag blir som sagt tvärarg och kliver skällande och arg efter Borta. Sedan föser jag henne och kalven i ficklampans sken mot stallet. Framför stallet stannar jag jag och reflekterar över det faktum att jag står i mörkret och skäller ut en ko. Jag vet att Borta förstår att jag är arg på henne och jag är ganska säker på att hon förstår att jag tycker att hon och kalven ska vara i stallet, för Borta har visat flera gånger tidigare att hon begriper vad den där människan menar. Men jag är inte alls säker på att Borta kommer att bry sig om vad jag tycker. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om hon kommer att gå tillbaka med kalven till skogsbrynet igen, när jag väl har klivit in. Och jag tänker inte tillbringa hela natten ute, skällandes på en ko. Det är inte kallt och ska den nu bli lodjursmat så får den väl bli det, tänker jag, fortfarande ångande av ilska, när jag går mot huset.

När Gunnar gör morgonrundan i morse, rapporterar han att både Borta och kalven har sovit i stallet.

Att tämja en ko
Att tämja en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Hur tämjer man en ko?

Det finns säkert de som har betydligt bättre svar på det, men i mitt fall har det handlat om en kombination av rotborste, vattenhink, mod, tålamod och en ansenlig mängd äpplen, morötter och majskolvar.

Kanske kommer några av er ihåg de råmande naturvårdare som kom till vår gård för två år sedan? Vi lånade dem från grannen för att de skulle hjälpa oss att restaurera igenväxta strandängar. Förra året bestämde vi oss för att köpa några av dem. Bossa, Bruna, Panda, Bossanova och Borta flyttade hem till oss för gott. Fem fina men ganska reserverade, eller om man ska vara ärlig, lite vilda kor.

Om kor blir tama eller inte beror på hur de lever. Mjölkkor som mjölkas av människor ett par gånger om dagen är för det mesta ganska tama. Dikor, (de kallas så för att kalvarna får gå och dia med dem) som går ute själva, är betydligt mer vilda.

I början var korna nästan helt ointresserade av oss. De kom inte ens när vi ropade på dem och vi insåg att vi behövde tämja dem. Vi började på distans. Både med att fösa dem och träna på att ropa in dem. Vid fösningen fanns det alltid någon belöning i form av mat vid ”målet”. Vi hade också en hink med godsaker när vi ropade på dem, först på kort avstånd och sedan utom synhåll. Korna lärde sig förvånansvärt snabbt att både fösta och komma när vi lockade.

I båda fallen gällde det att vara bestämd. Inte hetsa eller stressa, men heller inte mesa och backa. Just den delen tycker jag är svår när jag befinner mig i närkontakt med damer som ligger på drygt 700 kilo.

Nästa steg i tämjandet var att regelbundet ge dem äpplen, morötter och liknande ur handen och försöka röra vid dem. Jag koncentrerade mig på ledarkossan Bossa, dels för att hon var den minst vilda av dem, dels för att det verkade bra att åtminstone ha gruppledaren på sin sida. Och det var här som rotborsten kom in i bilden. Bossa visade sig nämligen gilla att bli borstad.

Gradvis har korna blivit allt tamare. Den enda som vi fortfarande inte har fått klappa är Borta och hon vägrar också att ta mat ur handen. Hon har inte fått sitt namn av en slump. Borta går sina egna vägar. Men även hon har blivit mycket tamare. Nu kan vi stå nära, bara vi inte rör henne. Tillsammans har vi också hittat ett för Borta alldeles lagom sätt att idka social samvaro med människor, nämligen när vi hinkar upp vatten till henne. Även om hon kan dricka direkt ur dammen så tycker hon mycket om detta, hänger gärna vid vattenhålet och dricker ibland så att hon storknar.

Vi är givetvis noviser på ko-tämjning, men det verkar som om vår strategi hittills har fungerat. Belöningen är kor som inte springer iväg så fort man närmar sig, som kommer fram och nosar på handen, låter sig klappas, borstas, matas eller bara står stilla bredvid och idisslar.

När kalvarna Bosse och Spritta nyligen föddes fick vi ytterligare bevis för att vårt arbete har lönat sig. Dikor är annars väldigt beskyddande mot sin kalvar, mot allt och alla. Att mödrarna Bossa och Bruna nu ger sin tillåtelse och låter oss få klappa deras nya kalvar känns då som en stor gåva.

Den här texten skrevs för Ekolådan. Sedan dess har vi fått ytterligare en kalv på gården – Villa, dotter till Borta. Och precis som vi misstänkte så vaktade Borta sin kalv väldigt mycket mera än Bossa och Bruna, hon har aldrig varit aggressiv men orolig och iväg med Villa när hon har tyckt att vi har kommit för nära. Det tog oss några dagar att få i öronmärkena på Villa. Men även här lönade det sig att vi satsade på att få en närmare relation, alla vattenhinkar som vi har hivat upp till Borta, har minsann inte varit förgäves. Fortfarande är Villa skygg, men hon är nyfiken och kommer gärna fram och slickar på fingrarna och Borta själv har slappnat av betydligt.

2018-03-01 Bortas kalv (6)

 

 

 

 

En alldeles nyfödd Villa och hennes mamma Borta.