Jul 2 2018

Hej matematik

Sommaren är till för träning och för att komma i form. Hungry&Angry kör igång med några lätta träningspass.  Några tankar om dagen samt lite huvudräkning kan vara tillräckligt för att hålla hjärnan i trim.

I Svenska Dagbladets klimatserie testar en av reportrarna att äta veganskt. Vi får visserligen inte så mycket information om vad som äts, men några livsmedel nämns. Första frukosten består av knäckemacka med avokado och svart kaffe. Brödet är det inte så mycket att säga om, men avokadon är inte bara en miljövärsting utan även tung när det gäller klimatpåverkan. Enligt Carbon Footprints Ltd ligger klimatpåverkan för ett 2-pack avokado på 0,85 kilo koldioxidekvivalenter.  Räknat på ett kilo avokado skulle det här ge ungefär 2,5 kilo växthusgaser. Det här är förmodligen lågt räknat. En studie gjord på import av exotisk frukt och grönt till en livsmedelskedja i Schweiz visade att det finns stora variationer, upp till 7 kilo växthusgaser per kilo avokado.

Men låt oss räkna lågt och utgå från 2,5 kilo växthusgaser per kilo avokado.  Säg att reportern äter en avokado på sin frukostmacka varje dag, då skulle hon under ett år orsaka utsläpp på 155 kilo växthusgaser, vilket är nästan hälften av den klimatpåverkan som en genomsnittlig konsumtion av nötkött orsakar.  Enligt Jordbruksverket förbrukar vi 24 kilo nötkött per person, motsvarande 12,25 kilo nötkött i benfri form. Enligt Röös Mat-klimat-lista orsakar ett kilo benfritt nötkött 26 kilo växthusgaser – 12,25 x 26 kilo = 318,5 kilo växthusgaser.

Vad visar den här enkla räkneoperationen? Jo att om man vill minska sin kosts klimatpåverkan så behöver man även fundera på VAD man ska ersätta nötköttet med. Det är inte riktigt så enkelt som att bara “ta bort köttet”.

Vi har inte heller sagt något om kaffet. Enligt Mat-klimat-listan ger ett kilo kaffepulver 3 kilo växthusgaser. Om vi använder 8 gram kaffepulver per kopp, landar vi på 24 gram växthusgaser per kopp, räknat enbart på kaffepulvret. Men Mat-klimat-listan visar också att det finns stora variationer, från 2 kilo till 10 kilo växthusgaser. Arvid Nordqvist kommer i sin livscykelanalys fram till att deras kaffe ger 4,87 kilo växthusgaser per kilo kaffepulver, vilket innebär 39 gram växthusgaser per kopp. Men kaffe är mer än pulvret. Andra beräkningar som tittat på den färdiga drycken hamnar mellan 80 och 125 gram  växthusgaser per deciliter kaffe. Den här studien över  en kopp kenyanskt kaffe har ett spann mellan 59 och 101 gram växthusgaser. Storleken på en kaffekopp varierar, men ett vanligt mått brukar vara 1,25 deciliter. Utgår vi från dessa studier som har tittat på hela drycken så landar alltså morgonens kaffekopp på allt mellan 59-156 gram växthusgaser. Vårt morgonkaffe ger då mellan 21 och 56 kilo växthusgaser per år. Dricker vi två koppar, och många av oss gör trots allt det på morgonen, så ger morgonkaffet 118-312 gram växthusgaser, eller 43 och 114 kilo växthusgaser per år.  Om vi räknar med hela vår kaffekonsumtion, vi dricker någonstans mellan 3 och fyra koppar per dag, så landar vi på allt mellan 65 och 228 kilo växthusgaser.Det kan jämföras med växthusgaserna från vår genomsnittliga fläskkonsumtion som ligger på 99 kilo per år och person.

Och då har vi inte räknat med att merparten av allt kaffe vi dricker kommer från mark som tidigare bestod av regnskog och vars avverkning har orsakat stora mängder utsläpp av koldioxid. Men den parametern finns aldrig med i livscykelanalyser som görs på på grödor som kaffe, kakao, soja för humankonsumtion, palmolja, bananer och annan exotisk frukt. Bara på kött.

Kaffe är ett njutningsmedel och som vi alla vet så tillför kaffe inga kalorier, vitaminer eller mineraler. Det är helt enkelt något som vi mycket lätt skulle kunna plocka bort från vår kost, utan att behöva ersätta det med något annat. Nu förespråkar jag inte något kaffe-förbud, tvärtom, jag njuter också mitt kaffe. Men det är ändå lite märkligt att vi enbart diskuterar vissa livsmedels klimatpåverkan och inte andra, framför allt inte de livsmedel som faktiskt inte ger oss någon näring.

 

 


Jan 15 2018

Jobba mindre och rädda världen

Skippa flyget och ta tåget i stället? Välja ekologiskt? Dra ner på köttet? Köpa en ny elbil eller köra med den gamla bensindrivna tills den har gjort sitt? Det finns många frågor att ta ställning till om vi vill minska vår klimatpåverkan och ytterst handlar det om att ändra vår livsstil. Men vad innebär det egentligen?

Ofta blir svaret på en hållbar livsstil att vi ska handla begagnat, välja miljömärkt, reparera i stället för att köpa nytt och koppla upp oss på den cirkulära ekonomin. Allt detta är givetvis bra, men det räcker inte. Vi måste också konsumera mindre. Betydligt mindre. Sverige är ett av de länder som behöver minska sin konsumtion allra mest eftersom vi hör till dem som kraftigt lever över våra tillgångar.

Enligt WWF skulle det behövas drygt 4,2 jordklot om alla skulle leva som vi gör i Sverige. Det är en ökning från 3,7 jordklot på bara några år, trots den stora medvetenheten om klimathot och miljöpåverkan. Varför har svenskarnas livsstil en så stor påverkan? Svaret är att vi är rika och det finns inget samband som är så starkt som det mellan inkomst och klimatpåverkan. Ju rikare ett land är, desto större klimatpåverkan.

Världen är inte rättvis och det gäller även växthusgasutsläppen. Om vi fördelar de globala växthusgasutsläppen på alla jordens människor hamnar vi på 5 ton koldioxidekvivalenter. Det är drygt dubbelt så mycket som det borde vara, utsläppsutrymmet kanske är cirka 2 ton per person. Sverige släpper ut hela 11 ton växthusgaser om vi tittar på konsumtionssiffrorna. Ett land som Indien ligger under 2 ton och en del afrikanska länder söder om Sahara på drygt 1 ton.  Liknande siffror hittar vi om vi tittar på matsvinn. Trots brist på kylkedja slänger fattiga afrikanska länder bara en tiondel av maten jämfört med oss svenskar. Ju rikare, desto mera svinn alltså.

Det är inte bara skillnad mellan fattiga och rika länder utan också mellan fattiga och rika människor. Den rikaste tiondelen i Sverige står för knappt 20 procent av utsläppen, medan den tiondel som har lägst disponibel inkomst bara orsakar fem procent av utsläppen. Förenklat kan man säga att de rikaste släpper ut fyra gånger mer växthusgasutsläpp än de fattigaste.

Det här är egentligen enkel matematik – den som har mer pengar, konsumerar också mera och gör därmed av med mer resurser. Därför räcker det inte att enbart göra klimatsmarta och miljövänliga val, själva konsumtionen måste också minska och det enklaste sättet att åstadkomma det, är att minska inkomsterna, särskilt för de som tjänar mest. Det här är besk medicin att svälja för ett rikt land som Sverige och inget budskap som någon politiker vågar gå till val på. Men om vi verkligen vill minska vår klimatpåverkan så är det där vi landar.

En mer hållbar livsstil skulle innebära att vi ägnade mindre tid åt lönearbete och mera tid åt sysslor som vi har börjat köpa allt mer, som matlagning, städning, reparationer och odling, men också åt umgänge med andra människor och sådana verksamheter som vi i dag klassar som fritid. Det skulle vara ett annat liv och kanske skulle det rent av vara bättre.

Texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.


Jun 13 2017

Rädda världen? Easy peasy!

Har du klimatångest? Sluta upp med det. Det är hur enkelt som helst att göra något åt det hela, du behöver bara köpa 6 flaskor av flaskvattnet “Tree in a bottle” så har du  kompenserat för hela ditt årliga utsläpp av växthusgaser. Låter det för bra för att vara sant? Det är det också.

I lite mer piffiga butiker så hittar man vattenflaskan Tree in a bottle. Det är vanligt kranvatten i en snygg förpackning, men enligt marknadsföringen är vattnet mycket mer än så. Det är lösningen på hela din klimatpåverkan. Företaget planterar nämligen ett träd i Etiopien för varje flaska du köper och eftersom träd binder kol så har man räknat ut att det räcker med 6 flaskor och 6 träd för att klimatkompensera för ett helt års utsläpp av växthusgaser.

Nu kanske du undrar varför  ingen har berättat detta förut, för om det vore så enkelt skulle vi ju inte alls behöva ha all denna diskussion om att fasa ut de fossila bränslena och ändra livsstil. Just det. Det var just det. OM det vore så enkelt. För det stämmer givetvis inte. Det finns en rad fel i hela resonemanget och då tänker jag inte i första hand på att företaget i fråga inte har koll på att utsläppen ligger på 11 ton per person enligt Naturvårdsverket, utan tror att det handlar om knappt 5 ton.  Nej det verkligt magstarka är ju att man anser att det räcker med 6 träd för att klimatkompensera hela mitt årliga utsläpp.

Men varför lägga energi på detta? Vad spelar det för roll om ännu ett företag går in och försöker tjäna lite kulor i hållbarhetssvängen? Det drabbar ju sällan någon fattig och om en och annan av oss miljömuppar kommer att sova lite bättre om natten därför att vi tror att vi har shoppat oss loss från klimatångesten, so what?

Självfallet finns det inte så stor anledning att hetsa upp sig över det enskilda företaget, tids nog lär nog marknadsdomstolen se till att de hyfsar till sin marknadsföring ändå. Men Tree in a bottle är inget enstaka undantag, utan snarare tidstypiska för mycket av det som sker inom  hållbarhetsgeschäftet just nu. Det går ut på att du ska lösa klimatpåverkan, inte genom att försöka påverka politiken eller förändra din livsstil, utan genom att konsumera. (Tillväxten och klimatarbetet går hand i hand, skrev ju nyligen Isabella Lövin och Hagainitiativets Nina Ekelund i en debattartikel i Huffington Post och lyckades framställa det som att Sveriges utsläpp har minskat när de i själva verket har ökat.)

En annan gemensam nämnare för kranvattensföretaget och den övriga rädda-världen-industrin är att du ska köpa dig fri. Du ska dessutom göra det genom att ta någon annans plats i anspråk, nämligen mark i ett utvecklingsland där visserligen träd kan vara av godo, men där du faktiskt låser upp marken i åtminstone hundra år om det ska ha någon som helst effekt. Det handlar om flera generationers bönder som kanske just nu välkomnar idén med träd på sin mark men om redan 20 år kanske vill ha marken till någon annat. Även om viljan och intentionerna är goda så är det trots allt frågan om ett slags landgrabbing.

Att försöka kompensera utsläpp av växthusgaser med hjälp av trädplantering är en vanlig metod, men inte desto mindre tveksamt på flera sätt. Det här inslaget från Sveriges Radio Kaliber har några år på nacken men ger ändå en snabb och översiktlig bild av de invändningar som finns. Träd binder förstås kol, men om de huggs ner, brinner upp, ruttnar, äts upp av termiter så frigörs koldioxiden igen. Här pratar forskarna om att träden måste stå i minst hundra år för att det ska ha någon som helst effekt, men även detta är ifrågasatt av andra forskare. Det är nämligen inte självklart att det går att kompensera fossilt kol som har byggts upp under en oerhört lång tid med det kol som har en betydligt kortare omloppstid i form av träd och andra växter.

Men varför låta vetenskapliga rön förstöra en bra affärsidé?


Jan 12 2017

High Tech Jesus

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. 

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren,  som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att “spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen  Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan  ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?

 


Oct 5 2016

Kappvändarna

I sin senaste kampanj för att vi ska äta mindre kött verkar Coop ha slängt ut alla sina bebisar med badvattnet. Borta är traditionen av saklig konsumentinformation liksom den tidigare gedigna kunskapen om lantbruk, ekosystem och miljö. Istället får vi en tendentiös  och slafsigt hopsnickrad PR-kampanj som har mycket litet att göra med den hållbarhet man säger sig värna.

Coops senaste kampanj ”den nya vardagsmaten”, som uppmanar oss att äta mindre kött är en pinsam och tendentiös historia. Det är ett resultat av vad som händer när ett företag vill visa att “man hänger med i debatten” och snabbt rafsar ihop lite uppgifter utan att förstå eller reflektera över innebörden.För det är svårt att se Coops kampanj som något annat än populism. Det är exempelvis bara ett år sedan som år sedan som Coop lanserade sitt kött från Australien och den dåvarande hållbarhetschefen Louise König stod och försvarade importen i media. Då lät det så här i marknadsföringen: “Australiens nötkött är oerhört saftigt och smakrikt, hållbart producerat med stor omsorg om djuren, helt i enighet med de djurhållningsregler som finns i Europa.”

Då var det trenden med importerade, spannmålsuppfödda möra biffar på krogen som man ville haka på. Nu har vinden och kapporna vänt.

Att företag ägnar sig åt att ikläda sin miljömässigt mer eller mindre tveksamma verksamhet i  hållbarhetsfluff är  är något som händer dagligdags. Men i Coops fall blir det extra anmärkningsvärt för detta är ändå ett företag som under lång tid har haft personer med en gedigen kunskap om matens påverkan på miljön och som bland annat har betytt mycket för att utveckla den ekologiska marknaden. Det är också ett företag som har en lång tradition av saklig konsumentinformation, som vill att konsumenterna ska vara upplysta och kunniga om mat och miljö. Eller åtminstone har velat, för nu sviker man definitivt sina kunder/medlemmar och det är betydligt allvarligare än att man dragit på sig böndernas ilska. För i den växande oro som alltfler människor känner när det gäller maten och dess påverkan på hälsan och miljön, sällar sig Coop till de som gärna grumlar sikten och spär på osäkerheten,  i stället för att försöka förstå de ekologiska sambanden och förklara dem.

I filmen “Kära köttbit” så blandas både bildgrepp och faktafel som påminner om propagandafilmen Cowspiracy. Skövlad regnskog blandas med svenska beteshagar. Coops motivation är att köttkonsumtionen är en global historia, liksom klimatpåverkan och därmed är det alltså sammanblandningen relevant. Men om nu Coop skulle vilja göra något åt just importerade köttkonsumtionen, kan man ju undra varför ingen på företaget har funderat på att sluta importera kött?  Det är ju trots allt Coop som avgör vad Coops kunder kan konsumera, inte kunderna.

Coop bygger sin kampanj på tre påståenden:

– “35 kilo mer växthusgaser”. Coop hävdar att det går åt 35 kilo mer växthusgaser att äta kött jämfört med växtprotein. Det man jämför med är baljväxter som är ett bra och resurssnålt livsmedel, men Coop propagerar inte enbart för baljväxter, utan för grönsaker i stort och där finns det stora skillnader i klimatpåverkan.  Jämförelsen gäller också torkade baljväxter som ingen av oss kan äta. Vi äter dem tillagade, ofta i sällskap med en massa andra råvaror så jämförelsen blir också där haltande. När man jämför växthusgasutsläpp, gäller jämförelsen enbart vad som sker inom jordbruket. Livsmedelsförädling, transporter, kyla, tillagning, svinn  osv – inget av detta räknas in. Det är exempelvis en mycket stor skillnad på en rå morot och en pressad morotsjuice när det gäller klimatpåverkan. På samma sätt är det skillnad på hur mycket växthusgaser som nötköttet har orsakat beroende på hur djuret har fötts upp och på vilka marker, något som inte heller tas hänsyn till. Att jämföra livsmedel på detta vis ger alltså  inte hela bilden.

– “10 gånger mer mark”. Coop hävdar att det går åt tio gånger mer mark för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo växtprotein. Coop nämner dock inget om att många av världens marker som har betande djur inte  är lämpade för att odla växter överhuvudtaget. Det är för kallt, för torrt eller för mager jord för att det ska kunna växa något annat gräs. Detta gäller även stora delar av Sverige som har ett klimat och många marker som lämpar sig bättre för betande djur än för odling.

“6 gånger mer vatten”. Coop påstår också att det går åt 6 gånger mer vatten för att producera nötkött jämfört med växtprotein. Siffrorna man använder bygger på det så kallade vattenfotavtrycket som är en omdiskuterad mätmetod, inte minst för att den också inkluderar regnvatten, som utgör den stora posten. Räknar man däremot bort regnvattnet så blir skillnaden däremot inte så stor mellan kött och spannmål. Då går det åt 5 liter vatten per gram protein för att odla spannmål och 7 liter vatten per gram nötköttsprotein. Läs Gunnar Rundgrens utmärkta bloggpost om vattenfotavtryck här.

Men inte nog med detta, Coop förmår inte ens att tillämpa sina egna källor när man glatt tipsar om receptet på tacos på cashewnötter. Det är nämligen så att nötter har mer än dubbelt så hög vattenförbrukning än nötkött, om vi räknar som Coop, nämligen inkluderar regnvattnet. Och räknar vi på ett mer relevant sätt, dvs enbart det vatten som går åt, så kräver nötter hela 4 gånger högre vattenförbrukning än nötkött per gram protein.

Vi kanske inte ska döma Coop för hårt. Kanske kommer nötterna i en egen kampanj i vår? Eller så kanske det blir kaffet, palmoljan, avocadon, sojan, kakaon eller… Det finns gott om råvaror att ifrågasätta, men hur skulle det vara om Coop istället på allvar ställde krav på HUR maten har producerats som man säljer i sina butiker? Det finns ju en gedigen historia att knyta an till.

 

 

 

 


Feb 23 2016

Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1.

Vi har fått en ny typ av klimatförnekare, de som tror att korna är orsaken till alla världens miljöproblem. Fokuseringen på kossan gör att vi tappar bort det som är vårt egentliga klimatproblem –  de fossila bränslena – men också att vi missar att diskutera hur  vårt jordbruk ska bedrivas. Och det är riktigt bekymmersamt. Därför tänker jag i ett antal blogginlägg ta upp frågan ur en rad olika perspektiv. Exemplet med kossan handlar för mig inte om det är rätt att äta kött eller inte, det handlar om hur fel vi kan hamna när vi duckar för att sätta oss in i en komplicerad helhet och i stället klamrar oss fast vid  enkla populistiska budskap.

Igår hade SVT återigen ett inslag om den skadliga köttkonsumtionen som handlade om att de politiska partierna är oense ifall det är ett problem att äta kött eller inte. Där lät man bland annat Chalmersforskaren David Bryngelsson uttala sig och som återigen slog fast att konsumtionen av nötkött och även mejeriprodukter, måste minska. Anledningen var att man hänvisade till ny forskning från Chalmers som hade kommit fram till att det inte räcker med teknisk utveckling för att minska  jordbrukets klimatpåverkan, det måste till någon annat, minskad köttkonsumtion.

Nu är denna forskning  inte särskilt ny, rapporten skrevs 2013, och intressant nog har den heller aldrig publicerats i en någon vetenskaplig tidskrift, vilket i forskarvärlden är det samma som att den egentligen inte finns och därmed inte kan kallas för “forskning”.  Tittar man på listan över Bryngelssons publiceringar, ser man att det på senare tid har handlat mest om olika debattartiklar, inte så mycket om publicering av rapporter i vetenskapliga tidskrifter.

(Efter att jag skrev detta blogginlägg, visar det sig att den rapport som SVT hänvisar till faktiskt publicerades nyligen i vetenskaplig tidskrift. Denna fanns dock inte med på Bryngelssons lista över publiceringar och jag hittade den heller inte på nätet vid mitt skrivande. Jag återkommer till den i en senare bloggpost. Det som framkom i SVT-inslaget var dock samma typ av resonemang som skrivits om tidigare.)

Chalmers interna rapport har ingått i ett arbete om hur Göteborg stad ska bli mer hållbar. Den jämför klimatpåverkan från olika typer av kost och då hamnar den veganska kosten bäst. Det brukar bli så eftersom man nästan alltid när man gör livscykelanalyser av livsmedel eller hela koster, enbart utgår från de utsläpp som sker inom jordbruket, men cirka hälften av växthusgasutsläppen ligger efter gården, i form av förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn osv. Det här gör att bilden för animalier blir skev eftersom merparten av deras påverkan ligger just inom jordbruket.

Givetvis måste man någonstans dra gränsen för hur man ska räkna, det gäller alla typer av beräkningar. Problemet uppstår när siffrorna framställs som “sanningen” fast de egentligen bara täcker en liten del av den. Det här problemet är inte unikt för Chalmers, det gäller som sagt  de allra flesta beräkningar av livsmedlens klimatpåverkan. Det är därför som morötter alltid är klimatsmartare än mjölk, eftersom man utgår från moroten och inte från exempelvis en morotspuré. Skulle man göra det skulle klimatpåverkan vara större än för mjölken. Visst har animalier generellt en större miljöbelastning, men om vi skulle räkna på livsmedlets hela påverkan och dessutom inte bara på råvaror utan på den form som vi faktiskt äter maten i, så skulle skillnaden inte bli lika stor som den framställs i dag. Då skulle vi bland annat se att quorn har en större påverkan än kyckling.

Nåväl, det här resonemanget är som sagt inte unikt för Chalmers, men vad som är anmärkningsvärt är de vidare uträkningar som man sedan ägnar sig åt. I det scenario som innebär att dagens situation är oförändrad fram till 2050, räknar man med att köttkonsumtionen ökar hela 50 procent! Det är en siffra som inte kan karaktäriseras som något annat än en gissning. Lika mycket gissning är det att jordbruket kan minska sin påverkan med 50 procent genom att bli fossilfritt och “övriga tekniska åtgärder”. Vill man vara snäll kan man säga att det visar på jordbrukets potential, men som sagt, det rymmer många antaganden och gissningar. Men det som närmar sig ett närmast bedrägligt beteende är att Bryngelsson jämför detta högkonsumtionsscenario, (som det alltså inte finns någon som helst grund för), med en vegankost där jordbruket både har genomgått oanad teknisk utveckling och blivit fossilfritt. Det hela skulle bara framstå som larvigt om det inte vore för att folk går på det.

Men det som är det verkliga problemet i den här historien är inte att enskilda forskare ägnar sig åt mer eller mindre väl underbyggda teorier, utan när media plockar upp enstaka fragment och gör dem till “fakta”. Som gårdagens nyhet i SVT.

Vetenskapen är en stor källa till kunskap men samtidigt måste vi komma ihåg att vetenskapen ofta studerar en sak i taget och sällan målar upp en större bild. Forskare är också människor och utgår ifrån sina värderingar och sin världsbild, svårt vore det annars. Det är därför som vi hela tiden lär oss nya saker av vetenskapen, det som var sant i går är inte nödvändigtvis sant idag. Vill man åtminstone försöka att se på frågor ur ett något större vetenskapligt perspektiv, får man även som journalist bemöda sig med att läsa några fler forskningsrapporter.