kära köttbit

I sin senaste kampanj för att vi ska äta mindre kött verkar Coop ha slängt ut alla sina bebisar med badvattnet. Borta är traditionen av saklig konsumentinformation liksom den tidigare gedigna kunskapen om lantbruk, ekosystem och miljö. Istället får vi en tendentiös och slafsigt hopsnickrad PR-kampanj som har mycket litet att göra med den hållbarhet man säger sig värna.

Coops senaste kampanj ”den nya vardagsmaten”, som uppmanar oss att äta mindre kött är en pinsam och tendentiös historia. Det är ett resultat av vad som händer när ett företag vill visa att ”man hänger med i debatten” och snabbt rafsar ihop lite uppgifter utan att förstå eller reflektera över innebörden.För det är svårt att se Coops kampanj som något annat än populism. Det är exempelvis bara ett år sedan som år sedan som Coop lanserade sitt kött från Australien och den dåvarande hållbarhetschefen Louise König stod och försvarade importen i media. Då lät det så här i marknadsföringen: ”Australiens nötkött är oerhört saftigt och smakrikt, hållbart producerat med stor omsorg om djuren, helt i enighet med de djurhållningsregler som finns i Europa.”

Då var det trenden med importerade, spannmålsuppfödda möra biffar på krogen som man ville haka på. Nu har vinden och kapporna vänt.

Att företag ägnar sig åt att ikläda sin miljömässigt mer eller mindre tveksamma verksamhet i hållbarhetsfluff är är något som händer dagligdags. Men i Coops fall blir det extra anmärkningsvärt för detta är ändå ett företag som under lång tid har haft personer med en gedigen kunskap om matens påverkan på miljön och som bland annat har betytt mycket för att utveckla den ekologiska marknaden. Det är också ett företag som har en lång tradition av saklig konsumentinformation, som vill att konsumenterna ska vara upplysta och kunniga om mat och miljö. Eller åtminstone har velat, för nu sviker man definitivt sina kunder/medlemmar och det är betydligt allvarligare än att man dragit på sig böndernas ilska. För i den växande oro som alltfler människor känner när det gäller maten och dess påverkan på hälsan och miljön, sällar sig Coop till de som gärna grumlar sikten och spär på osäkerheten, i stället för att försöka förstå de ekologiska sambanden och förklara dem.

I filmen ”Kära köttbit” så blandas både bildgrepp och faktafel som påminner om propagandafilmen Cowspiracy. Skövlad regnskog blandas med svenska beteshagar. Coops motivation är att köttkonsumtionen är en global historia, liksom klimatpåverkan och därmed är det alltså sammanblandningen relevant. Men om nu Coop skulle vilja göra något åt just importerade köttkonsumtionen, kan man ju undra varför ingen på företaget har funderat på att sluta importera kött? Det är ju trots allt Coop som avgör vad Coops kunder kan konsumera, inte kunderna.

Coop bygger sin kampanj på tre påståenden:

– ”35 kilo mer växthusgaser”. Coop hävdar att det går åt 35 kilo mer växthusgaser att äta kött jämfört med växtprotein. Det man jämför med är baljväxter som är ett bra och resurssnålt livsmedel, men Coop propagerar inte enbart för baljväxter, utan för grönsaker i stort och där finns det stora skillnader i klimatpåverkan. Jämförelsen gäller också torkade baljväxter som ingen av oss kan äta. Vi äter dem tillagade, ofta i sällskap med en massa andra råvaror så jämförelsen blir också där haltande. När man jämför växthusgasutsläpp, gäller jämförelsen enbart vad som sker inom jordbruket. Livsmedelsförädling, transporter, kyla, tillagning, svinn osv – inget av detta räknas in. Det är exempelvis en mycket stor skillnad på en rå morot och en pressad morotsjuice när det gäller klimatpåverkan. På samma sätt är det skillnad på hur mycket växthusgaser som nötköttet har orsakat beroende på hur djuret har fötts upp och på vilka marker, något som inte heller tas hänsyn till. Att jämföra livsmedel på detta vis ger alltså inte hela bilden.

– ”10 gånger mer mark”. Coop hävdar att det går åt tio gånger mer mark för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo växtprotein. Coop nämner dock inget om att många av världens marker som har betande djur inte är lämpade för att odla växter överhuvudtaget. Det är för kallt, för torrt eller för mager jord för att det ska kunna växa något annat gräs. Detta gäller även stora delar av Sverige som har ett klimat och många marker som lämpar sig bättre för betande djur än för odling.

”6 gånger mer vatten”. Coop påstår också att det går åt 6 gånger mer vatten för att producera nötkött jämfört med växtprotein. Siffrorna man använder bygger på det så kallade vattenfotavtrycket som är en omdiskuterad mätmetod, inte minst för att den också inkluderar regnvatten, som utgör den stora posten. Räknar man däremot bort regnvattnet så blir skillnaden däremot inte så stor mellan kött och spannmål. Då går det åt 5 liter vatten per gram protein för att odla spannmål och 7 liter vatten per gram nötköttsprotein. Läs Gunnar Rundgrens utmärkta bloggpost om vattenfotavtryck här.

Men inte nog med detta, Coop förmår inte ens att tillämpa sina egna källor när man glatt tipsar om receptet på tacos på cashewnötter. Det är nämligen så att nötter har mer än dubbelt så hög vattenförbrukning än nötkött, om vi räknar som Coop, nämligen inkluderar regnvattnet. Och räknar vi på ett mer relevant sätt, dvs enbart det vatten som går åt, så kräver nötter hela 4 gånger högre vattenförbrukning än nötkött per gram protein.

Vi kanske inte ska döma Coop för hårt. Kanske kommer nötterna i en egen kampanj i vår? Eller så kanske det blir kaffet, palmoljan, avocadon, sojan, kakaon eller… Det finns gott om råvaror att ifrågasätta, men hur skulle det vara om Coop istället på allvar ställde krav på HUR maten har producerats som man säljer i sina butiker? Det finns ju en gedigen historia att knyta an till.