Nov 3 2017

Monsantos traktorförare

“Livsmedelsförsörjningen är beroende av glyfosat”, säger man inom LRF, men ingen verkar fundera på om detta verkligen är bra. Oavsett vad man tycker om kemiska bekämpningsmedel borde ett så starkt beroende och därmed också sårbarhet, ses som ett bekymmersamt problem.

“Bonden förlorare när fyra jättar dominerar”

Så lyder rubriken på en intressant artikel i förra veckans Land Lantbruk, skriven av den initierade Gunilla Ander. Artikeln handlar om den fortsatta koncentrationen av de globala kemi- och utsädesföretagen. Under nästa år kommer åtta av de stora företagen att bli enbart fyra och då kontrollerar dessa fyra företag 64 procent av försäljningen av kemiska bekämpningsmedel och 60 procent av utsädet.

Kjell Ivarsson, LRFs växtodlingsexpert, håller med om att det är en negativ utveckling när  marknaden börjar närma sig oligopol och att detta kan särskilt drabba små länder i Europas periferi, som Sverige. Han pratar också om vikten av att stärka den europeiska växtförädlingen.

Utvecklingen är inte ny. Den har pågått länge. Redan för 20 år sedan varnade dåvarande LRF-ordföranden, Hans Jonsson, för att svenska bönder skulle komma att “bli traktorförare åt Monsanto” om man valde att börja använda de GMO-grödor som var kopplade till glyfosat. Jonsson såg att det handlade om en fråga om makt, där bonden skulle bli alltmer beroende av stora multinationella företag.

Men den här insikten verkar som bortblåst när det gäller de senaste dagarnas hetsiga diskussion om glyfosat. Bakgrunden är EU-kommissionens förslag om ett förnyat användande av glyfosat under tio år som blev nerröstat. Det hela sågs som ett rutinärende ända tills WHOs cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC, för något år sedan sa att glyfosat sannolikt kan orsaka cancer. Beskedet ledde till viss uppståndelse, framför allt i övriga Europa. Därefter har europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA och europeiska livsmedelsverket, Efsa, sagt att glyfosat troligen inte alls orsakar cancer. De motstridiga uppgifterna har orsakat turbulens och Sverige bestämde i sista stund att vända kappan efter vinden och ansluta sig till majoriteten av de länder som inte godkände EU-kommissionens förslag. Nu väntar en ny omröstning den 9 november och ett nytt förslag på fem år.

Värt att notera är att det hittills inte har yttrats en stavelse från kommissionens sida om något förbud. (EU-parlamentet har däremot röstat för att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men det är inget beslut som någon behöver följa utan får mer ses som en opinionsyttring. ) Trots detta har Sveriges agerande lett till ett ramaskri bland bönderna, kanske lite förvånande med tanke på att den förra LRF-ordföranden,Helena Jonsson, lanserade begreppet “Den nya miljörörelsen”.

Svenska bönder brukar ofta säga att de är miljövänligast i världen. De brukar också, med viss rätt, klaga över att kraven på hög djuromsorg och miljöhänsyn försämrar det svenska jordbrukets konkurrenskraft, eftersom det innebär högre kostnader. Även om kommissionen som sagt inte har talat om förbud, så skulle en eventuell framtida utfasning,  gälla hela EU. För en gångs skull, skulle svenska bönder få samma konkurrensvillkor och man kanske till och med skulle få en fördel, eftersom man, enligt egen utsago,  använder mindre bekämpningsmedel än andra länder.

Men nu låter det som sagt helt annorlunda, nu är budskapet att Sveriges bönder skulle drabbas hårdare vid ett eventuellt förbud, än de sydeuropeiska kollegorna, helt enkelt för att svenskt lantbruk är “mer beroende” av glyfosat.

Det är en hård karamell att smälta. Vi har ju fått lära oss att det är sydeuropéerna som är de värsta miljöbovarna, inte de svenska bönderna.

Nu stormas det ordentligt mot regeringen och miljöministern. Moderaten Jonas Jacobsson Gjörtler har till och med KU-anmält Karolina Skog. Ett antal kommunikationsansvariga på LRF och bondeägda företag som Arla, Scan och Lantmännen sitter förmodligen och småsvettas och hoppas att bilden av glyfosatälskande bönder, inte når utanför den egna kretsen. Det vore inte så bra för imagen.

Oavsett var man står i frågan om kemikalier, så borde påståendena om att svensk livsmedelsförsörjning är beroende av glyfosat, ge företrädarna för svenskt lantbruk en ordentlig tankeställare. Är detta en bra modell för en hållbar matproduktion, att vara så beroende av en kemikalie och av ett fåtal kemiföretag?

Det här är en fråga om makt som borde intressera Sveriges bönder.  Och den borde även intressera Sveriges regering och de fem partier i riksdagen som fattade beslut om en nationell livsmedelsstrategi där det finns ett enda skarpt krav – “sårbarheten ska minska.”

Och vad är förlorad makt, om inte sårbarhet?

 


Mar 20 2013

En obehaglig krydda i maten

Statistik är som bekant en konstform som är anpassningsbar utifrån syftet. Både DN och ATL har läst rapporten om kemikalier i maten från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, men kommit till helt olika slutsatser. “Växtskydd i maten riskfritt”har ATL valt som i rubrik i fredagens tidning, medan DN skriver “Mer kemikalier i vanliga råvaror”. Två helt olika slutsatser från samma rapport, så vem ska man egentligen lita på?

När det gäller ATLs artikel så följer den helt enkelt Efsas egen analys. Efsa har sammanställt 77 000 prover från 500 olika livsmedel som har sålts inom EU, Norge och Island och av dessa prover var det 97,2 procent som innehöll bekämpningsmedelsrester som inte överstiger gränsvärdet för vad som myndigheten anser farligt för oss människor. Likaså konstaterar Efsa att det inte finns någon långsiktig hälsorisk med de livsmedel som faktiskt låg över gränsvärdet. När det gäller den kortsiktiga risken för förgiftning skriver man att 99,6 av proverna inte innebar någon sådan risk. Man kan med andra ord dra den slutsats som ATL gör.

Men därmed inte sagt att DN är ute och cyklar, tvärtom. Börjar man titta närmare på siffrorna, som DN har gjort, så blir bilden nämligen betydligt mer bekymmersam. Hälften av alla proverna som togs under 2010 innehöll bekämpningsmedelsrester och i en fjärdedel av proverna hittades med två eller flera kemikalier. Det sistnämnda gäller framför allt importerad lever, citrusfrukter och jordgubbar. Dessutom har antalet prover som innehåller kemikalierester som ligger över gränsvärdet ökat med 50 procent, jämfört med 2007, vilket gäller bland annat tomater, lök, sallad och havre.

Rester av bekämpningsmedel har vi tidigare mest förknippat med frukt och grönt, särskilt vindruvor, jordgubbar och citrus. Intressant är att man nu för första gången testar spannmål och då också upptäcker rester av bekämpningsmedel, stråförkortningsmedel, som tidigare varit förbjudna i Sverige. Men ännu mer intressant är att man dessutom hittar rester  i animalier, inte mindre än 43 olika kemikalier. I tio procent av mjölkproverna fanns exempelvis rester av DDT, sedan länge förbjudet men en kemikalie som har lång livslängd i naturen.

Så hur farligt är det då? Ja Efsa försäkrar att det är ofarligt och den linjen går självfallet också vårt Livsmedelsverk på. Men personligen är jag inte helt säker på att man alltid ska lita på staten, vare sig den svenska eller den europeiska. Det faktum att studier visat att människor som äter ekologisk mat har mindre bekämpningsmedelsrester i sin urin och i sitt blod är trots allt ett tungt vägande skäl. Och även vår svenska myndighet medger att man faktiskt inte vet vad den sammanlagda effekten av kemikalier egentligen innebär för vår hälsa.

Med tanke på att Efsa hittade mätbara rester av 328 olika kemikalier i sin provtagning, känns det som ett cocktailparty man kan tacka nej till.


Jan 13 2012

Med livet som insatsmedel

“Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat.  Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och “safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)