May 17 2017

Bregott-retorik

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter,  inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att  odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag.  De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer  resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag.  Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi  som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 


May 16 2017

Du har inte en chans! Ta den!

“Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig  är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig  och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.

När är man egentligen beredd att göra stora förändringar i sitt eget liv, trots att de känns svåra,  jobbiga och rent av skrämmande? Ja, min egen erfarenhet är att det inte direkt sker om jag tror att allt kommer att bli bra och lösa sig, tvärtom är det först när man inser motsatsen. Men när det gäller stora framtidsfrågor som klimatet, miljön och  god och hälsosam mat till alla då är det många som trycker på vuxencurling-knappen direkt. Då ska vi invaggas i tro, hopp och falsk trygghet. Det är då vi ska tro att de magiska orden “ny teknik & innovation” kommer att lösa allt. I morgon. Eller en annan dag. Och att hållbarhet är en fantastisk affärsmöjlighet som kommer att öka tillväxten ännu mera och att det hela är lika smärtfritt som att ta på sig ett par gröna byxor i stället för bruna. Inget ska behöva ändras, inget ska behöva bli ansträngande.

Framför allt är hållbarhet ROLIGT! Det är ett budskap som har trumpetats ut av flera av landets alltför många hållbarhetsprofeter. Och visst tusan är det kul att köra en Tesla, något som också alltid brukar hyllas av samma hållbarhetskonsulter, men sorry, Tesla är inte lösningen på våra problem.

För en vecka sedan kom nyheten om att Sveriges klimatutsläpp står still. Det borde ha lett till visst ramaskri, men i stället pratar Isabella Lövin om att EUs utsläppshandelssystem bör reformeras ” så att det blir tydligt hur industrins utsläpp ska minska”. Och sedan kom mantrat om “mer forskning och innovationer” för att minska utsläppen från industrin.

Med ett sådant lamt besked från klimatministern kan man tro att vi har all tid i världen på oss. Att detta med klimatet är under kontroll och att det bara är frågan om lite finlir när det gäller utsläppshandeln. Så är det självfallet inne, men klimatcurlingen har fungerat. Vi har invaggats i tron att Parisöverenskommelsen på 1,5 grader innebär att det hela är fixat och löst.Att det sedan inte finns vare sig någon plan eller några pengar för att realisera målet, är en annan sak.

Om vi inte hade blivit så positivitetsbombade så hade det nu varit demonstrationer på Sergels Torg för att regering och riksdag ska göra något på allvar. Men det är det som bekant inte. I bästa fall hoppas vi att det ska räcka med att vi äter lite mer vegetariskt och att nyteknikochforskning tar hand om resten. Någon gång. I framtiden.

Alltför många år av optimism har inte lett oss någonstans. Jag tror i stället det är dags för pessimismen –  att faktiskt se sanningen i vitögat och inse att vi sitter riktigt ordentligt i klistret och att det krävs stora förändring. Ja, det är svårt och nej det kommer inte att bli enkelt och den som säger att lösningen är att köpa kyckling i stället för biff får kvarsittning!

Ungefär så. För det är först när vi på inser det stora allvaret som vi kommer att börja göra något.

Optimisterna och lallarna kommer aldrig att rädda världen, men däremot kan pessimisterna få ett och annat gjort och är heller inte lika lättlurade.

Eller för att citera punkens gamla devis: “Du har inte en chans! Ta den!

 

 


Nov 1 2016

Kycklingen mitt i rummet

Så, låt oss äntligen prata om elefanten mitt i rummet – kycklingen. Det är nämligen främst vårt kycklingätande som döljer sig bakom braskande rubriker om skenande köttkonsumtionen. Men av någon underlig anledning kommer alltid kycklingen undan debatten.

Fokus hamnar ofta på nötköttet, trots att det är det köttslag som har ökat minst under de senaste 50 åren. (Se förra bloggtexten.) Kycklingen har däremot gjort en anmärkningsvärd resa under samma tid, från en lyxprodukt som vi bara åt något kilo av per person och år, till vardagsmat och en konsumtion på dryga 20 kilo. Vi pratar om en ökning på  1 100 procent! (Nötköttet har under samma period ökat med 25 procent om vi pratar totalkonsumtion.)

Och även om det röda köttet har slutat växa under de senaste åren, fortsätter kycklingen bara att öka. OECDs prognos är att kycklingen går om grisen 2020 som det mest populära köttet. Även i Sverige tyder allt på att kycklingen kommer att fortsätta att öka, ungefär en fjärdedel av allt kött vi äter är en bit kyckling.

Det finns en enkel förklaring till att kycklingkonsumtionen har ökat – priset. En snabb koll hos en större Ica-butik på nätet visar att en hel färsk svensk kyckling är tre kronor billigare per kilo än falukorven från Scan. Väljer jag kycklingklubbar, visserligen frysta men ändå, hamnar jag en tia lägre per kilo än för nämnda korv. Och då har vi inte pratat extrapriser eller importkyckling.  Samma butik erbjuder exempelvis en tvåkilosförpackning frysta kycklingklubbar från Danmark för mindre än 22 kronor kilot!

Det är svårt att hitta något som är billigare än så.

Ja det skulle vara kyckling från Thailand eller Brasilien, vars export ökat allt mera på sistone, även om just Danmark är den stora exportören.

Inte konstigt att lunchrestaurangen älskar kycklingen.

Hemligheten bakom kycklingens framgång är priset och orsaken till det är att kycklingen är det djur som har gått lättast att industrialisera. För femtio år sedan hade nästan alla gårdar några höns som värpte ägg och tuppkycklingar och uttjänta hönor slaktades och åts upp. I dag är det färre än 100 producenter som föder upp det allra mesta av den kyckling vi äter. Hönan är kluven i två avelsgrenar – en för att värpa så mycket som möjligt men inte ge något vidare kött och en som växer så fort som möjligt, innan den hunnit bli könsmogen och börjat värpa. Vare sig gamla värphöns eller tuppkycklingar göre sig besvär. Värphönsen eldas upp eller blir hundmat (en del ekologiska blir buljong) och tuppkycklingarna mals helt enkelt ner levande direkt efter kläckning.Det finns helt enkelt inte ekonomi att göra något annat.

Dagens kyckling är en makalös snabbväxare, 80 gram per dygn och 35 dygn senare är det dags för slakt. Då har det krävts enbart 1,75 kg foder, mestadels vegetabilier, för att få fram ett kilo kött.  Inget annat djur klarar av att omvandla spannmål så snabbt till kött. Laxen, en annan favorit på lunchrestaurangen där odlingen påminner mycket om kycklinguppfödningen, kräver visserligen bara 1,15 kilo foder per kilo kött, men då är hälften animalier.

Pratar vi förmågan att omvandla vegetabilier som vi inte kan äta, nämligen gräs, till animaliskt protein, då är kon mycket mer effektiv. Men inte när det gäller spannmål. Då är grisen betydligt bättre och kycklingen som sagt allra bäst. Och där är också en stark förklaring till kycklingens succé, att den främst är ett sätt att förädla spannmål och därmed höja värdet på säden. Och därmed närmar vi oss broilerns roll i systemfelet. Det industriella jordbruket har med hjälp av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel blivit formidabelt på att producera så mycket spannmål att man inte riktigt vet vad man ska göra av all säd. Den här produktionen bygger på ett systemfel som bland annat ger oss en rad olika miljöproblem och den industriella kycklinguppfödningen blir då bara en fortsättning på detta systemfel som dessutom orsakar lidande för djuren själva.

Men det här är sällan något resonemang som tas upp när man kritiserar köttkonsumtionens miljöpåverkan. Tvärtom har kycklingen ofta fri lejd för att den anses ha så liten klimatpåverkan. Chalmersforskarna kom i sitt resonemang fram till att enbart en vegansk kost eller en kost som består av ofattbara 120 kilo kyckling per person och år, kan klara klimatet. Det är ett exempel på hur fel man kan hamna om man inte tittar på hela matens ekosystem.

Nu behöver det inte vara så här. Det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Hönan skulle kunna ingå i ett fungerande kretslopp igen och inte bara vara fortsättningen på ett systemfel. Hon skulle kunna ta hand om våra matrester, ägna sig åt gödsling och  lätt luckring av jorden med sitt pickande och sprättande, ta hand om ogräset bland större, perenna grödor som sparris, majs och fruktträd. För att nämna något.

Men då skulle vi naturligtvis inte äta lika mycket kyckling som i dag. Och vi skulle också behöva vara många fler som har några höns och inte omvänt som i dag.

Slutligen: De producenter som ändå försöker föda upp kyckling och höns på ett mindre industriellt sätt är värda allt beröm. De kämpar verkligen i en tuff ekonomisk motvind. Många av dem når inte ända fram i att integrera hönan i kretsloppet igen, mycket därför att de inte ser någon ekonomisk möjlighet att göra det, men de väljer ändå en mer alternativ väg än den industriella och DET är imponerande!

 

 


Aug 25 2016

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 4

Den här artikeln skrev jag för tidningen Husdjur tillsammans med Gunnar Rundgren. Det är en genomgång av det vetenskapliga läget när det gäller kornas klimatpåverkan och som artikeln visar så finns det stora kunskapsluckor. Återigen, det finns all anledning att vara lite försiktig i utpekandet av kor som klimatbovar.

Det var FAO-rapporten Livestock’ s Long Shadow från 2006 som pekade ut kon som den stora klimatboven. Då uppskattades den globala djurhållningens klimatpåverkan stå för hela 18 procent av växthusgaserna, mer än transporterna. Tio år senare har FAO justerat ner djurhållningens andel till 14,5 procent, men siffror mellan 10 och 20 procent förekommer.

 

Meningsskiljaktigheterna om vad och hur man ska räkna går sedan dess som en röd tråd genom de flesta forskningsrapporter kring djurhållningens klimatpåverkan, särskilt för metanet och i viss mån även för lustgasen. När man räknar om metan och lustgas till koldioxidekvivalenter bygger det på deras beräknade effekt på klimatet, deras livslängd i atmosfären samt för vilken tidsperiod man skall mäta. En gas med stor påverkan men kort livslängd kommer ge stor påverkan idag, men effekten klingar av snabbt. Metan har exempelvis 72 gånger mer påverkan än samma mängd koldioxid i ett 20års-perspektiv, men bara sju gånger mer under loppet av 500 år. Är det viktigt att snabbt minska utsläppen är det metanet som är viktigast, men på lång sikt är det utsläppen av koldioxid och lustgas som blir prioritet. Hur man uttrycker växthuseffekten av olika gaser grundar sig ”på underliggande värderingar av vad som skall vara huvudprioriteringen för klimatåtgärder” som fyra forskare från Chalmers uttrycker det i en ny rapport.[1]

 

Forskarna har rätt bra koll på utsläppen av koldioxid, däremot är det sämre ställt med metanet som dessutom är den gas som betyder mest för idisslarna. Bland annat finns det en svårförklarlig differens mellan rapporter och mätningar av metanet.
–        Beräkningarna av metanutsläppen är gjorda efter uppskattningar och många har inte direkta mätresultat, ibland handlar det om gissningar. Metanutsläppen i atmosfären över Västeuropa är ungefär 20 procent större än vad som rapporteras. Troligen kommer utsläppen från jordbruket eller sophanteringen, säger Lena Höglund Isaksson, klimatforskare som bland annat är expert på metan och verksam på IIASA, Internationella institutet för tillämpad systemanalys, i Wien.
De siffror som anges för kornas metanutsläpp bygger på uppskattningar, baserade på de mätningar som gjorts och som i sin tur rymmer en viss variation. Själva mätandet är inte enkelt. Flera metoder har utvecklats och alla innebär de förändringar i kornas vanliga rutiner och miljöer, vilket kan påverka kornas beteenden och därmed också mätresultaten. En vanlig metod är att stänga in korna i slutna rum för att mäta gaskoncentrationen i andningsluften. Ännu svårare är det att mäta kor på bete, även om studier har gjorts på grupper av kor i stora plastväxthus för att mäta gasavgången eller genom att sätta på dem olika apparater på huvudet som mäter metanet i andningsluften. Av praktiska skäl görs sådana mätningar på åkerbeten och inte i naturbetesmark. Sammantaget får man se siffrorna över kornas metanutsläpp mer som en fingervisning än som absoluta tal.
När mycket höga siffror anges för djurhållningens klimatpåverkan beror alltid dessa på utsläpp från förändrad markanvändning, det vill säga omvandling av regnskog till betesmark eller sojaodling till djurfoder (läs mer om det här). Den beräknade klimateffekten av detta överskuggar alla andra källor eftersom skövlingen av regnskog beräknas orsaka utsläpp i storleksordningen 600 ton koldioxidekvivalenter per hektar.
Generellt finns det en mycket stor osäkerhet kring metanets globala budget, både när det gäller utsläpp och nedbrytning. FNs klimatpanel uppskattar att jordbrukets utsläpp under 2000-talets första decennium kan ha varierat med 60 miljoner ton, medan de totala metanutsläppen kan ha varit allt mellan 542 och 852 miljoner ton. Samma sak gäller nedbrytningen av metanet. Enligt klimatpanelen kan den atmosfäriska nedbrytningen ha skett i ett spann på allt från 483 miljoner till 738 miljoner ton. Från mitten av 1980-talet minskade halterna av metan i atmosfären och var i princip i balans mellan 1999 och 2006. Ingen vet ännu vad detta berodde på. Från 2007 ökade dock halterna igen, men fortfarande inte lika mycket som under 1980-talet.
Idisslarnas metanutsläpp beräknades till 89 miljoner ton, vilket är 13 procent av de totala metanutsläppen eller 27 procent av de utsläpp som människan anses orsaka. Detta kan jämföras med utsläppen av metan vid utvinning av naturgas och olja som ligger på 96 miljoner ton.
Bakom alla dessa siffror döljer sig en central fråga för djurhållningen– hur ser kretsloppet för metanet ut och kan man anse att korna ingår i detta kretslopp eller inte? Varför ingår exempelvis koldioxiden i kornas andningsluft i kretsloppet, men inte metanet?
En del forskare hävdar också att idisslarnas metanutsläpp inte är något nytt under solen, utan att det handlar mera om att de vilda djuren har ersatts med tama. Beräkningar i USA har kommit fram till att metanutsläppen från de vilda djur (främst bison) som fanns i landet innan koloniseringen, nästan motsvarar utsläppen från dagens tamdjur.[2]
Det finns också olika uppfattningar om var gränserna går för vad som är jordbrukets utsläpp. Livscykelanalyser gör sina gränsdragningar medan klimatpanelen gör andra. Många av de växthusgasutsläpp som jordbruket orsakar, räknas in under andra sektorer, vilket bidrar till att idisslarnas metanutsläpp framstår i en särskilt dålig dager. Exempelvis ingår inte transporter av insatsmedel i jordbrukets växthusgasutsläpp utan läggs under ”transporter”. Koldioxidutsläpp och bindning i mark redovisas under ”markanvändning”. Direkta metan-­ och lustgasutsläpp från växtodling och djurhållning redovisas under ”jordbruket”, men däremot inte energiförbrukningen och den stora avgång av lustgas som sker vid tillverkning av kvävegödsel. Den posten motsvarar tio procent av jordbrukets utsläpp eller 1,2 procent av de globala utsläppen och sorteras in under ”industrin”. I Sverige används årligen runt 150 miljoner kg konstgödselkväve, vilket motsvarar utsläpp av lustgas på mellan en halv och en miljon ton koldioxidekvivalenter beroende på vilken typ av konstgödsel som används.[3] Till det kommer utsläppen från energianvändningen i konstgödselproduktionen.
När redan kraftigt diskutabla siffror från jordbruket används för att diskutera maten vi äter, blir en del jämförelser skeva. En stor del av matens klimatpåverkan ligger efter jordbruket och den delen ökar utifrån hur ”utvecklat” ett land anses vara. I Finland står förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn och liknande för cirka 30 procent av utsläppen, i Storbritannien är det nästan hälften. Cirka 90 procent av animaliernas klimatpåverkan sker på gården, medan det för vegetabilierna handlar om cirka 45 procent. Morötter anses exempelvis mycket klimatsmarta, men omvandlas de till morotspuré för barnmat orsakar de större klimatpåverkan än ett kilo mjölk. En studie visade att ett kg morotspuré släppte ut nära 1,5 kg koldioxidekvivalenter i hela kedjan.[4]

 

Det är dock mycket sällan som man räknar med hela livsmedelskedjans klimatpåverkan, vare sig när det gäller enskilda livsmedel eller koster. Detta gör att jämförelsen mellan olika typer av livsmedel inte alltid blir rättvisande. Utifrån dessa grundförutsättningar är det rätt självklart att de flesta koststudier[5] visar att en minskad köttkonsumtion leder till lägre utsläpp av växthusgaser och att en vegankost kan leda till halverade utsläpp.
Få studier ägnar sig åt att beskriva vad en förändrad kost skulle få för konsekvenser för jordbruket, men en ny rapport från Elin Röös med flera[6], gör just detta. Utgångsläget är att minska matens klimatpåverkan och markanvändningen, samt att föda en större befolkning. Rapporten simulerar olika produktionssystem som alla bygger på att behålla dagens betesmarker och att endast en liten del av fodret ska odlas. Djuren ska främst beta gräs och äta restprodukter från livsmedelskedjan. I ett scenario med mer extensiv mjölkproduktion och där restprodukter används främst till fläsk och ägg skulle vi behöva äta 2,7 gånger så mycket bönor och ärtor och nästan dubbla konsumtionen av vegetabilisk olja. Omsatt i åkermark skulle detta innebära baljväxter på mer än 10 procent av arealen, vilket idag utgör bara någon procent, och nästan lika mycket raps, mer än en fördubbling. Scenariot innebär också en kraftig minskning av vallodling vilket leder till minskade mullhalter och betydande koldioxidavgång från jordarna, även om de totala växthusgasutsläppen från jordbruket skulle minska betydligt.
Även på global nivå har det kommit en ny rapport[7] som utgår från liknande tankegångar – att utnyttja betesresurserna, föda befolkningen 2050 och minska klimatpåverkan och markanvändningen. Scenariot innebär en minskad animalisk konsumtion med 71 procent, vilket främst sker på bekostnad av gris och kyckling, medan idisslarna i stället ökar i antal. Slutsatserna är att detta skulle kunna innebära minskad klimatpåverkan, men även minskade kväveläckage, markanvändning, vattenanvändning, jorderosion, kemiska bekämpningsmedel mm.
Utsläppen kan också minska om vi äter mindre och slänger mindre mat. En amerikansk studie visar att om amerikanerna, som hör till en av de största köttätarna i världen, bara minskar sitt kaloriintag till det rekommenderade utan att ändra kosten, kommer utsläppen från maten att minska med nio procent.[8]

 

Det råder alltså många frågetecken och motsägelser när det gäller forskningen kring kornas klimatpåverkan. Det finns all anledning att följa utvecklingen och inte dra förhastade politiska slutsatser, vare sig man är mjölkbonde, vegan eller politiker.

 

[1] Climate metrics and the carbon footprint of livestock products: where’s the beef?, Martin Persson, Daniel J AJohansson, Christel Cederberg, Fredrik Hedenus and David Bryngelsson

[2] Historic, pre-European settlement, and present-day contribution of wild ruminants to enteric methane emissions in the United States, Hristov 2015

[3] Jordbruksverket 2013. Försäljning av mineralgödsel 2011/12 Fertilizer sales during 2011/12

[4] På väg mot miljöanpassade kostråd av Charlotte Lagerberg Fogelberg, Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 2009

[5] The impact of nutritional choices on global warming and policy implications: examining the link between dietary choices and greenhouse gas emissions”.Joyce m.fl.

[6] Limiting livestock production to pasture and by-products in a search for sustainable diets (2015) Röös m fl

[7] Impacts of feeding less food-competing feedstuffs to livestock on global food system sustainability (2015), schader mfl

[8] Energy use, blue water footprint, and greenhouse gas emissions for current food consumption patterns and dietary recommendations in the US. Michell m fl.

 


Aug 9 2016

Ett plåster för den halshuggne

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan  alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

  De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”


Mar 10 2016

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.

“Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det  anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att  minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till  2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är  förutom vegankosten så är det, lite förvånande “climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som  klarar klimatmålet.  I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk.  Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det.  I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker.  Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag.  Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.