Close
Enter your
text here

kommersialism

Shop til you drop
 Shop til you drop 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om min mamma hade levat, hade hon älskat Black Friday. Hon hade hoppats på klippet, att äntligen kunna köpa sådant hon aldrig hade råd med och samtidigt ”tjäna pengar”. Reor ger nämligen den dubbla positiva känslan av att dels dra vinstlotten, dels framstå som ekonomiskt förståndig på grund av rabatten.

I båda fallen är det givetvis lögn, om inte reor vore en bra affär för butikerna skulle de aldrig förekomma. Vi vet också allt detta, även min mamma visste det, men vi väljer att gå på det ändå.

Min mamma skulle ha kommit hem med ett antal inköp, inte det hon hade tänkt sig eller drömt om, det hade ändå inte pengarna räckt till och det är ju så rean för det mesta fungerar, att priset mycket sällan sänks på det som vi verkligen vill ha eller behöver. Men hon hade ändå ansett att hon gjort några riktiga fynd och säkert ringt mig och berättat glatt om dem. Hon hade med stor sannolikhet också köpt ett antal julklappar. Återigen, kanske inte riktigt det hon hade tänkt från början, men i alla fall. ”Det var billigt.”

Mamma skulle ha känt sig nöjd. En liten stund. Men ganska snart hade hon börjat våndas över att hon gjort av med mer pengar än vad hon hade råd med. Det skulle påverka henne i flera månader, såvida hon inte återigen tog ett lån på sin lilla jordbruksfastighet, till saftig ränta.

Flera av inköpen var inte av särskilt bra kvalitet. Mamma hade nästan aldrig råd att köpa något som var gjort för att hålla ett tag. I stället för att köpa sig ett par bra stövlar till vintern, fick hon nöja sig att med att köpa ett par halvdana som snabbt gick sönder så att hon tvingades köpa ytterligare ett par.

Det är dyrt att vara fattig, brukar det heta, och min mamma visste allt om det.

Min mamma var inte dum, tvärtom. Hon blev ändå lurad gång på gång på gång – av reorna, kundklubbarna, postorderkontona, extrapriserna och rabattkupongerna. Allt det där som får oss att tro att det är vi som är kungarna och drottningarna i shoppingcentren, inte att det är några andra som håller i tyglarna. En del av oss har råd att ägna oss åt självbedrägeri, att förköpa oss, att ”unna oss”. Andra har inte den möjligheten och det är de som riskerar att förlora mest. Meningen med reorna är ju att vi ska köpa mera än vi annars skulle ha gjort och för den som har liten marginal kan det bli rena katastrofen. Reor är inte till för de fattiga, utan för de som har råd att köpa för mycket.

På samma sätt förhåller det sig med maten. Alltför ofta har jag hört människor propagera för att den billiga skitmaten måste finnas kvar för de fattiga. Men de fattiga får alltid betala mest. De får betala dyrt för den billiga maten, antingen i form av en sämre hälsa eller via skattsedeln när samhället tvingas betala för de miljökostnaderna som den billiga maten orsakar. Precis som de människor som i andra länder jobbar med att producera billig mat till oss i Sverige, får betala ett högt pris för detta.

Lika stor förståelse som jag har för alla som liksom min mamma ibland vill försöka skaffa sig lite guldkant på tillvaron, lika kritisk är jag mot Black Friday och andra typer av reor som bara går ut på en enda sak – att sno mera av folks pengar. Särskilt av dem som inga har.

I slutet av 1800-talet startades nykterhetsrörelsen i Sverige för att försöka få bukt med det hejdlösa supandet. Spriten var de fattigas tröst och ofta också de fattigas lön, men nu gick det inte längre, ansåg rätt många grupperingar i samhället, det var uppenbart att spriten krävde för stora offer. Alkoholismen är fortfarande ett problem, men inte av samma dimension som under 1800-talet. Och i dag hörs ingen som menar att de fattiga behöver sin dagliga ranson sprit för att kunna stå ut.

Shoppingen har kanske blivit vår mest utbredda drog, ett missbruk som genomsyrar hela vår tillvaro och alla våra relationer, till saker, människor, djur och natur. Som jag ser det skulle vi behöva en ny tillnyktringsrörelse när det gäller konsumtionen och den handlar inte om att i första hand shoppa begagnat, utan om att shoppa mindre.

Det här är den första texten på temat konsumtionen av vad den gör med oss människor.

Att få julen om bakfoten
 Att få julen om bakfoten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det blir lätt svajigt när borgerliga ledarskribenter ska försöker vara lite julkristna mitt uppe i sin vanliga lovsång till marknaden. Som när Per Gudmundsson i julaftonens ledare i Svenska Dagbladet menar att det finns ett samband mellan välstånd, tålamod och kapitalism. Men förmågan att vänta är snarare döden för kapitalismen.

Vänstern brukar med jämna mellanrum anklagas för tes-tuggande och slagordsflosklande och nog finns det fog för den kritiken, men även på den motsatta politiska sida är det gott om förkunnelser som går på repeat. Och det verkar alltid finnas ett tillfälle när man kan passa på att slå ett slag för sin dogm.För några år sedan ansåg Gudmundsson i en annan ledare att rovdriftskapitalismen i Kina var ett utmärkt exempel på ”radikal fattigdomsbekämpning”. Denna gång handlar det om att blanda slå ett slag för kapitalismen med hjälp av kristendomen.

”Viktigt att vänta med julklapparna” är rubriken på ledaren. Gudmundsson hänvisar till det gamla mashmallowexperimentet vid Stanford på 1970-talet där en grupp barn fick välja mellan att äta en mashmallow nu eller att vänta en stund och då i stället får två stycken godbitar. De barn som kunde vänta fick inte bara belöning i form av godis, det visade sig också att det gick bättre för dem senare i livet. Gudmundsson pekar också på en ny tysk studie som visar att sambandet mellan förmågan att vänta och framgång och välstånd även gäller för länder och regioner. Sverige är ett av de länder som har mest tålamod.

Så långt är Gudmundssons text intressant, men när han sedan, sin vana trogen, kopplar ihop tålamodet med kapitalismen, då spricker allt. För är det något som rimmar illa med kapitalismen och kamraten kommersialismen så är det tålamodet och förmågan att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse.

Gudmundsson skriver: ” Man kan lätt få intrycket att julen handlar om VR-glasögon, Star Wars-merchandise och frosseri. Men julens ritualer handlar till stor del om väntan.” Uppenbarligen ser han själv motsättningarna mellan kommersialismen och julen, men verkar trots allt inte förstå.

Den kommersiella julen hatar att vänta. Den vill ha ut skumtomtarna, julmusten, lussebullarna och juldekorationerna så fort det bara går, så att vi hinner handla riktigt mycket. Den pyntar sig redan i oktober och lyckas dra med oss så att vi slänger ut granen redan på Annandagen och inte har en susning om vad vi egentligen ska ha trettondagshelgen till.

Ledaren slutar som den börjar, med en antydan om att julen handlar om något annat än att överhetta kreditkorten. Gudmundsson skriver att det finns ytterligare en anledning att ta julfirandet på högsta allvar, nämligen att det verkar finnas ett samband mellan inte bara tålamod och välstånd, utan även protestantism. Ju fler protestanter, desto mer tålamod och välstånd. Och sen knyter han ihop säcken med att hänvisa till Max Weber som menade att kapitalismens genombrott gynnades av den protestantiska arbetsetiken.

Och det är där som julmusten börjar smaka riktigt fadd och man undrar vilken människosyn det här egentligen handlar om? Är slutsatsen att alla hinduer, buddister, muslimer, judar, katoliker och andra troende egentligen är lite lata, lite mindre kontrollerade och strävsamma?

Hur ska vi då göra med det faktum att själva huvudpersonen för julen faktiskt råkade vara jude?

Ska Gudmundsson fortsätta leka pastor, råder vi honom till lite kvarsittning i söndagsskolan. Där kommer han med stor sannolikhet att få sjunga en sång som kommer att göra honom gott. Nämligen: ”Jesus älskar alla barnen, ALLA barnen på vår jord!”